Socialliberalismen så som
den utvecklats och formulerats av politiska filosofer som exempelvis
John Rawls under 1900-talet har kommit att handla om hur man stärker
de svaga i samhället så att alla får samma möjligheter att
förverkliga sin fria vilja. Detta kan åstadkommas på många sätt.
I huvuddrag är det socialliberalismen som är anledningen till att
vi har en välfärdsstat idag. För att ge alla människor samma
möjligheter oavsett den egna ekonomin så har vi sett till att ha
allmänna försäkringssystem, allmän skolgång och allmän
sjukvård. De allmänna välfärdstjänsterna är i grunden
socialliberala även om de i Sverige införts av socialdemokratiska
regeringar.
Samtidigt som detta sker håller den socialliberala modellen på att rasa samman i stora delar av västvärlden. För svensk del har vi sett en socialdemokrati som övergett arbetarklassen och som inte längre bryr sig om deras väl och ve. I stället har sverigedemokraterna kommit att fylla detta vakuum. Tyvärr så erbjuder de ingen lösning på problemen utan det är endast enkel populism och sparkar nedåt åt de allra mest utsatta som levereras i den hårda konkurrensen om det fåtalet arbetarjobb som finns kvar. 25% av låglönearbeten har försvunnit de senaste 2 decennierna och idag står dem endast för 2,5% av alla arbeten. Vi har helt enkelt med LO och socialdemokraterna i spetsen rationaliserat bort arbetarklassen. De har inbillat sig att alla i samhället kan och vill vara medelklass. Vi sätter barriärer som hög skatt och höga ingångslöner som effektivt försvårar dessa människors möjligheter att delta på lika villkor och förverkliga sin frihet. Alldeles för ofta sätter vi dem i ett psykiskt nedbrytande bidragsberoende. Det är inte fattigdomen som är problemet utan den hopplöshet som vi bemöter de människor som av olika anledningar befinner sig lägre ner på samhällsstegen. Samtidigt ska vi vara stolta av att vi fortfarande har kvar en god social mobilitet, men detta är inte tillräckligt. Vi måste förstå att alla i Sverige inte kan konkurrera med kunskap. Det är dessutom en falsk dikotomi mellan kunskap och lön. Det är olika yrken och olika människor som ska konkurrera med kunskap på den internationella varumarknaden och som ska utföra tjänster inom landet.
Det är i denna kontext som vi måste sätta alla de sociala problem som vi förknippar med de samhällsgrupper som kan kallas för underklass och arbetarklass. Socialliberalismens patos för den svaga människan ger oss en roll att lösa dessa problem. Vi måste möjliggöra för fler människor att göra klassresor och bli integrerade i det svenska samhället. Detta gäller speciellt de som av olika anledningar slagits ut av det svenska skolsystemet eller som kommer från andra länder för att skapa sig en framtid här. Sänkta ingångslöner är en sådan åtgärd som det framför allt ligger på LO att hantera. Men politiskt finns det mycket vi kan göra för att bryta kopplingen mellan relativ fattigdom och sociala problem. Det är detta jag hoppas att Centerpartiet kan börja diskutera ytterligare i såväl idéprogrammet som det sakpolitiska program som sedan kommer. Det handlar om många åtgärder som behöver prövas i praktiken och utvärdera effekten av. Allting kanske vi inte vet på förhand. Vi kommer att behöva pröva oss framåt. Dels på nationell nivå, men också genom lokala experiment. Det kan handla om en upprustning av miljonprogrammen som V och MP pratat en del om. Det kan också vara att förtäta samma områden med mer varierad bebyggelse så att service förbättras. Det är inte rimligt att vi ska ha så stark segregering och funktionsseparering i Sverige. Särskilt inte om vi vill bli hållbara och minska ner på mängden biltransporter.
Men vad vi kan göra stor nytta inom och som är otroligt kontroversiellt är att rikta in oss på de grupper som verkligen lever under svåra förhållanden i Sverige. Det handlar om bland annat våra missbrukare, hemlösa och sexarbetare. Dessa tre grupper överlappar varandra ibland, men problemen är ofta samma. Det handlar till stor del av politiska val som vi gjort för deras väl men som snarare lett till ökade problem. Det kan exempelvis vara konsumtionsförbud av narkotika som leder till att brukare stängs ute från samhället och aktivt diskrimineras av staten. På så vis skademaximerar vi och ökar sannolikheten att ett bruk går över till missbruk. Samtidigt så kränker vi den kroppsliga autonomin när vi kriminaliserar själva berusningen. Människor slutar inte knarka för att vi skrämmer dem med polisstraff. Risken gör missbruk är tillräcklig skrämselfaktor. Det vi borde göra politisk är att gå tillbaka till våra socialliberala principer och titta på hur vi kan stärka de som av någon anledning fastnat i ett drogmissbruk, vare sig det är en narkotikaklassad drog eller alkohol som det gäller. Missbruk är ofta ett symptom på psykisk ohälsa och det är relativt sällan som en drog per se skapar ett missbruk ur tomma intet. Särskilt gäller det dem ”lätta”
droger som blir inkörsport i dagens paradigm. Jag anser att vi förutom en generell avkriminalisering av det individuella bruket bör reglera försäljningen av ”lätta” droger, främst cannabis så att inkörsportseffekten bryts och att cannabisanvändare slipper beblanda sig med organiserad brottslighet och i förlängningen finansiera deras verksamhet. 1 miljon svenskar har redan prövat drogen, så man kan knappast hävda att lagen varit särskilt effektiv med att stoppa möjligheten att testa knark. Samtidigt har lagen gjort att hela verksamheten dolts och det blir ännu svårare att nå ut till dem som behöver hjälp med problematisk konsumtion. Vi måste få kontroll över situationen och för det krävs nya tag. Det är knappast brist på underlag vad som behövs, men debatten har blivit fundamentalistisk och grunderna ifrågasätts aldrig att verklig lösning aldrig presenteras. Vi har helt enkelt skapat brottslingar där det inte behövde vara så. Enligt ECNN spenderar Sverige 78% av alla resurser på polis och rättsväsende. Majoriteten av arresteringarna fokuseras på brukare och langare på låg nivå. Resten går till vård och en nästan osynlig andel går till förebyggande arbete. Ett förebyggande arbete som alldeles för ofta är helt ovetenskaplig propaganda som aldrig kritiskt granskas. Politikerna som styrt området som är tänkt att hjälpa samhällets mest utsatta människor har alldeles för ofta varit fast i egna fördomar och ideologisk övertygelse. Men det gäller bara om de överhuvudtaget bryr sig vilket sällan är fallet. Missbruksutredningen var tänkt att lösa en del av de organisatoriska delarna av problemet men har samlat damm i 2 år nu i den helt ointresserade Maria Larssons byrå.
Likadant är det för sexarbetarna. Om problemet är otrygga arbetsvillkor är det inte att sopa problemen under mattan med kriminalisering av köp som är lösningen. Lösningen är som i alla andra yrken att fack och arbetsgivare i samarbete med staten ser till att åtgärda de problem som finns. Här har vi en hel del att lära av länder som Nya Zeeland och Nederländerna. Sexarbetare som är narkotikamissbrukande ska få hjälp att lyfta sig ur sin situation. Polis är helt fel verktyg för att hjälpa de som är i allra mest behov av hjälp. Det är inte reprimander utan stöd som utsatta människor behöver. Vi behöver vare sig kopplerilagstiftning eller sexköpslagar för att sätta dit de som använder kvinnor som slavar i branschen. Det är vad vi har traffickinglagstiftningen till. Likaså behöver de som far illa få hjälp att ta sig ut ur sin situation, vilket sker mycket lättare om det inte är kopplat till stigma (som nu senast har drabbat en av de kvinnor som Göran Lindberg våldtog). Att våldtäkt sak vara våldtäkt är så självklart att det inte behöver nämnas. Särregler för de som har sex på kommersiella grunder behövs inte. Genom reformer och dialog med de som är berörda kan vi på sikt få samma goda villkor som gäller inom exempelvis porrbranschen och andra former av kommersiellt sexarbete som inte berör samlag.
För de hemlösa anser jag att principen om bostad först ska gälla. Vi ska inte behöva ha hemlösa i vårat land där temperaturen sjunker under 20 minusgrader om vintern. Här måste de kommunala allmännyttorna ta sitt samhällsansvar och vara till för de som inte kan få bostad på annat sätt.
Jag hoppas att C efter extrakongressen kan vara ett parti som rakryggat står upp för de svaga när partier som SD förespråkar att de politiska problemen skyfflas över på de svaga och utsatta som idag lider av dem. Problemen löser sig inte av att vi sopar dem under mattan så vi slipper se problemen. Jag blir oroad när jag också hör dessa tongångar på vänsterkanten och inte sällan kopplas det till krav på större bidragsfällor och mer maktöverflyttning till politiker framför att ge de berörda egenmakt att hantera den egna situationen.
Samtidigt som detta sker håller den socialliberala modellen på att rasa samman i stora delar av västvärlden. För svensk del har vi sett en socialdemokrati som övergett arbetarklassen och som inte längre bryr sig om deras väl och ve. I stället har sverigedemokraterna kommit att fylla detta vakuum. Tyvärr så erbjuder de ingen lösning på problemen utan det är endast enkel populism och sparkar nedåt åt de allra mest utsatta som levereras i den hårda konkurrensen om det fåtalet arbetarjobb som finns kvar. 25% av låglönearbeten har försvunnit de senaste 2 decennierna och idag står dem endast för 2,5% av alla arbeten. Vi har helt enkelt med LO och socialdemokraterna i spetsen rationaliserat bort arbetarklassen. De har inbillat sig att alla i samhället kan och vill vara medelklass. Vi sätter barriärer som hög skatt och höga ingångslöner som effektivt försvårar dessa människors möjligheter att delta på lika villkor och förverkliga sin frihet. Alldeles för ofta sätter vi dem i ett psykiskt nedbrytande bidragsberoende. Det är inte fattigdomen som är problemet utan den hopplöshet som vi bemöter de människor som av olika anledningar befinner sig lägre ner på samhällsstegen. Samtidigt ska vi vara stolta av att vi fortfarande har kvar en god social mobilitet, men detta är inte tillräckligt. Vi måste förstå att alla i Sverige inte kan konkurrera med kunskap. Det är dessutom en falsk dikotomi mellan kunskap och lön. Det är olika yrken och olika människor som ska konkurrera med kunskap på den internationella varumarknaden och som ska utföra tjänster inom landet.
Det är i denna kontext som vi måste sätta alla de sociala problem som vi förknippar med de samhällsgrupper som kan kallas för underklass och arbetarklass. Socialliberalismens patos för den svaga människan ger oss en roll att lösa dessa problem. Vi måste möjliggöra för fler människor att göra klassresor och bli integrerade i det svenska samhället. Detta gäller speciellt de som av olika anledningar slagits ut av det svenska skolsystemet eller som kommer från andra länder för att skapa sig en framtid här. Sänkta ingångslöner är en sådan åtgärd som det framför allt ligger på LO att hantera. Men politiskt finns det mycket vi kan göra för att bryta kopplingen mellan relativ fattigdom och sociala problem. Det är detta jag hoppas att Centerpartiet kan börja diskutera ytterligare i såväl idéprogrammet som det sakpolitiska program som sedan kommer. Det handlar om många åtgärder som behöver prövas i praktiken och utvärdera effekten av. Allting kanske vi inte vet på förhand. Vi kommer att behöva pröva oss framåt. Dels på nationell nivå, men också genom lokala experiment. Det kan handla om en upprustning av miljonprogrammen som V och MP pratat en del om. Det kan också vara att förtäta samma områden med mer varierad bebyggelse så att service förbättras. Det är inte rimligt att vi ska ha så stark segregering och funktionsseparering i Sverige. Särskilt inte om vi vill bli hållbara och minska ner på mängden biltransporter.
Men vad vi kan göra stor nytta inom och som är otroligt kontroversiellt är att rikta in oss på de grupper som verkligen lever under svåra förhållanden i Sverige. Det handlar om bland annat våra missbrukare, hemlösa och sexarbetare. Dessa tre grupper överlappar varandra ibland, men problemen är ofta samma. Det handlar till stor del av politiska val som vi gjort för deras väl men som snarare lett till ökade problem. Det kan exempelvis vara konsumtionsförbud av narkotika som leder till att brukare stängs ute från samhället och aktivt diskrimineras av staten. På så vis skademaximerar vi och ökar sannolikheten att ett bruk går över till missbruk. Samtidigt så kränker vi den kroppsliga autonomin när vi kriminaliserar själva berusningen. Människor slutar inte knarka för att vi skrämmer dem med polisstraff. Risken gör missbruk är tillräcklig skrämselfaktor. Det vi borde göra politisk är att gå tillbaka till våra socialliberala principer och titta på hur vi kan stärka de som av någon anledning fastnat i ett drogmissbruk, vare sig det är en narkotikaklassad drog eller alkohol som det gäller. Missbruk är ofta ett symptom på psykisk ohälsa och det är relativt sällan som en drog per se skapar ett missbruk ur tomma intet. Särskilt gäller det dem ”lätta”
droger som blir inkörsport i dagens paradigm. Jag anser att vi förutom en generell avkriminalisering av det individuella bruket bör reglera försäljningen av ”lätta” droger, främst cannabis så att inkörsportseffekten bryts och att cannabisanvändare slipper beblanda sig med organiserad brottslighet och i förlängningen finansiera deras verksamhet. 1 miljon svenskar har redan prövat drogen, så man kan knappast hävda att lagen varit särskilt effektiv med att stoppa möjligheten att testa knark. Samtidigt har lagen gjort att hela verksamheten dolts och det blir ännu svårare att nå ut till dem som behöver hjälp med problematisk konsumtion. Vi måste få kontroll över situationen och för det krävs nya tag. Det är knappast brist på underlag vad som behövs, men debatten har blivit fundamentalistisk och grunderna ifrågasätts aldrig att verklig lösning aldrig presenteras. Vi har helt enkelt skapat brottslingar där det inte behövde vara så. Enligt ECNN spenderar Sverige 78% av alla resurser på polis och rättsväsende. Majoriteten av arresteringarna fokuseras på brukare och langare på låg nivå. Resten går till vård och en nästan osynlig andel går till förebyggande arbete. Ett förebyggande arbete som alldeles för ofta är helt ovetenskaplig propaganda som aldrig kritiskt granskas. Politikerna som styrt området som är tänkt att hjälpa samhällets mest utsatta människor har alldeles för ofta varit fast i egna fördomar och ideologisk övertygelse. Men det gäller bara om de överhuvudtaget bryr sig vilket sällan är fallet. Missbruksutredningen var tänkt att lösa en del av de organisatoriska delarna av problemet men har samlat damm i 2 år nu i den helt ointresserade Maria Larssons byrå.
Likadant är det för sexarbetarna. Om problemet är otrygga arbetsvillkor är det inte att sopa problemen under mattan med kriminalisering av köp som är lösningen. Lösningen är som i alla andra yrken att fack och arbetsgivare i samarbete med staten ser till att åtgärda de problem som finns. Här har vi en hel del att lära av länder som Nya Zeeland och Nederländerna. Sexarbetare som är narkotikamissbrukande ska få hjälp att lyfta sig ur sin situation. Polis är helt fel verktyg för att hjälpa de som är i allra mest behov av hjälp. Det är inte reprimander utan stöd som utsatta människor behöver. Vi behöver vare sig kopplerilagstiftning eller sexköpslagar för att sätta dit de som använder kvinnor som slavar i branschen. Det är vad vi har traffickinglagstiftningen till. Likaså behöver de som far illa få hjälp att ta sig ut ur sin situation, vilket sker mycket lättare om det inte är kopplat till stigma (som nu senast har drabbat en av de kvinnor som Göran Lindberg våldtog). Att våldtäkt sak vara våldtäkt är så självklart att det inte behöver nämnas. Särregler för de som har sex på kommersiella grunder behövs inte. Genom reformer och dialog med de som är berörda kan vi på sikt få samma goda villkor som gäller inom exempelvis porrbranschen och andra former av kommersiellt sexarbete som inte berör samlag.
För de hemlösa anser jag att principen om bostad först ska gälla. Vi ska inte behöva ha hemlösa i vårat land där temperaturen sjunker under 20 minusgrader om vintern. Här måste de kommunala allmännyttorna ta sitt samhällsansvar och vara till för de som inte kan få bostad på annat sätt.
Jag hoppas att C efter extrakongressen kan vara ett parti som rakryggat står upp för de svaga när partier som SD förespråkar att de politiska problemen skyfflas över på de svaga och utsatta som idag lider av dem. Problemen löser sig inte av att vi sopar dem under mattan så vi slipper se problemen. Jag blir oroad när jag också hör dessa tongångar på vänsterkanten och inte sällan kopplas det till krav på större bidragsfällor och mer maktöverflyttning till politiker framför att ge de berörda egenmakt att hantera den egna situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar