Jävligt förbannad på kulturpolitiken just nu

"Kulturen" (här i benämningen underhållning, eftersom det är den form av kultur som felaktigt likställs med all kultur i debatten) fungerar EXAKT likadant som biståndet. Antingen är den relevant och behöver inte stöd. Eller så är den inte relevant och förtjänar inte stöd. Jag fattar inte varför människor har så svårt att förstå detta enkla faktum. Inte undra på att vi har arenafeber i landet när politiker och stora delar av den oberoende tyckareliten är så okritiskt inställda till kultursubventioner. Vem kan säga nej till mer underhållning på det allmännas bekostnad? Frågan är om det är en del av det statens (i benämningen politiska/skattefinansierade sektorn) uppdrag att skriva dikter och spela fotboll. Jag tycker inte det. Är inte exempelvis teaterkonsten tillräckligt relevant för svenska folket så kommer andra former av kultur att ta över. Exempelvis datorspel eller webbaserat skådespel.

Dessutom så blir jag äcklad av att Belinda Olsson i debatt insinuerar att det finns finkultur och fulktultur. Precis på det medelklassmoraliserande sätt som Mattias Svensson varnar för i glädjedödarna. Vad är det som säger att deckare har lägre verkshöjd och sämre innovationsförmåga än övriga litterära genrer? Och som jag skrev ovan så är jag förbannat irriterad på ordvalen i debatten. Underhållning är inte exakt lika med kultur. Det är inte ens ungefär samma som kultur. Underhållning är en delmängd av kultur och vi borde i debatten tala om övre-medelklassunderhållning eller motsvarande begrepp i stället för att tala om kultur. Kultur är så oändligt mycket mer än besök på Dramaten. Framför allt måste vi liberaler bli fler och ta större ton i debatten och utmana verklighetsbeskrivningarna som dels kommer från kulturvänstern och dels kommer från de reaktionära i SD. Göran Hägglund behöver helt enkelt fler allierade som står upp för en nyanserad bild och för folks självbestämmande.

Jag lovar alla etatister i debatten: Det kommer inte bli ett dugg mindre kultur i landet om så vi avskaffade alla former av kulturpolitik på kommunal, regional och nationell nivå direkt efter årsskiftet. Den kommer bara ändra form och troligen bli bättre anpassad efter befolkningens behov. Produktionen ställs i direktkontakt med konsumptionen och processen går från att vara envägskommunikation till att bli en interaktion värdigt ett informationssamhälle.

Ledaren i Smp är hyfsad, men mer eld behövs i den kulturpolitiska debatten. När ska andra partier ta intryck från piratpartiet inom ämnet som ligger åratal framför i tänkandet. Är det verkligen meningen att politiken ska konservera en irrelevant struktur och på köpet hålla tillbaka de verkliga nytänkarna som inte befinner sig inom den gamla formen för kulturyttringar? Behövs det ens kulturpolitik som diskret disciplin eller kan vi banta ner den till några få samhällsbärande kunskaper som sedan kan integreras in i skolpolitiken? Som du läsare kanske märker så hyser jag ett stort förakt mot status quo i den här frågan. Det finns mängder av potentiella vägar framåt. Jag är dock övertygad om att kulturkonsumenter är mer lämpade över att diktera vilka personer som ska kunna försörja sig på heltid inom gebitet än vad alla tjänstemän och nepotiska politiker i landet är. Som med så mycket annat är det så att staten bäst lämpar sig för att fastslå den allmänna formen och spelreglerna. Innehållet sköter vi individer i våra frivilliga anslutningar i näringsliv och civilsamhälle.

Ekonomisk demokratisering?

Jag motsäger mig politisk maktcentrering lika mycket som ekonomisk dito så jag skulle vilja se om det kommer några intressanta nytänk från vänsterkanten som inte trampar i gamla hjulspår. Vi har en bra inkomstfördelning i Sverige så det är inte där som problemet ligger och politiska reformer som minskar marginalskatten krävs då den är på löjligt hög nivå. Det är ju snarast på kapitalsidan som problemen med fördelningen ligger. Dock är det svårt att hantera kapital politiskt. Eftersom skatteverktyget kan, om det skruvas åt för hårt, skrämma bort kapital som numer är oerhört flyktigt mellan nationsgränserna. Jag vet inte om det finns några andra bra saker som kan göras med exempelvis regleringar av vilka derivat som ska vara förbjudna eller liknande.

Privata initiativ för att minska glappet mellan kapitalister och lönearbetare finns förvisso hos individer som George Lucas och Bill Gates (som återinvesterar i i botten av inkomstpyramiden) men deras initiativ råder inte bot mot det strukturella problemet. Centraliseringen har också accelererat enormt sedan 2007, när det började bli obalans i finanssystemet. Ett berömt och tydligt exempel är att 300 individer är rikare än den fattiga halvan av USA.

I Sverige så ser vi problemet specifikt på bostadsmarknaden som förvisso har flera parallella haverier men där ett av de största är den enorma skuldsättning som skett efter 90-talet eftersom bostadsbristen pressat upp priserna till absurda nivåer. Detta har lett till att folkflertalet ligger dåligt till med sparande och många har djupt problematisk skuldsättning. På annat håll går det desto bättre. Vi kunde läsa den här veckan att många mellanstora kapitalförvaltande bolag hade löner över miljonen per år som regel:

http://www.svd.se/naringsliv/karriar/har-ar-foretagen-som-betalar-hogst-loner-i-sverige_7626618.svd

Men hur tusan ska man komma åt detta konkret?