Lärare gnäller över för små lönehöjningar

Jag stöttar gärna lärare men jag ger inte mycket för en "entitlement"-kultur. http://www.svt.se/nyheter/sverige/forbannade-larare-demonstrerade

Det är som om vissa tror att de är berättigade till enorma lönehöjningar utan att svara med en produktivitetshöjning eller motsvarande i gengäld. Det enda man skapar då är onödig inflation och ännu starkare insider-outsider problematik som dessutom kanske leder till att personal måste sparkas när budgeten är svår att få ihop när personalen ska ha högre och högre löner.

Här vill jag faktiskt ge stöd åt Björklund för det ska löna sig att vara produktiv och kunna göra lönekarriär som bra pedagog. Men detta är en individuell prestation som inte kan bakas in i kollektivavtal på samma sätt som en maskininvestering kan bakas in genom ett kollektivavtal på en viss arbetsplats inom industrin. Med tanke på de stigande problemen inom svensk skola är det snarare så att det är berättigat till lönesänknignar eftersom lärare och deras stödpersonal i form av rektorer, politiker etc inte klarar av att prestera på kollektiv nivå.

Det jag anser lärare behöver är en förbättrad arbetsmiljö där man inte behöver ta hem arbetet på kvällen och så behöver lärarkåren uppskatta den dubbla semestern. Dock tycker jag att det är värt att diskutera huruvida vi kanske bör förlänga terminernas längd då eleverna hamnar i ett vakuum flera veckor om året innan och efter föräldrarnas semester.

Det är verkligen sorgligt att facket hjärntvättat människor så att de inte förstår varifrån lönehöjningarna kommer. De kommer primärt från produktivitetshöjningar, vilka i sin tur främst kommer från kapitalinvesteringar. Kapitalintensiva näringar har därför sett kraftiga effektiviseringar som till viss del lett till minskat behov av arbetskraft men framför allt lägre priser till konsumenten och ökade löner till alla inblandade i företaget (inklusive kapitalisterna). Lönehöjningar, särskilt inom offentlig sektor är ingenting man trollar fram ur röven, även om såväl politiker som anställda tyvärr ofta tror det. Det är en del av problematiken i Sydeuropa att man levde i denna illusion och nu måste man späka sig för att fylla det gap som finns mellan fantasi och verklighet.

En mening avslöjar mycket av en persons karaktär

Särskilt om man är drogkrigare och utopist

"Om inte frihet från missbruk är ett tillräckligt tydligt mål är risken stor att samhället gradvis anpassar sig till problemet och tolererar och accepterar fortsatt missbruk."

Snacka om att inte fatta vad ett missbruk är för något fenomen. I denna mening lyser både moralismen och kunskapsfientligheten igenom. Jag skulle vilje se hur författarna definierar missbruk men någonting säger mig att de inte fattat att en minoritet av droganvändare är problematiska användare (dvs missbrukare och riskbrukare). Jag tror därför att de felaktigt utgår från att alla som testar illegala psykoaktiva droger också är missbrukare vilket tillsammans med den moralistiska grundinställningen till missbruk (som helt strider mot missbruksforskningen vare sig forskningen har ett socialt eller medicinskt fokus) gör att de helt tappar kontakten med verkligheten och tappar den lilla trovärdigheten de hade kvar.

Ordvalet gör mig helt enkelt fly förbannad. Likaså att de gör argumentationsfelet  http://sv.wikipedia.org/wiki/Sluttande_plan när de felaktigt tror att samhället helt plötsligt skulle sluta behandla missbrukare som ber om hjälp så fort vi ändrar kurs från inhuman prohibition till human skadereducering. I detta så kan jag i min redan långa överanalys se spår av samma attityd som KRIS-killen uttryckte i Debatt när han fördömde substitutionsbehandling då han tyckte att statligt knark också är knark och därmed dåligt. Ty i deras värld (som är svartvit) är man för droger om man inte är absolutistisk i sitt förhållningssätt.

De har helt enkelt spenderat så mycket tid att rabbla mantrat det narkotikafria samhället att de inte längre vet varför narkotikafritt samhälle bara är en slutsats bland många andra man kan dra för att bekämpa det verkliga problemet vilket är de drogrelaterade skadorna. Med skadereducering går man ett steg bakåt och drar ingen utopisk slutsats utan ser att man kan jobba systematiskt i mindre steg för att konkret uppnå specifika mål mot olika typer av drogskador. Skadereduceringen kräver inte att man ställer upp ett scenario där man trollar bort drogerna, ty skadereduceringen är en ideologi som är i samklang med verkligheten då drogfria samhällen aldrig existerat och aldrig kommer att existera. Den ideologiska nykterhetsrörelsen kan kanske inbilla sig att man först utrotar narkotika och sedan går på alkohol och efter det så försvinner en stor del av våra sociala problem. De har dock inte brytt sig om att kolla med verkligheten i analysen för att se att det i många, många fall är sociala problem som orsakar missbruk och inte tvärt om. Likaså försvinner inte missbruket som samhällsfenomen bara för att man skulle trolla bort substansmissbruket. Vi har fortfarande andra former av missbruk som sexmissbruk och spelmissbruk kvar och då måste vi i alla fall ha en politik som går ut på att stävja missbrukets bieffekter och stödja individen i hens resa tillbaka till ett välfungerande liv.

40 år av intensivt drogkrig och ytterligare flera decennier av mjukare narkotikabekämpning innan dess har visat att människor fortfarande kommer ha ett inre sug efter psykoaktiva substanser av många olika anledningar och i många fall kommer bryta mot lagen för att tillfredsställa detta inre behov. Då är det på tiden att politiken också anpassar sig efter denna realitet och försöker göra så bra som möjligt av situationen. Vi kan exempelvis se till att alla som vill ha vård också får den och vi kan se till att bryta inkörsportseffekten, vilken skapas av narkotikalagstiftningen och inte av inneboende egenskaper i "lätta" droger som cannabis. Det senare görs med en reglering av vissa lättare drogers försäljning vilket A21 lade fram häromdagen som förslag till vidare debatt kring i Australien.