Jag ber redan på förhand om ursäkt för att det kan vara en viss inkoherens. Men det är som det brukar med mitt bloggande. Det börjar med en facebooktråd och går över till en essä. Jag ber också om ursäkt för att jag är inkoherent med uttryck som beskriver samma eller nästan samma sak och att jag tänker så snabbt att allting som jag vill säga inte kommer med. Det finns långt mer att skriva, men läsaren ska också orka läsa det jag skriver.
Det jag lagt märke till är att diskussionen sker ur det medikaliserade perspektivet. Jag vill bara komplettera med att säga att det finns andra kontexter man kan diskutera det kring. Det medikaliserade perspektivet brukar vara ganska inhumant då den inte förstår vilka drivkrafter vi människor har, vilket belyses bättre ur det sociologiska perspektivet. Det sociologiska perspektivet anser jag vara en bättre grund när man sedan ska omvandla lärdomarna till politik vilket sker förr eller senare. Ofta leder det medikaliserade perspektivet till att prohibition och därmed brottsbalken bygger det politiska fundamentet och blir grundinställningen i samhället. Själv tycker jag att sociala aspekter och ett vårdande fokus är bättre pollitik.
Sedan finns det statsvetenskapliga perspektiv som verkligen är fågelperspektivet i sammanhanget. Detta brukar framför allt handla om internationell politik, avtal, FNs konventioner och liknande. Grundproblemet med den debatt som förts senaste 50 åren är att man inte förstår varför folk vill berusa sig, torts att 90% av västvärldens vuxna gör det regelbundet med bland annat alkohol. Man tror att man kan diktera mänsklig beteende genom juridiska texter, ett verktyg som ju nästan per definition är olämplig för det vanliga mänskliga beteendet. Det finns en anledning till att man skiljer på civilrätt och offentlig rätt. Detta har fått som följd att politiken pratar om en värld som inte existerar och beteendet hos den berörda subpopulationen fortsätter som vanligt och har under decennierna omfattat en allt större subpopulation. I dagsläget uppskattas den illegala handlen av psykoaktiva droger uppgår till över 2000 miljarder kronor. Eller motsvarande nästan hela Sveriges bruttonationalprodukt (330 miljarder USD resp. 460 miljarder USD).
Det som gäller är att vi dels ur en skeptisk synvinkel börjar använda teorier som faktiskt har empirisk grund när vi ska prata om droger ur ett samhällsperspektiv. Att prata om att man blir slö i huvudet av hasch är anekdotisk bevisföring och direkt oseriöst i samhällsdebatten. Sedan måste vi tydligare skilja på de olika vetenskapsfälten och vad de är tillämpbara för. Det är mängder av olika vetskapsfält involverade i frågan om narkotikaklassade droger. Själv när jag har så pass mycket erfarenhet av ämnet (har snöat in mig kanske för mycket på området, aspie som jag är) så blir jag mer och mer trygg i de olika vetenskapsgreanarna och dess litteratur, samt de olika helhetsbedömningar och metaanalyser som genomförs. Det har de senaste åren tack och lov bildats en hel del duktiga NGOer som inte lockar till sig extremisterna utan främst duktiga forskare och aktivister. De har god kompetens och ger ut många rapporter med främst politisk och statsvetenskaplig relevans, men det finns givetvis en bredd, vilket ISCD gör i UK exempelvis när det kommer till farmakologisk/medicinsk expertis.
Vissa organisationer ger ut vad som kan vara känsligt men som jag med den kunskap jag samlat på mig under senaste 5 åren tycker är bra och det är policydokument som mer eller mindre sammanställer allt det som vi vet om narkotikan och ger en samlad helhetsbedömning, tät av fakta. En Nutt et al 2007 och 2010 är två sådana rapporter för bedömning av olika drogers skadeeffekter. En annan typ är Global commission on drugs 2011 och Count the costs 2012 som ur internationell politisk vinkel listar skador och bieffekter från politiken, sätter i kontext med drogernas inneboende skadeverkningar och ger några tips på allmänna förhållningssätt och möjliga policies som kan tillämpas framgent i drogpolitiken.
Till detta så kan man givetvis komplettera med populärvetenskapliga/facklitterära böcker, som kan stå för olika politiska linjer (även om reformpositiva är och blir allt mer vanliga med åren). Här kan jag nämna exempelvis Lintons Cocaina och Wierups & De La Regueras Kokain, Anderbergs Cannabusiness som är dokumenterande. Andra exempel är Matés In the realm of hungry ghosts som både är dokumenterande och belyser vetenskapen ur sociologisk/antropoligisk, medicinsk och politisk synvinkel från en klinisk läkares perspektiv. Ett tredje exempel är Nutts Drugs without the hot air som belyser ett brett perspektiv. Sedan finns det en massa andra böcker, exempelvis från svenska narkotikaforskare inom allt från kriminologi, sociologi, medicin med mera, som jag antingen har läst eller har stående i bokhyllan.
Inte att förglömma är heller alla de otal dokuemtärfilmer som finns tillgängliga och som har varierande kvalité. De kan vara bra på att ge en lättsmält och övergripande bild, men har samtidigt problemet att liksom många andra dokumentärfilmer har en kraftig vinkling och ibland ett dåligt förhållningssätt till fakta. Detta måste man kunna kompensera för, genom att vara skeptisk och villig att komplettera med fakta från andra håll.
Den sista kunskapskällan jag ska nämna är vetenskap. Den är oerhört lättillgänglig numera på nätet. Det kan röra sig om både artiklar skriva av vetenskapsmän, sammanfattningar och hela rapporter. I detta fack kan även (offentliga) utredningar placeras. De är oftast ganska neutrala och okontroversiella, även om många mer bearbetade artiklar ofta har en konkret politisk agenda.
Överlag så känner jag att kvalitén på diskussionen ökar för varje år. Bättre och bättre argumentation kommer fram och den tredje linjen blir mer tydlig mot den allt mer intellektuell oförsvarliga totalprohibitionen och naiva libertarianska "släpp allting fritt" så kommer det en förvisso komplex men evidensbaserad tredje linje. Den har många olika inslag av förändringar i alla delar av frågorna. Den grundläggande ideologin förändras mot medkännande och accepterande av den kroppsliga autonomin. Samtidigt så förs skadereduceringen fram som större begrepp. Mer och mer fotfäste håller min personliga övertygelse att få där det kanske ska prövas om polis kanske ska hålals utanför ämnet helt och hållet och det ska lämnas över till stat att se till att försörjningen blir tryggad, lagarna generellt liberaliseras, men att det inte för det släpps fritt och att vi ser till att få kontroll över den anarkistiska situation som det globala drogkriget lett till. Här kan jag inte nog rekommendera de människor jag avgudar inom området som framför allt det brittiska intellektuella kulturklimatet med personer som Nutt, Branson, mfl (ISCD, Global comission on drugs, Transform...) som är de som kanske drivit frågorna/frågan mest effektivt hittills tillsammans med amerikanska NGOer som LEAP, NORML, ALCU mfl. Jag är faktiskt övertygad om att Storbritannien kommer att vara det land som kommer att driva den tredje vägens politik längst när väl deras enorma utredning om ämnet blir färdigställd. Deras förra narkotikasamordnare gick den här veckan ut med att hon erkände att hon haft fel under sin tid på posten, när hon mot bättre vetenskapligt vetande fortsatte med den ineffektiva restriktiva politiken (som i praktiken inte är restriktiv alls*). Storbritannien har ganska stora drogproblem som inte är begränsat till de illegala drogerna. Även alkohol är problematisk i landet.
Jag vill återigen tipsa om de sammanställningar som görs och som får med sig kändisar på tåget. Det är faktiskt så att de kampanjer och rapporter som politiska kändisar och filmstjärnor stödjer i sakfrågan är också de som är mest relevanta och har bäst kvalité. Snart kommer den engelskspråkiga varianten av filmen Break the taboo, men Morgan Freeman som berättarröst. Bakom den står det komplex av nya organisationer som jag berättar om i föregående stycke och jag tror att den kommer vara drogpolitikens svar på "Uncomfortable truth". Det har redan producerats en hel del kvalitativa texter och nu kommer det nog vara den punkt när FN och UNDOC kommer tvingas till en kovändning. Försvagas bara USAs gamla linje tillräckligt genom intern opinion i landet så kommer nog mycket av västvärlden komma efter och tillsammans kan vi med mellanländer i bland annat Latinamerika skapa en ny hållbar paradigm med ett större utrymme för nationella experiment av det slag som bland annat Ted Goldberg pratar om i sina böcker och i den långa intervjun i Efterlyst special på Radio1 för någon vecka sedan. Det är så oerhört kul att se hur allting förändrats senaste åren, där debatten sansat till sig och det blir enklare att som oinsatt sätta sig in med bara några enstaka kvalitativa rapporter eller dokumentärer. Kanske kan vi övertyga de medelålders politiker som vant sig vid de senaste halvseklets drogkrig att ändra sig. En sådan förändring skulle i så fall hantera de problem som nästan aldrig diskuteras men som har direkt koppling till den rådande paradigmen. Som exempelvis arbetslägren och dödsstraffen i Ryssland, Kina, Iran, Thailand mfl länder som direkt motiveras av de internationella avtalen. Kanske kan USA äntligen avskaffa sina vinstdrivande fängelser när verklig rehabilitering kommer på agendan och det inte längre utdöms fängelsestraff till gatulangare på löpande band. Det kostar faktiskt att upprätthålla en politik och tyvärr är det någonting som nästan aldrig diskuteras, trots att det är en objektiv fakta som behöver tas med i all politisk diskussion om den inte ska få ett etatistiskt slagläge. Denna kostnad är inte enbart ekonomisk, utan kan också mätas direkt i bönder förgiftade av bekämpningsmedel, antal överdoserade missbrukare, antal förstörda liv av kriminella register och en mängd andra problem som politiken aktivt skapar och som jag och övriga reformaktivister anser inte står i proportion till de direkta skadorna från (miss)bruket. Särskilt inte om bruket sker öppet och har närmare till vård, sociala myndigheter och övriga institutioner som dämpar skadorna.
* Jag ska förklara detta då det är en viktig del av min politiska argumentation. En modern narkotikapolitik plockar bort de chauvinistiska inslagen i politiken och ersätter det med mera kärlek, bättre förebyggande och rehabiliterande åtgärder som tar ett bättre helhetsperspektiv. Vad en liberalisering skulle innebära är faktiskt att drogtillgången blir mer restriktiv. Detta sker eftersom drogmarknaden flyttar in till vårdcentraler (injektionsrum, sprutbyte), apotek (vissa medeltunga droger) och till reglerade försäljningsplatser (ex Systembolaget) där hanteringen kommer under samhällets insyn och kontroll. Det kan tyckas jobbigt för en person uppväxt med nolltoleransen att tillåta försäljning av lätta droger jämsides alkohol. Men som mycket forskning tyder på så är alkohol relativt farlig och om det visar sig på de platser där liberaliseringar införs att konsumtionen av alkohol minskar genom att människor väljer de skademinimerande alternativen minskar även skadorna på befolkningen som helhet, vilket är ad som i slutändan betyder någonting för folkhälsan. Att den organiserade brottsligheten krymper och ersätts av tillväxt av vita jobb är också positivt och en rad andra effekter kan väntas genom den generella förändringen av politiken. Då begränsar sig inte politiken till att justera i kanten hur vårdapparaten och polisen är uppbyggd utan börjar om från början och tillämpar andra lösningar på samhällsproblemen och förhoppningsvis så når vi betydligt bättre resultat än vad det misslyckande den restriktiva linjen åsamkat under senaste halvseklet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar