Inlägg till metadebatten om hur narkotika ska diskuteras

Jag ber redan på förhand om ursäkt för att det kan vara en viss inkoherens. Men det är som det brukar med mitt bloggande. Det börjar med en facebooktråd och går över till en essä. Jag ber också om ursäkt för att jag är inkoherent med uttryck som beskriver samma eller nästan samma sak och att jag tänker så snabbt att allting som jag vill säga inte kommer med. Det finns långt mer att skriva, men läsaren ska också orka läsa det jag skriver.

Det jag lagt märke till är att diskussionen sker ur det medikaliserade perspektivet. Jag vill bara komplettera med att säga att det finns andra kontexter man kan diskutera det kring. Det medikaliserade perspektivet brukar vara ganska inhumant då den inte förstår vilka drivkrafter vi människor har, vilket belyses bättre ur det sociologiska perspektivet. Det sociologiska perspektivet anser jag vara en bättre grund när man sedan ska omvandla lärdomarna till politik vilket sker förr eller senare. Ofta leder det medikaliserade perspektivet till att prohibition och därmed brottsbalken bygger det politiska fundamentet och blir grundinställningen i samhället. Själv tycker jag att sociala aspekter och ett vårdande fokus är bättre pollitik.

Sedan finns det statsvetenskapliga perspektiv som verkligen är fågelperspektivet i sammanhanget. Detta brukar framför allt handla om internationell politik, avtal, FNs konventioner och liknande. Grundproblemet med den debatt som förts senaste 50 åren är att man inte förstår varför folk vill berusa sig, torts att 90% av västvärldens vuxna gör det regelbundet med bland annat alkohol. Man tror att man kan diktera mänsklig beteende genom juridiska texter, ett verktyg som ju nästan per definition är olämplig för det vanliga mänskliga beteendet. Det finns en anledning till att man skiljer på civilrätt och offentlig rätt. Detta har fått som följd att politiken pratar om en värld som inte existerar och beteendet hos den berörda subpopulationen fortsätter som vanligt och har under decennierna omfattat en allt större subpopulation. I dagsläget uppskattas den illegala handlen av psykoaktiva droger uppgår till över 2000 miljarder kronor. Eller motsvarande nästan hela Sveriges bruttonationalprodukt (330 miljarder USD resp. 460 miljarder USD).

Det som gäller är att vi dels ur en skeptisk synvinkel börjar använda teorier som faktiskt har empirisk grund när vi ska prata om droger ur ett samhällsperspektiv. Att prata om att man blir slö i huvudet av hasch är anekdotisk bevisföring och direkt oseriöst i samhällsdebatten. Sedan måste vi tydligare skilja på de olika vetenskapsfälten och vad de är tillämpbara för. Det är mängder av olika vetskapsfält involverade i frågan om narkotikaklassade droger. Själv när jag har så pass mycket erfarenhet av ämnet (har snöat in mig kanske för mycket på området, aspie som jag är) så blir jag mer och mer trygg i de olika vetenskapsgreanarna och dess litteratur, samt de olika helhetsbedömningar och metaanalyser som genomförs. Det har de senaste åren tack och lov bildats en hel del duktiga NGOer som inte lockar till sig extremisterna utan främst duktiga forskare och aktivister. De har god kompetens och ger ut många rapporter med främst politisk och statsvetenskaplig relevans, men det finns givetvis en bredd, vilket ISCD gör i UK exempelvis när det kommer till farmakologisk/medicinsk expertis.

Vissa organisationer ger ut vad som kan vara känsligt men som jag med den kunskap jag samlat på mig under senaste 5 åren tycker är bra och det är policydokument som mer eller mindre sammanställer allt det som vi vet om narkotikan och ger en samlad helhetsbedömning, tät av fakta. En Nutt et al 2007 och 2010 är två sådana rapporter för bedömning av olika drogers skadeeffekter. En annan typ är Global commission on drugs 2011 och Count the costs 2012 som ur internationell politisk vinkel listar skador och bieffekter från politiken, sätter i kontext med drogernas inneboende skadeverkningar och ger några tips på allmänna förhållningssätt och möjliga policies som kan tillämpas framgent i drogpolitiken.

Till detta så kan man givetvis komplettera med populärvetenskapliga/facklitterära böcker, som kan stå för olika politiska linjer (även om reformpositiva är och blir allt mer vanliga med åren). Här kan jag nämna exempelvis Lintons Cocaina och Wierups & De La Regueras Kokain, Anderbergs Cannabusiness som är dokumenterande. Andra exempel är Matés In the realm of hungry ghosts som både är dokumenterande och belyser vetenskapen ur sociologisk/antropoligisk, medicinsk och politisk synvinkel från en klinisk läkares perspektiv. Ett tredje exempel är Nutts Drugs without the hot air som belyser ett brett perspektiv. Sedan finns det en massa andra böcker, exempelvis från svenska narkotikaforskare inom allt från kriminologi, sociologi, medicin med mera, som jag antingen har läst eller har stående i bokhyllan.

Inte att förglömma är heller alla de otal dokuemtärfilmer som finns tillgängliga och som har varierande kvalité. De kan vara bra på att ge en lättsmält och övergripande bild, men har samtidigt problemet att liksom många andra dokumentärfilmer har en kraftig vinkling och ibland ett dåligt förhållningssätt till fakta. Detta måste man kunna kompensera för, genom att vara skeptisk och villig att komplettera med fakta från andra håll.

Den sista kunskapskällan jag ska nämna är vetenskap. Den är oerhört lättillgänglig numera på nätet. Det kan röra sig om både artiklar skriva av vetenskapsmän, sammanfattningar och hela rapporter. I detta fack kan även (offentliga) utredningar placeras. De är oftast ganska neutrala och okontroversiella, även om många mer bearbetade artiklar ofta har en konkret politisk agenda.

Överlag så känner jag att kvalitén på diskussionen ökar för varje år. Bättre och bättre argumentation kommer fram och den tredje linjen blir mer tydlig mot den allt mer intellektuell oförsvarliga totalprohibitionen och naiva libertarianska "släpp allting fritt" så kommer det en förvisso komplex men evidensbaserad tredje linje. Den har många olika inslag av förändringar i alla delar av frågorna. Den grundläggande ideologin förändras mot medkännande och accepterande av den kroppsliga autonomin. Samtidigt så förs skadereduceringen fram som större begrepp. Mer och mer fotfäste håller min personliga övertygelse att få där det kanske ska prövas om polis kanske ska hålals utanför ämnet helt och hållet och det ska lämnas över till stat att se till att försörjningen blir tryggad, lagarna generellt liberaliseras, men att det inte för det släpps fritt och att vi ser till att få kontroll över den anarkistiska situation som det globala drogkriget lett till. Här kan jag inte nog rekommendera de människor jag avgudar inom området som framför allt det brittiska intellektuella kulturklimatet med personer som Nutt, Branson, mfl (ISCD, Global comission on drugs, Transform...) som är de som kanske drivit frågorna/frågan mest effektivt hittills tillsammans med amerikanska NGOer som LEAP, NORML, ALCU mfl. Jag är faktiskt övertygad om att Storbritannien kommer att vara det land som kommer att driva den tredje vägens politik längst när väl deras enorma utredning om ämnet blir färdigställd. Deras förra narkotikasamordnare gick den här veckan ut med att hon erkände att hon haft fel under sin tid på posten, när hon mot bättre vetenskapligt vetande fortsatte med den ineffektiva restriktiva politiken (som i praktiken inte är restriktiv alls*). Storbritannien har ganska stora drogproblem som inte är begränsat till de illegala drogerna. Även alkohol är problematisk i landet.

Jag vill återigen tipsa om de sammanställningar som görs och som får med sig kändisar på tåget. Det är faktiskt så att de kampanjer och rapporter som politiska kändisar och filmstjärnor stödjer i sakfrågan är också de som är mest relevanta och har bäst kvalité. Snart kommer den engelskspråkiga varianten av filmen Break the taboo, men Morgan Freeman som berättarröst. Bakom den står det komplex av nya organisationer som jag berättar om i föregående stycke och jag tror att den kommer vara drogpolitikens svar på "Uncomfortable truth". Det har redan producerats en hel del kvalitativa texter och nu kommer det nog vara den punkt när FN och UNDOC kommer tvingas till en kovändning. Försvagas bara USAs gamla linje tillräckligt genom intern opinion i landet så kommer nog mycket av västvärlden komma efter och tillsammans kan vi med mellanländer i bland annat Latinamerika skapa en ny hållbar paradigm med ett större utrymme för nationella experiment av det slag som bland annat Ted Goldberg pratar om i sina böcker och i den långa intervjun i Efterlyst special på Radio1 för någon vecka sedan. Det är så oerhört kul att se hur allting förändrats senaste åren, där debatten sansat till sig och det blir enklare att som oinsatt sätta sig in med bara några enstaka kvalitativa rapporter eller dokumentärer. Kanske kan vi övertyga de medelålders politiker som vant sig vid de senaste halvseklets drogkrig att ändra sig. En sådan förändring skulle i så fall hantera de problem som nästan aldrig diskuteras men som har direkt koppling till den rådande paradigmen. Som exempelvis arbetslägren och dödsstraffen i Ryssland, Kina, Iran, Thailand mfl länder som direkt motiveras av de internationella avtalen. Kanske kan USA äntligen avskaffa sina vinstdrivande fängelser när verklig rehabilitering kommer på agendan och det inte längre utdöms fängelsestraff till gatulangare på löpande band. Det kostar faktiskt att upprätthålla en politik och tyvärr är det någonting som nästan aldrig diskuteras, trots att det är en objektiv fakta som behöver tas med i all politisk diskussion om den inte ska få ett etatistiskt slagläge. Denna kostnad är inte enbart ekonomisk, utan kan också mätas direkt i bönder förgiftade av bekämpningsmedel, antal överdoserade missbrukare, antal förstörda liv av kriminella register och en mängd andra problem som politiken aktivt skapar och som jag och övriga reformaktivister anser inte står i proportion till de direkta skadorna från (miss)bruket. Särskilt inte om bruket sker öppet och har närmare till vård, sociala myndigheter och övriga institutioner som dämpar skadorna.

* Jag ska förklara detta då det är en viktig del av min politiska argumentation. En modern narkotikapolitik plockar bort de chauvinistiska inslagen i politiken och ersätter det med mera kärlek, bättre förebyggande och rehabiliterande åtgärder som tar ett bättre helhetsperspektiv. Vad en liberalisering skulle innebära är faktiskt att drogtillgången blir mer restriktiv. Detta sker eftersom drogmarknaden flyttar in till vårdcentraler (injektionsrum, sprutbyte), apotek (vissa medeltunga droger) och till reglerade försäljningsplatser (ex Systembolaget) där hanteringen kommer under samhällets insyn och kontroll. Det kan tyckas jobbigt för en person uppväxt med nolltoleransen att tillåta försäljning av lätta droger jämsides alkohol. Men som mycket forskning tyder på så är alkohol relativt farlig och om det visar sig på de platser där liberaliseringar införs att konsumtionen av alkohol minskar genom att människor väljer de skademinimerande alternativen minskar även skadorna på befolkningen som helhet, vilket är ad som i slutändan betyder någonting för folkhälsan. Att den organiserade brottsligheten krymper och ersätts av tillväxt av vita jobb är också positivt och en rad andra effekter kan väntas genom den generella förändringen av politiken. Då begränsar sig inte politiken till att justera i kanten hur vårdapparaten och polisen är uppbyggd utan börjar om från början och tillämpar andra lösningar på samhällsproblemen och förhoppningsvis så når vi betydligt bättre resultat än vad det misslyckande den restriktiva linjen åsamkat under senaste halvseklet.

Min syn på jämställdhet

Nedan kommer en sammanfattning om metaläget och min syn på jämställdhetsfrågan i Sverige. Det är kopierat från ett svar jag precis gett på reddit och kan därför sakna kontext och så är det på engelska.

Do not listen on the propaganda. We are not misandric. We just have an open debate on the issues where everyone get to be involved. Conservatives think this is equal to feminazi oppression and use amongst other things hearsay about the assange case to prove their proint. The men issues are underdiscussed in media, because of journalists have a bias towards the female issues. But I think this is about to change and equalise in time where the suicides, unemployment and bad shool results amongst lower class men might get better exposure.

In sweden we are the most progressve country in these types of issues. Some conservatives are frightened and as a egalitarian liberal I too might be annoyed by some sexists on the left who disregard equality completely and cannot comprehend which issues is about individual choice and which issues is structural and in need of reformed politics. The feminist party (not represented in parliament) suggest that there is unequal pay, but they can't understand that this is a sacrifice for better good, which is connection with the children, where fathers struggle and suffer from.

I think it is sad that the egalitarian viewpoint is underdiscussed and the most vocal opinions from collectivists from radical feminists on the left to the reactionary "webhaters" on the right dominates the public debate (but not public opinion). It is a problem that we in sweden have laws that ignore discrimination against (white) men, just because they are the least discrimininated group. And in this issue we ahve the far too common problem of clumping culture and politics together. Much of the female issues is about cultural change (attitudes, gender roles etc), which cannot be forced to comply with equality, because such regulation would neccessitate unequal legislation. Many of the male issues is the opposite. They are much needed in politics (such as the systematic underperformance amongst boys of lower social class i school), while some other (such as the view of the male as a perpertrator) is about cultural change.

I will say it again. I think it is really sad that what is from the beginning a issue with its history in egalitarianism has been captured by other forces without a concern about the indivudal and its liberty. So the progressives in this issue is no longer liberals but rather people wanting to gain power through non-meritocratic means and through rushing thorugh social change with brutal force without any chance for the population to adapt. Sometimes flawed theories and complex language is used to argue about the issue. And as expected similar to Newtons third law there is a reaction. The the issue get polarised and overtaken by partisans instead of a constructive debate about issues and how to deal with them and being critical about statistical differences even being an issue at all. Here we have a very divided mens movement in Sweden. Some of the leading intellectuals are honest debaters and stick to egalitarianism and combine it with a focus on the mens issues while not falling into the trap of becoming bitter antifeminists. Then there is the antifeminists, which often consists of young, low educated men, who simply do not understand the egalitarian principles and often is part of the "nethaters" movement and/or the conservative party Sweden Democrats (SD). They spread a skewed world view with many strange ideas, but relevant to this issue is that they falsely claim that there is a systematic discrimination against men and that there is prevalent racism/sexism against white men (which there might be some of, but not at all on the same magnitude as against minorities). They claim that we have an ideology of oikophobia and that people in general are hostiles against Sweden and swedes.

As I said many times before in this reply: I think it is sad to see MRA and FRA battle aginst eachother when they should be allies. Masculinism is the other side of the same coin as feminism just as jin and yang complete eachother. I guess that many people cannot hold multiple thought in the head at the same time and instead go for polemics.

The above might have been more about my general view of the issues at hand than Sweden in particular. But you inspired me to write down my thoughts, so I kept on writing.

Hur ska vi få minskad köttkonsumption och hållbar matproduktion?

Frågan är hur vi når till en minskad konsumtion konkret i reala termer. De svenska bönderna är idag oerhört utsatta så med alla förslag så måste det säkerställas att kostnaderna inte externaliseras genom att produktionen flyttar utomlands. Sedan får man också var försiktig i hur man argumenterar och hur förändringarna konkret blir eftersom vi inte får falla i fällan att bli moralister och göda de reaktionära krafterna i samhället (SD).

Om jag ska ta mig själv som ett exempel så har jag en vilja till att äta mer grönsaker, men liksom de flesta vita människor uppvuxna i västvärlden den här generationen så har jag svårigheter att få till detta. Jag måste kämpa mot många krafter och jag klarar sällan av det. Dels har vi den gamla myten om att grönsaker ska smaka illa och föräldrar som är för mjäkiga gentemot grönsakskonsumptionen, med följd att vi blir vana att äta tvåkomponentsmat bestående av stärkelse och kött primärt från intelligenta (och i klimathänseende ineffektiva) däggdjur. Typiskt exempel på detta är snabbmaten där exempelvis korv och hamburgare visar detta och ofta kompletteras med ack så god men onyttig läsk som förstör såväl munhygien som ämnesomsättning. Sedan har jag personligen erfarenhet av osäkerhet. Jag vet inte hur en komplett måltid ska se ut, vilket som får som följd att det oftast blir en tvåkomponentsmåltid bestående av 2/3 torr stärkelse (pasta, ris, etc) ur skafferiet och 1/3 kött från frysen (schnitzel, köttbullar etc). Här kan kanske grundskolans matundervisning spela en roll, där man lärt ut primärt klassiska folkhemsrätter, med följd att 1900-talets ökade köttkonsumption permanenteras, framför en mer framtidsinriktad kost som tar avstamp i varierad vegetarisk matlagning. Jag fick aldrig lära mig laga grönsakswok i skolan och tyvärr gör jag det alldeles för sällan även fast det är en av mina favoriträtter som kan varieras på en mängd olika sätt med både färska och frysta grönmsaker.

Rent politiskt kan det finnas dolda snedvridande effekter som kan behöva åtgärdas. Det är ju tydligt med det oerhörda överfiske som tillsammans med koldioxidens försurande effekt och övergödningen förstör våra hav.  Här är jag sur på mitt moderparti C som aktivt drev ett avskaffande av tungmetaller i gödningen. Vi behöver mindre konstgödning och mer naturgödning i västvärlden (samtidigt som det omvända gäller i fattiga länder och mellanländer). Jag har exempelvis ingen aning om köttproduktionen betalar sina egna kostnader, men med tanke på att köttfärs ofta kostar 40kr, vilket är endast 10 ggr mer än potatisen, samtidigt som köttproduktionen har minst 90%energiförluster så känns det som om det kan vara sneda EU-subventioner och annat som ligger och lurar.

Men allting handlar inte om pris. Som jag ovan visade ur mitt eget liv kan det ofta vara vanor och osäkerhet samt kulturen som gör att problemen eskalerar. Det handlar mycket om att ställa om vanor och försöka förhålla oss till våta smaklökar på ett sansat sätt. Det går inte att blunda för våra smakpreferenser exempelvis. Att bara diktera ovanifrån kommer leda till ett bakslag. En progressiv matkultur och matpolitik måste ha med människan i bilden.

Tekniska lösningar som olika former av GMO-växter med köttsmak kan komma och förändra spelplanen tillsammans med insektsuppfödning med mera. Jag tycker också det är löjligt att Quorn och liknande köttersättningsprodukter idag varken kan konkurrera med pris eller smak. Här kan vi ha en del att läsa av Indien där jainism och hinduism skapat en speciell matkultur som från början utgått från det etiska perspektivet. Mer förädling och genteknik kommer också att behövas. Men då måste vi se till att gentekniken används för att göra växterna skaderesistenta och inte prioritera knasiga saker som gifttålighet som gör att bekämpningsmedel används i högre grad. Tekniken ska användas till att göra oss fria från så mycket kemiska medel som möjlig i jordbruket genom att egenskaperna som tillförs utifrån i stället finns från början i växternas gener. Det är rena dumheter som Monsanto ägnar sig åt med självdestruerande majs som med rätta förljudits i flera länder. Dock behöver vi fler gentekniska företag så att de dåliga kan konkurreras ut och för det krävs en balanserad reglering som även små företag orkar med att bära. Vi vill inte ha en situation som den i läkemedelsindustrin där bland annat överreglering gjort att endast redan etablerade aktörer kan få ut produkter på marknaden.

Det är inte rimligt att ekologiska varor ska vara dyrare än icke ekologiska varor. Detta beror på flera orsaker. Den mest uppenbara är att icke ekologiska varor i stor utsträckning externaliserar sina egentliga kostnader. En annan är att ekologiskt som begrepp inte alltid är anpassat efter situationen. Det kan då gälla moderna förädlingsmetoder (GMO), men även andra restriktionen kan gälla. För Sveriges del har vi också den krassa verkligheten att vi har en relativt god hållbarhet i den icke-ekologiska produktionen, men konsumenter väljer av olika anledningar utländsk produktion eftersom den är billigare och den av lag framtvingade höga kvalitén inte märks ordentligt. Jag tror att vi skulle med bättre information och andra åtgärder kunna inleda ett "race to the top" inom EU. Det vore ju spännande om EU kunde hålla ett toppmöte om hur detta skulle kunna uppnås och jordbruksstöden monteras ner i så stor omfattning som möjligt vilket ytterligare förbättrar prissignalen till oss konsumenter och förenklar våra val i matbutiken.

Staten och offentliga sektorn har också en direkt makt över den egna verksamheten. Mindre kött och mer kvalitativa vegetariska rätter inom offentlig verksamhet bör vara en prioritering och krav vid upphandlingar. Likaså bör som tidigare nämns vegetarisk matlagning få ett större utrymme på hemkunskapen men också på gymnasiets och högskolan/KY-utbildningarna som berör matlagning. Den kulturella utvecklingen kan inte tvingas fram och tar tid på sig. Därför bör man starta så tidigt som möjligt.

Jag tror att det är möjligt att skapa förändring. En fungerande och kostnadseffektiv källa för vegetariskt, syntetiskt eller insektsbaserat kött skulle kunna revolutionera snabbmaten där hamburgare och korvar helt plötsligt kan bli både billiga och nästan fullständigt hållbara. Detta skulle snabbt kunna implementeras av snabbmatskedjorna både av skäl . På sikt kanske köttet kan reserveras till finrestaurangerna där en vanlig person kan äta kött med inlåsta djur som huvudsaklig källa ett par gånger per år, vid speciella tillfällen. På vägen dit hoppas jag att vi kan få ändring så att mer vegetariska alternativ erbjuds på såväl restauranger som i halvfabrikatfrysen på Ica och köttfria veckor etablerar sig. En dag hoppas jag att jag kan slippa hyckla med min alldeles för höga köttkonsumption samtidigt som jag egentligen anser köttproduktion vara slaveri och fiske systematisk ekosystemskövling. Fisken har jag i och för sig slopat. Jag ska göra vad jag kan för att förändra mitt liv, men tillsammans med förändringar inom politiken och livsmedelsbranchen är jag som sagt övertygad om att det kan vara möjligt. Och även om vi inte når 100% så når vi kanske tillräckligt långt om vi hjälps åt tillsammans.