Varför pappersboken suger

Många ojjar sig över att digitaliseringen nu äntligen börjar ta fart på allvar för böcker. Det tar fart tack vare att rättigheter och distribution börjar lösa sig samtidigt som Epub-formatet har skapat en standard för böckernas digitala format. Senast i raden till de som av emotionella och fördomsfulla anledningar vill hålla kvar vid cellulosaboken är min kursare Karin Pihl. Hon skriver:

"När dagens huvudnyhet är att försäljningen av e-böcker för första gången gått om försäljningen av vanliga böcker känner jag både hur tårarna bränner innanför mina morgontrötta ögonlock och hur svettpärlor bildas på min panna. För texter som man laddar ner på sin 'padda', det är tamejtusan inga riktiga böcker."

Varför bara böcker på cellulosa räknas som "riktiga" böcker ges det aldrig något argument varför. Jag har, trots att jag bevittnat många utfall mot digitala böcker, fortfarande inte hört något rationellt argument så vitt jag kan minnas om varför digitala böcker är sämre eller till och med falska kopior av den genuina varan. Kanske beror det på att rationella argument saknas. Vad som ger en bok dess värde är inte de atomer den består av. Atomerna är per se värdelösa. Det som boken får sitt värde av är de tankar som mönstren vi kallar bokstäver förmedlar. Dessa kan förmedlas nog så väl på digitala plattformar och i fallet med Apple Ipad eller Google Nexus 10 som vardera har upplösningar på över 3 megapixlar så kan eböcker renderas bättre än vad de flesta pappersböcker klarar av. De är helt enkelt skarpare och har både bättre svärta och bättre vit färg. Detta tack vare modern IPS-teknik som är otroligt bra på att hantera vit bakgrund. Tycker man det ändå är för suddigt kan man med en enkel handrörelse zooma in, vilket automatiskt förbättrar skärpan i bokstäverna och gör det lättare för den läsare som har nedsatt syn.

Det som motståndet bygger på är vana och nostalgi. Vår generation är fortfarande för unga för att vara vana vid digitaliserad litteratur av längre karaktär. Vi är hyffsat vana kortare texter på twitter och nättidningar. Men de flesta av oss har ännu inte vant sig vid att läsa böcker på digitala plattformar som exempelvis surfplattor och läsplattor. Jag kan kanske förklara min positivitet med att jag fildelade böcker i min tonår (exempelvis Harry Potter) och därmed är mer van vid formatet. När jag köpte mig en Ipad våren 2012 och installerade Kindles utmärkta app så blev jag frälst. Amazon har med Kindle hittat mycket rätt och man har stor tillgång till engelskspråkig litteratur som dessutom ofta har bra pris. I vissa fall till och med gratis.

Vad man får på köpet är både minskad irritation från de buggar som pappersböcker fortfarande släpas med och ökad funktionalitet tack vare de möjligheter som den nya digitala plattformen öppnar upp. Vilka problem är det som eboken löser? Det är flera så håll i hatten: Man behöver inget bokmärke, eftersom appen automatiskt håller koll på din position. Inte heller behöver man mjuka upp bokbandet, eller drabbas av värk i tummarna för att hålla upp sidor som envisas med att kämpa för att slås ihop (främst i pocket). Man behöver inte oroa sig för att väta ska förstöra boken; det är bara att torka av surfplattan. Surfplattan behöver ingen skarp sänglampa utan kan belysa texten ändå vilket gör den överlägsen för sängläsning. Den är också rigid, vilket också underlättar för den fysiska hanteringen av formatet. Rigiditeten gör också att man kan ställa den på exempelvis en laptopbräda (som jag gjort) för att avlasta armarna och göra läsningen ännu latare. Försök göra det med en pappersbok utan att den viker ihop sig! I vissa fall väger eboken mindre än pappersboken. Detta gäller i synnerhet om man läser på en läsplatta, men även om man läser på en surfplatta så väger den ofta mindre än en kursbok eller inbunden roman. För att inte tala om flera kursböcker eller en hel bokhylla som allting får plats i samma maskin eller lagras i molnet. Vill man så kan man markera text och givetvis indexeras detta automatiskt. Texten kan sedan användas för vidare bearbetning. Man kan också ångra markeringen och behöver inte tyngas av att boken förstörs av understryckningspennor och vikta sidor.

Inga träd behöver offras och inga avancerade tryckerier behöver arbeta för att framställa boken. Distributionskostnaden är nära noll och inga restlager samlas. Revideringar genomförs direkt och boken kan finnas tillgänglig oavsett det fysiska utrymmet på den lokala bokhandeln.

"När bokläsningen ska bli social försvinner själva tanken med att läsa böcker."

Vad är inte meningen med en bok om inte att sprida kommunikation. En bok är ett massmedie som vill nå så stor spridning som möjligt. En bok kan i allra högsta grad vara en social företeelse. Det är inte för intet som vi har Harry Potter-cosplayare och bokcirklar. Att hävda att det alltid ska vara en asocial process att läsa en bok behöver inte vara fallet. Vi har redan ändrat vårat sätt att läsa tidningar på när vi numera länkar vidare kvalitativa artiklar i våra sociala nätverk och socialiserar kring kortare texter som dekonstrueras i sina beståndsdelar och som rekonstrueras igen. Ibland så bemöter man det som lästs genom en reaktion på en blogg eller i andra former. Det är nog bara en tidsfråga innan vi hittar former som möjliggör litterär konsumption i en social kontext som är anpassat till den korta uppmärksamhet som vi har idag.

Om jag ska vara helt ärlig och provocerande är ebokshatet närmast att betrakta som ett substitut till främlingsfientligheten hos den bokläsande delen av befolkningen: Den erbjuder utlopp för irrationellt hat och inskränkt bekräftelse av fördomar. Men precis som Steam har förändrat hur vi ser på datorspel kommer Kindle ändra hur vi ser på böcker. Jag vet att jag tillhör en minoritet idag. Ni bokkonservativa kommer att ändra er inom sinom tid. Som the Borg säger i Star Trek: "You will be assimilated. Resistance is futile." Snart kommer alla läsa böcker primärt via skärmar.

Och det var vad jag hade att säga idag om bokkonservatismen.

Centerpartiet bör dra socialliberalismen till sin spets.

Socialliberalismen så som den utvecklats och formulerats av politiska filosofer som exempelvis John Rawls under 1900-talet har kommit att handla om hur man stärker de svaga i samhället så att alla får samma möjligheter att förverkliga sin fria vilja. Detta kan åstadkommas på många sätt. I huvuddrag är det socialliberalismen som är anledningen till att vi har en välfärdsstat idag. För att ge alla människor samma möjligheter oavsett den egna ekonomin så har vi sett till att ha allmänna försäkringssystem, allmän skolgång och allmän sjukvård. De allmänna välfärdstjänsterna är i grunden socialliberala även om de i Sverige införts av socialdemokratiska regeringar.

Samtidigt som detta sker håller den socialliberala modellen på att rasa samman i stora delar av västvärlden. För svensk del har vi sett en socialdemokrati som övergett arbetarklassen och som inte längre bryr sig om deras väl och ve. I stället har sverigedemokraterna kommit att fylla detta vakuum. Tyvärr så erbjuder de ingen lösning på problemen utan det är endast enkel populism och sparkar nedåt åt de allra mest utsatta som levereras i den hårda konkurrensen om det fåtalet arbetarjobb som finns kvar. 25% av låglönearbeten har försvunnit de senaste 2 decennierna och idag står dem endast för 2,5% av alla arbeten. Vi har helt enkelt med LO och socialdemokraterna i spetsen rationaliserat bort arbetarklassen. De har inbillat sig att alla i samhället kan och vill vara medelklass. Vi sätter barriärer som hög skatt och höga ingångslöner som effektivt försvårar dessa människors möjligheter att delta på lika villkor och förverkliga sin frihet. Alldeles för ofta sätter vi dem i ett psykiskt nedbrytande bidragsberoende. Det är inte fattigdomen som är problemet utan den hopplöshet som vi bemöter de människor som av olika anledningar befinner sig lägre ner på samhällsstegen. Samtidigt ska vi vara stolta av att vi fortfarande har kvar en god social mobilitet, men detta är inte tillräckligt. Vi måste förstå att alla i Sverige inte kan konkurrera med kunskap. Det är dessutom en falsk dikotomi mellan kunskap och lön. Det är olika yrken och olika människor som ska konkurrera med kunskap på den internationella varumarknaden och som ska utföra tjänster inom landet.

Det är i denna kontext som vi måste sätta alla de sociala problem som vi förknippar med de samhällsgrupper som kan kallas för underklass och arbetarklass. Socialliberalismens patos för den svaga människan ger oss en roll att lösa dessa problem. Vi måste möjliggöra för fler människor att göra klassresor och bli integrerade i det svenska samhället. Detta gäller speciellt de som av olika anledningar slagits ut av det svenska skolsystemet eller som kommer från andra länder för att skapa sig en framtid här. Sänkta ingångslöner är en sådan åtgärd som det framför allt ligger på LO att hantera. Men politiskt finns det mycket vi kan göra för att bryta kopplingen mellan relativ fattigdom och sociala problem. Det är detta jag hoppas att Centerpartiet kan börja diskutera ytterligare i såväl idéprogrammet som det sakpolitiska program som sedan kommer. Det handlar om många åtgärder som behöver prövas i praktiken och utvärdera effekten av. Allting kanske vi inte vet på förhand. Vi kommer att behöva pröva oss framåt. Dels på nationell nivå, men också genom lokala experiment. Det kan handla om en upprustning av miljonprogrammen som V och MP pratat en del om. Det kan också vara att förtäta samma områden med mer varierad bebyggelse så att service förbättras. Det är inte rimligt att vi ska ha så stark segregering och funktionsseparering i Sverige. Särskilt inte om vi vill bli hållbara och minska ner på mängden biltransporter.

Men vad vi kan göra stor nytta inom och som är otroligt kontroversiellt är att rikta in oss på de grupper som verkligen lever under svåra förhållanden i Sverige. Det handlar om bland annat våra missbrukare, hemlösa och sexarbetare. Dessa tre grupper överlappar varandra ibland, men problemen är ofta samma. Det handlar till stor del av politiska val som vi gjort för deras väl men som snarare lett till ökade problem. Det kan exempelvis vara konsumtionsförbud av narkotika som leder till att brukare stängs ute från samhället och aktivt diskrimineras av staten. På så vis skademaximerar vi och ökar sannolikheten att ett bruk går över till missbruk. Samtidigt så kränker vi den kroppsliga autonomin när vi kriminaliserar själva berusningen. Människor slutar inte knarka för att vi skrämmer dem med polisstraff. Risken gör missbruk är tillräcklig skrämselfaktor. Det vi borde göra politisk är att gå tillbaka till våra socialliberala principer och titta på hur vi kan stärka de som av någon anledning fastnat i ett drogmissbruk, vare sig det är en narkotikaklassad drog eller alkohol som det gäller. Missbruk är ofta ett symptom på psykisk ohälsa och det är relativt sällan som en drog per se skapar ett missbruk ur tomma intet. Särskilt gäller det dem ”lätta”
droger som blir inkörsport i dagens paradigm. Jag anser att vi förutom en generell avkriminalisering av det individuella bruket bör reglera försäljningen av ”lätta” droger, främst cannabis så att inkörsportseffekten bryts och att cannabisanvändare slipper beblanda sig med organiserad brottslighet och i förlängningen finansiera deras verksamhet. 1 miljon svenskar har redan prövat drogen, så man kan knappast hävda att lagen varit särskilt effektiv med att stoppa möjligheten att testa knark. Samtidigt har lagen gjort att hela verksamheten dolts och det blir ännu svårare att nå ut till dem som behöver hjälp med problematisk konsumtion. Vi måste få kontroll över situationen och för det krävs nya tag. Det är knappast brist på underlag vad som behövs, men debatten har blivit fundamentalistisk och grunderna ifrågasätts aldrig att verklig lösning aldrig presenteras. Vi har helt enkelt skapat brottslingar där det inte behövde vara så. Enligt ECNN spenderar Sverige 78% av alla resurser på polis och rättsväsende. Majoriteten av arresteringarna fokuseras på brukare och langare på låg nivå. Resten går till vård och en nästan osynlig andel går till förebyggande arbete. Ett förebyggande arbete som alldeles för ofta är helt ovetenskaplig propaganda som aldrig kritiskt granskas. Politikerna som styrt området som är tänkt att hjälpa samhällets mest utsatta människor har alldeles för ofta varit fast i egna fördomar och ideologisk övertygelse. Men det gäller bara om de överhuvudtaget bryr sig vilket sällan är fallet. Missbruksutredningen var tänkt att lösa en del av de organisatoriska delarna av problemet men har samlat damm i 2 år nu i den helt ointresserade Maria Larssons byrå.

Likadant är det för sexarbetarna. Om problemet är otrygga arbetsvillkor är det inte att sopa problemen under mattan med kriminalisering av köp som är lösningen. Lösningen är som i alla andra yrken att fack och arbetsgivare i samarbete med staten ser till att åtgärda de problem som finns. Här har vi en hel del att lära av länder som Nya Zeeland och Nederländerna. Sexarbetare som är narkotikamissbrukande ska få hjälp att lyfta sig ur sin situation. Polis är helt fel verktyg för att hjälpa de som är i allra mest behov av hjälp. Det är inte reprimander utan stöd som utsatta människor behöver. Vi behöver vare sig kopplerilagstiftning eller sexköpslagar för att sätta dit de som använder kvinnor som slavar i branschen. Det är vad vi har traffickinglagstiftningen till. Likaså behöver de som far illa få hjälp att ta sig ut ur sin situation, vilket sker mycket lättare om det inte är kopplat till stigma (som nu senast har drabbat en av de kvinnor som Göran Lindberg våldtog). Att våldtäkt sak vara våldtäkt är så självklart att det inte behöver nämnas. Särregler för de som har sex på kommersiella grunder behövs inte. Genom reformer och dialog med de som är berörda kan vi på sikt få samma goda villkor som gäller inom exempelvis porrbranschen och andra former av kommersiellt sexarbete som inte berör samlag.

För de hemlösa anser jag att principen om bostad först ska gälla. Vi ska inte behöva ha hemlösa i vårat land där temperaturen sjunker under 20 minusgrader om vintern. Här måste de kommunala allmännyttorna ta sitt samhällsansvar och vara till för de som inte kan få bostad på annat sätt.

Jag hoppas att C efter extrakongressen kan vara ett parti som rakryggat står upp för de svaga när partier som SD förespråkar att de politiska problemen skyfflas över på de svaga och utsatta som idag lider av dem. Problemen löser sig inte av att vi sopar dem under mattan så vi slipper se problemen. Jag blir oroad när jag också hör dessa tongångar på vänsterkanten och inte sällan kopplas det till krav på större bidragsfällor och mer maktöverflyttning till politiker framför att ge de berörda egenmakt att hantera den egna situationen. 

Vad vill vi egentligen åstadkomma med politiken?

Jag skriver detta som reaktion på följande artikel
http://www.fokus.se/2013/01/nar-katten-var-borta/

För att vara frispråkig så verkar det onekligen som att många är så otroligt fast i sin världsbild och är omöjliga att få ny fakta att fastna i huvudet på. Det är också tragiskt att nyliberalism är ett skällsord, trots att vi som är radikaler på intet sätt kan kallas för libertarianer i ordets sanna bemärkelse. Reaktionen sker mot nya idéer. Någon förnyelse vill många inte veta av i partiet.

Själv säger jag då bara, fy fan! Fy fan åt att det inte finns någon plats för ideologisk socialliberalism i landet. Jag har hoppat från PP till L till C och trodde mig äntligen hittat en rörelse som vill förnya sig eftersom vägen tagit slut för det gamla innehållet i partiet. Både Fp och C har svikit oss när de körde igenom såväl FRA-lagen och DLD. Men jag är villig att ge C en chans eftersom det finns så många röster inom partiet som gillar att bolla idéer och utamana sig själva och de invanda föreställningar vi har om världen.

Månggifte är just en sådan föreställning. Monogami går inte försvara på rationell nivå. Samtidigt är den djupt rotad kulturellt, vilket exempelvis gjort att den är en del av det arv som statskyrkan lämnat efter sig i lagboken. Precis som mycket annat så vill jag att statskyrkan ska bort ur lagboken och religiösa samfund blir oberoende särintressen utan några särskilda privilegier till utvalda samfund. Det är nog just för att den är irrationell som de konservativa som vant sig vid tingens ordning blir så arga och sedan sätter ord på denna ilska. Det känns som den egna identiteten angrips, vilket vi ser i Frankrike där man tolkar en utvidgning av de mänskliga rättigheterna som en attack på det egna giftermålet. Man blir också rädd. Man blir rädd för att islamismen ska få fäste i familjebildningen i Sverige.

Men som jag alltid tänker när politiken ska göra kontroversiella reformer: Gå tillbaka till hur det såg ut innan om man inte når det resultat man förväntat sig. Vi behöver inte bekräfta Friedmans bevingade ord "Nothing is so permanent as a temporary government program". Ibland får man famla fram. Det var just detta som socialdemokratin byggde på ursprungligen: Man skulle inte göra revolution utan genomföra demokratiskt grundade reformer för att steg för steg etablera det socialistiska samhället. Reform är ett mindre våldsamt alternativ än revolution men kan mycket väl skapa lika stora samhällsförändringar. Idag tycks det som om alla tappat hoppet om reformen som verktyg. Det är tveksamt om det sker några reformer längre i västvärlden. Det är mest bara en massa pillande. Man behöver inte stöpa om hela samhället för att nå förändring. Men det förhindrar inte att man kan göra stora reformer. Man behöver inte alltid ha all fakta på bordet, ty politik går ut på trial and error. Det var just detta som fick Europa att bli världens centrum. Man hade många lokala experiment och goda förebilder spreds snabbt bland de härskande klasserna. Man kunde på så sätt få både samhälleliga och tekniska innovationer att blomstra utan att ens vara närheten av att ha demokrati. Idag är vi så hopplöst rädda för att göra fel att vi inte gör någonting överhuvudtaget. Hela samhället är som War Games (1983) där det verkar att det enda sättet att vinna är att inte spela. På samma sätt som liberalismen blivit en överideologi i grundlag och på andra håll i statsbygget har konservatismens utvecklingsrädsla blivit en överideologi i samhällsklimatet. De ursprungliga konservativa motsatte sig inte förändring, men förändringen skulle ske över generationer och ske i maklig takt. Det är egentligen absurt hur mycket bevis som krävs för att driva igenom någonting överhuvudtaget i det här landet. I vissa fall som med sprutbyte så bryr sig ändå inte politikerna om bevis eftersom de är på rädda och därmed förkastar alla rationella argument.

Det är verkligen tragiskt hur förstört vårat samhällsklimat har blivit av rädslan. Vi är rädda för det ena och för det andra. Jag antar att det är politikernas uttryck för fobier. Sverigedemokraterna är islamofober och miljöpartiet teknofober. Arbetarrörelsen är rädda för skillnader mellan människor som beror på deras individuella val. De socialliberala partierna förvinner längre och längre bort från tanken att det ska vara ett jämnt spelfält där lika möjligheter och inte like utfall.

Jag hoppades och hoppas fortfarande på att C kan vara det parti som vågar ta itu med de problem som gjort den politiska kulturen rutten och som SD i bland bra pekar ut (om än inte har någon bra lösning på). Det finns samhällsproblem som inte löses med att stå kvar i hegemonin innanför lådans gränser. Vi måste faktiskt göra upp med dumheter som att sparka på de som ligger, vare sig de är sexarbetare, narkomaner eller invandrare. Vi behöver vare sig politiker vill erkänna det eller ej arbetsmarknadsreformer som är oerhört långtgående. Sedan får kritiker väl kalla det nyliberalism om de vill. Själv skulle jag beteckna det som pragmatism som är solidarisk för de som står utanför arbetsmarknaden. Jag ger blanka fan i vad andra politiker tycker. Jag vill göra förändring som lyfter upp de som står utanför till samma plana spelplan som medelklassen spelar på.

Vi har inte fattiga barn i Sverige. Men däremot har vi barn i utanförskap. Detta måste lösas och det sker absolut inte genom höjda skatter och höjda bidrag. Det är inte ekonomin som är problemet utan utanförskapet. Att göra det ännu svårare att gå över till arbete med höjda bidrag löser inte problemet i grunden. Det är bara att kasta pengar på problemet utan att använda hjärnan som politiker. Sedan att vissa är mindre produktiva och inte KAN konkurrera med kunskap är någonting vi måste acceptera. Det är fullständigt orimligt att tro att grundskoleutbildade (den ungdomsgrupp som har störst problem med långtidsarbetslöshet och sociala problem). Det går att ha en livskraftig tjänstesektor samtidigt som man har en konkurrenskraftig exportindustri. Det finns inga fula yrken utan den som vill arbeta ska tillåtas arbeta även i fula yrken som sexarbete och städning i privathem. Det verkar vara synnerligen svårt för många att få in i huvudet att ingångslön inte är samma sak som lön med mer erfarenhet. Vare sig de vill eller inte så slår facken och socialdemokratins lönebildning och arbetsmarknadslagstiftning mot de allra svagaste: outsiders. Man låter hellre människor gå ner sig psykiskt i utanförskap än att tillåta dem lönekonkurrera. Och vad är det för fel på att lönekonkurrera även i högavlönade yrken? Vore det inte bra om vi kunde hålla nere prisnivån? Vore det inte bra att ha både kunskap och kostnad som konkurrensfördelar? Men som jag skrev ovan: att tänka nytt är jobbigt för den som vant sig vid ett viss samhällsmodell.

Men jag VÄGRAR acceptera att människor ska fara illa för att politiker saknar plasticitet i sina hjärnor och inte klarar av att ta till sig fakta och göra analyser baserat på fakta. Jag vill inte att politiker stället går tillbaka till fördomar och invanda föreställningar framför att analysera med ideologiska principer hur man ska förhålla sig politiskt till objektiv fakta. Här pratar Penn Jillette bra om hur man undviker detta problem i ett klipp som lades upp igår:

Vi måste få politiker av alla färger fatta att ge gör antaganden och har fördomar vare sig de vill eller inte. Så länge man är människa så gör man det hela tiden. Se gärna introt på följade youtubefilm där James Randi förklarar att man alltid gör antaganden (2 minuter)

Jag hoppas att C kan vara ett parti som tar itu med de strukturella problem vi har i Sverige. Låt så vara att man inte har någon vilja till systemförändring. Men att kritiskt ta itu med invanda fördomar och uppfattningar
kommer vara radikalt nog. Väljarna kommer givetvis strömma till när det finns något parti som faktiskt står för något och har en vilja till att lösa problemen. SD pekar exempelvis ut många samhällsproblem associerade till invandrare som behöver lösas. Vad de däremot inte levererar är en politik som förändrar detta. De vill liksom så många andra partiet i riksdagen bara sopa problemet under mattan. I deras fall innebär det att vi ska dra ner på antalet invandrare som tas emot, ty det verkar finnas en maxgräns på hur många personer som kan integreras i taget i Sverige. Kanske är det så men då får SD presentera bevis för detta. Vi bör i stället vara helt fokuserade på att göra de nödvändiga strukturella reformerna som tar itu med det underliggande problemet. Främst handlar det om att invandrare inte tillåts lönekonkurrera eftersom de har en lägre produktivitet än infödingar som har både mer utbildning och är van vid kulturen och språket. Högutbildade invandrare har betydligt lättare att hävda sig i Sverige. Mer om detta finns att läsa i "Migrationens kraft".

Vissa problem kanske inte går att lösa men det bör inte förhindra oss att försöka. Hedersvåld behöver vi vara mycket mer villiga att minska. Manlig könsstympning av pojkbebisar likaså. Lösningen är aldrig att sopa problemen under mattan eller att genomföra dåligt genomtänkta förändringar som till synes ska lösa problemet, men som skjuter bredvid.

Samma sak finner vi återigen på missbruksområdet. Sedan 1988 har vi som officiell politik att ge upp kampen mot narkotikamissbruket och i stället sopa problemen under mattan och skyffla över problemen på de drabbade. Detta har varit oerhört effektivt och vi klättrar snabbt i stegen över antalet missbrukare per brukare och antal dödsoffer per brukare. Man har velat skademinimera genom att försöka trolla bort problemet. Kanske har färre börjat, kanske inte. Ca 1 miljon svenskar har testat narkotika minst en gång oavsett. Samtidigt har politiken verkat skademaximerande. Man har inte gjort någon ideologisk analys om att kanske de hundratusentals cannabisbrukare som finns i landet (och i såväl riksdag som regering) kanske inte bör omfattas av en lagstiftning som kriminaliserar bruket och att det kanske borde vara systembolaget som säljer drogen. Det handlar om att kroppen ska tillåtas bestämma över sig själv. Kroppslig autonomi helt enkelt. En grundläggande liberal tanke som faktiskt går att försvara om man är socialliberal och vill att de utsatta i missbruk ska stärkas och ta sig ur sjukdomen. Att moralisera med ett konsumptionsförbud leder oss ingen annan vart än till fördjupad stigmatisering och att även vårdpersonal börjar diskriminera gruppen. Vad jag vet har DO aldrig tagit upp något fall där missbrukare diskrimineras, trots att detta sker varje dag. Även politiker som vill väl fastnar lätt i fällan och blir avogt inställda till missbrukare. (mer om attityder här: http://www.vancouversun.com/opinion/op-ed/less+than+human+among/7754666/story.html)

Lösningen är inte att sopa problemen under mattan. det handlar om att ta itu med all dess komplexitet och navigera i all den fakta och de principer man vill värna. Här vill jag rekommendera den nyligen avlsutade brittiska utredningen om nätdroger som kom fram till att den bästa lösningen är: Avkriminalisera allt bruk av narkotika, Legalisera inkörsportdroger såsom MDMA och cannabis (de nämns inte med namn i utredningen så långt jag läst) och se till att genomföra vårdreformer.  Det är nämligen så att man har intervjuat över 100 experter inom olika fält och man har valt tonvikten på just ungdomar och hur man kan undvika att de fastnar i tungt missbruk av tunga droger. Lösningen är inte att bekämpa ungdomar och deras fria vilja utan att moderera den genom välgenomtänkt reglering. http://www.clear-uk.org/wp-content/uploads/2013/01/APPG_NPS_INQUIRY_PRINT_FINAL1.pdf

Vi har en utredning liggande i Sverige kallad missbruksutredningen som föreslagit vårdreformer men inga resultat har producerats av regeringen som mest verkar skita fullständigt i hur några av landets mest utsatta människor (missbrukare) har det. Det är dessutom Skamligt att Sverige lägger närmare 80% av alla resurser inom området på repressiva åtgärder i form av polis och fängelser. Dessa riktas naturligvis mot ickeproblematiska brukare och langningsfinansierade missbrukare. Tack och lov har HD justerat ner domarna mot gatulangarna, men politiska reformer behövs som går längre. Nästan ingenting ägnas åt förebyggande arbetar och det lilla som produceras är i form av propaganda och finansiering av repressionslobbyister vilket endast leder till en stärkt hegemoni som driver längre och längre bort från de ungdomar man vill skydda. När man sedan analyserar mer data på ECNN så blir det en ännu mer skrämmande bild som framträder av Sveriges politik. Av alla arresteringar ligger fokus på lågt hängande frukt i form av lagning ochb bruk. Nästan inget fokus läggs på att bekämpa den organiserade brottsligheten vilket  Nederländerna är långt bättre på att prioritera. De två länderna är ytterligheter i just den statistiken.

En stor del av (miss)brukare är också sexarbetare. Även här har den politiska lösningen på deras utsatthet varit att förneka dess existens då man inte vill att det ska förekomma överhuvudtaget. Men det finns faktiskt många som gör det av helt fri vilja, missbrukare eller ej. Defintionsmässigt är det våldtäkt om det inte finns samtycke, vilket gör hela lagstiftningen specifikt inriktad på sexhandel onödig. Vad politiker borde ägna sig åt är intelligent styrning mot bättre arbetsvillkor. Här har världens friaste land, Nya Zeeland en hel del att lära oss. Även Nederländerna och Nevada kan vara föredömen. Det ska vara goda villkor även inom sexarbetsbranschen och arbetarna ska ha rätt till skydd mot övergrepp (från såväl kunder som medarbetare) och tillgång till det sociala skyddsnätet och facklig organisering som övriga arbetare har. Det finns många former av sexarbete och det är endast en liten del av dem som är förbjudna. Detta motiveras med att det förekommer trafficking och dåliga arbetsvillkor. Lösningen är naturligtvis större transparens, mindre stigmatisering och bättre lagligt skydd för de som vill anmäla brott. Är verkamsheten vit är det svårt för kriminella att etablera sig där. Samma sak gäller även knarket. Är relativt harmlösa droger legala att både konsumera och köpa så finns det ett betydligt mindre utrymme för kriminella att verka. Får bara politikerna tummen ur mot bluffakturerarna (som har varit ett problem i många år nu) så kanske vi kan nå större framsteg mot brottsligheten i landet och detta åstadkoms samtidigt som antalet fängelseplatser kan dras ner.

Tar staten och övriga samhället kontrollen och ger en varm hand till de svaga i samhället löser man många problem. Detta gör man genom att respektera och inte överpröva individens självbestämmande. Det är en politik som förenar såväl nyliberaler som socialliberaler och kanske även andra former av politiker som har humanism och pragmatism som kärnvärden.