Äta popcorn

S är dumma i hela huvudet

Jag vet att det är en provocerande titel, men idag är det rättfärdigad. På DN-debatt skriver Tommy och Håkan från socialdemokraterna om höstbudgeten. De vill stärka Sverige säger de. Hur då? Genom stimulanser så klart. Samma typ av stimulanser som håller på att rasera världsekonomin från USA i väst till Grekland i öst. Hur pass illa ställt är det egentligen med förståndet om man förordar att man ska slicka toasitsen för att stärka immunförsvaret, trots att omgivningen redan gjort det och nu ligger i sängen med E.coli-infektioner. Sossarna är verkligen inte något pragmatiskt parti, för är det någonting de inte verkar behärska så är det den empiriska metoden. Att ha stor marginal i budgeten är precis det som Anders och kompani från regeringen föreslagit och som vi vet att vi kommer behöva under turbulensen de närmsta åren.

Roligare blir det om man läser vidare i debattinlägget. Där står det att man vill satsa på utbildning. Men vi har redan tagit emot rekordmånga till våra högskolor, så jag tror inte att det är där som skon klämmer. Infrastrukturen känns inte heller särskilt eftersatt utöver underhållet och utbyggnaden av vårat järnvägsnät. Dock är detta är långsiktig åtgärd och ingenting man slänger ihop på två år. Kvar står få bostäder. Där är det ett flertal åtgärder som krävs på lång sikt, men det handlar då inte om de åtgärder som Sossarna föreslagit, utan helt andra som L har identifierat flera stycken av. Kortsiktigt är det dock en akut birst på studentbostäder eftersom man har underlåtit sig att bygga dessa pga avsaknad av korrekta reformer och uteblivna riktade åtgärrde. När det kommer till studentbostäder tycker jag att vi borde ha panik och se till att bygga 10 000 innan nästa års slut med kommunala och statliga medel. Då kan vi lugna ner situationen tillfälligt, vilket leder till att vi minskar stressen och ökar studieresultaten hos oss studerande ungdomar. Då kan vi också lösa missmatchningen betydligt bättre och snabbare. Själv råkade jag illa ut av bostadsbrisen förra hösten, så jag vet hur det känna att hamna i denna typ av knipa. Att göra det lättare med andrahandsuthyrning och andra krystade åtgärder är ickelösningar för att komma runt det huvudsakliga problemet; att det är för dåligt utbud eftersom marknaden inte klarar av att bygga trots att efterfrågan finns och inga kortsiktiga stimulanser för att komma runt detta har kommit från politiskt håll.

Drogpolitikens påverkan på de budgetmässiga prioriteringarna och hur detta kan förändras

Har man stiftat lagar måste man avsätta polisresurser för att beivra dem om inte folk slutar bryta mot lagen på egen hand. När det handlar om narkotika krävs det ständiga nysatsningar för att det ska ge någon effekt överhuvudtaget. Ändå så stiger konsumtionen ständigt trots lagstiftning och polisära åtgärder. Det är just därför nya humana tag behövs på området som inte behöver ständiga tillslag för att ge effekt. Medan förespråkarna för den repressiva linjen försöker stånka och säga att snart är vi framme, trots att målet bara försvinner längre och längre bort i fjärran, måste vi kämpa för att inse att den repressiva strategin har misslyckats och att det är dags för ett paradigmskifte i drogfrågan.

Det är helt enkelt dags att börja om från början, ge upp dogmerna (droger är farliga=förbud ska införas, narkotikafritt samhälle) och utgå från grundläggande principer och vad som verkligen fungerar när vi ska skapa ett nytt förhållningssätt till droger från staten sida. I stället för att diskutera vilka straffskärpningar och budgetökningar som ska införas borde vi i stället diskutera hur vi ska förmå missbrukare att på egen hand söka vård, hur vården ska bli mer tillgänglig och hur den kroppsliga autonomin ska bevaras. Berusande droger har i grunden lyckohöjande effekter som är önskvärda och som vi inte borde anmärka på om folk tog del av. Problemet uppstår först när de destruktiva krafterna tar över (vilka är olika beroende på drogtyp) och börjar skada brukarna, deras omgivning och kanske till och med förslavar brukaren i långvarigt beroende. Det är inte mot drogerna och brukarna vårat fokus borde ligga utan det är mot skadorna som kommer utav drogerna vi ska fokusera på. Visst kan man tänka sig den enkla vägen att om folk aldrig tog droger så skulle situationen aldrig uppstå att vi skulle behöva ta hand om skadorna. Men på grund av att narkotikaklassade droger är så attraktiva hittar dem vägar runt och staten och samhället står handfallna för att hantera skadorna då de uppstår. Därmed inte sagt att vi ska släppa drogerna fritt, men vad vi behöver är nya tillvägagångssätt för att få bukt med problemen och som bättre respekterar brukarnas autonomi och mänskliga rättigheter.

Vad som behövs är två delar: Skadereducering ersätter det narkotikafria samhället som övergripande målbild för allt statligt agerande gentemot droger. Detta inkluderar att vi utformar mindre och riktade åtgärder mot varje enskilt drogproblem i stället för att ge svaret drogfrihet på alla frågeställningar. Det andra är en avkriminalisering som innebär att staten respekterar drogbrukarens kropp och som i praktiken innebär att polisen slutar jaga brukare och i stället lägger fokus på smugglingen och försäljningen vilket Sverige är bland de sämsta på att göra i hela Europa i dagsläget.

En tredje förändring som sedan tillkommer och som jag skrivit mycket om tidigare är att staten måste begränsa vilka droger den då ska jaga när avkriminaliseringen av det personliga bruket genomförs. Framför allt handlar det om att staten börjar reglera försäljningen av cannabis till allmänhete. Bland annat för att strypa de ekonomiska flödena hos den organiserade brottsligheten och bryta inkörsporteffekten som idag finns mellan cannabis och tyngre droger på den illegala marknaden. Eftersom cannabis orsakar relativt små skador på brukare och samhälle samtidigt som den är den överlägset populäraste drogen på den illegala marknaden så skulle en reglering av drogen möjliggöra att ett narkotikafritt samhälle blir lättare att uppnå när nyrekryteringen stryps till de tunga drogerna.

Samtidigt får tunga missbrukare bättre vård tack vare skadereduceringen och då bromsar samhället upp de stabila inkomsterna som den organiserade brottsligheten i dagsläget åtnjuter från de kroniska missbrukarnas misär. Paradigmskiftet kommer också innebära att stölder, ofrivillig sexhandel och liknande kriminalitet som i dag begås för att finansiera narkotikamissbruk minskar i takt med att staten bättre kan hantera missbruket och missbrukarna till varje pris hålls från gatan med "bostad först" och motsvarande program. Vad som också bör ingå i ett skadereducerande åtgärdspaket är olika nya strategier för staten att ta kontroll över drogflödena som missbrukarna behöver (exempelvis heroinförskrivning, injektionsrum) för att på enkelt sätt få bättre hälsa bland de utsatta, öka dialogen mellan samhälle och missbrukare, få missbrukaren från gatan och minska den kollaterala skadan på 3e part från missbruket. Paradigmskiftet innebär att vi får bättre möjligheter att bekämpa allvarliga sjukdomar som HIV och Hepatit bland brukarna och därmed bättre skydda allmänheten från allvarlig smittspridning.

Medicinsk cannabis i P1 och mina reflektioner på ämnet

Bra program. Både intervjun och den efterföljande diskussionen med professorn. Lite kul är det att professorn till och med underströk tydligt att cannabis inte på långa vägar är lika farligt som alkohol. Men han framhöll också att man ska hålla en viss kritisk distans till drogen och närmas sig den med ytterst försiktighet. Han nämnde också argumentet "behöver vi verkligen fler droger?" vilket verkar vara det enda som egentligen håller reformdiskussionerna tillbaka numera och som vi skulle behöva formulera några bra svar på. Även fast det kan dröja innan vetenskapen har förstått cannabioiderna och börjar använda dem i större skala som läkemedel så kan det finnas många goda skäl att börja sälja naturprodukten som rusmedel. Särskilt om det kanske visar sig att den inte skulle läggas ovanpå den nuvarande drogkonsumptionen utan också kan konkurrera och minska de farligare drogernas andel av den legala drogmarknaden. Det finns vissa risker, vilket han nämner, men så länge det finns god information så att alla vet om riskerna så ser jag inte särskilt mycket anledning till att stoppa vuxna människor från att börja använda bättre alternativ när de ska fira helgen.

Det är ju knappast så att lagen stoppar konsumptionen av cannabis, utan på sin höjd begränsar den. Samtidigt som ickeproblematiska brukare förhindras testa den drogen som på allvar skulle ha potential att minska alkoholproblemen och som garanterat skulle göra livet roligare för tusentals personer om den bara fick chansen. Det verkar snart bara vara kvar det tidigare argumentet om "inga fler droger på en redan (subjektivt uppfattad) överbefolkad marknad", en viss risk för mental stagnation vid stor konsumtion, en viss risk för psykisk ohälsa vis stor konsumption och visa lungproblem (som kan elimineras med förångning eller oralt intag). Jag tycker helt enkelt inte att ekvationen är bra som den är idag med uppskattningsvis 100 000- 300 000 årliga cannabisbrukare som tvingas in i den svarta sektorn, de polisresurser som krävs för att upprätthålla dagens lagstiftning, de inkomster som organiserad brottslighet får och den stigmatisering brukarna får är värd att betala för att hålla nere totalförbrukningen och de följdrisker det skulle ha och som om man kollar på riskerna och deras frekvens verkar bli mer och mer osannolika att de verkligen är värda att bekämpa till det pris som dagens politik har socialt och ekonomiskt. Då har jag inte blandat in de positiva effekterna i min bedömning eftersom dessa är svårbedömda. Gör man det och dessutom tar de principiella frågorna på allvar som exempelvis att man ska få lov att leva det liv man vill så länge man inte skadar någon annan så svänger vågskålen ytterligare i reformvänlig riktning. Drogen cannabis tillför helt enkelt många människor ökad livskvalité utan att den för den skull ska behöva nästla in personerna i djupa missbruk vilket kan vara nog så viktigt. Men denna aspekt ignoreras helt av kostnadsberäknande gammelpolitiker som stämplar alla som tar upp argumentet som liberala (och därmed onda) drogromantiker. Ty endast skadorna kan ju vägas in i totalanalysen, för hur skulle det gå om alla aspekter vägdes in oavsett karaktär? ;).

Jag ser helt enkelt inte utifrån den fakta jag har tagit del av att det finns skäl att ägna resurser åt att förbjuda människor att berusa sig på cannabis. riskerna per brukare är helt enkelt för låga att motivera en kollektiv bestraffning där gemene mans frihet (och de nuvarande illegala brukarnas i synnerhet) inskränks för att skydda potentiella drabbade av ett ökat cannabisbruk. Reformens effekter kan mycket väl om cannabis ersätter andra droger minska den totala skadan på individer och samhälle samtidigt som den ökar livskvalitén och friheten hos brukarna. Dessutom innebär en legalisering (eg. reglering) möjligheter för staten att gå in i marknaden och få kontroll på olika sätt. Staten kan beskatta, vilket inte är möjligt idag och på så vis kompensera den belastning som blir på statsapparaten i form av vårdbehov och polisväsende bland annat. Staten kan också kontrollera kvalitén för att minska halten av de cannabioider som har den starkaste kopplingen till exempelvis schizofreni. Med trender av ökad totalkonsumption trots lagstiftningen samt ökad inomhusodling där THC premieras på bekostnad av CBD och andra balanserande cannabioider så kommer knappast dagens lagstiftning och strategi erbjuda samma möjligheter att skydda befolkningen mot cannabisens psykiska risker.

Visst kan man tänka sig att en avkriminalisering kanske skulle räcka när man talar om cannabis. Vad som dock är problemet med cannabis är just som jag nämnt tidigare:
Kriminella har en extremt stor marknad för drogen, som rimligen borde vara vit just för att den är så enormt stor. Kvalitén är inte kontrollerad med en avkriminalisering och därmed har inte staten möjlighet att i den fysiska produkten kontrollera den för att göra den så säker som möjligt. En relgering skapar också en bättre ingång till vård än vad en avkriminalisering gör, eftersom man kan annonsera och varna om riskerna i samband med köptillfället och så är ett erkännande om missbruk inte lika stigmatiserat som om försäljningen vore fortsatt illegal. En reglering gör så att staten bestämmer priset och tillgången, vilket också kan vara verktyg för att minska skadorna och maximera nöjet för medborgarna. En reglering på en gång utan mellanled med avkriminalisering gör också så att staten kan få kontroll över den rdirekta produktionen och också eleminera vinstintresset om så önskas. Åldersgränser införs, vilket mycket väl kan öka debutåldern mot idag, vilket ytterligare minskar riskerna och skadorna med en reglering, vilket varken en avkriminalisering eller dagens repression klarar av att kontrollera. Öppettiderna kan också kontrolleras, vilket ett nummer på mobilen till langaren inte har.

Helt enkelt. En reglering möjliggör för staten att minska de negativa sidorna av drogbruk av cannabis så mycket som möjligt samtidigt som de positiva effekterna finns kvar för medborgarna att bruka i lagom mängd efter behag och utan att bli utsatta för polisräder. Vi kan bättre fokusera polisens resurser på de tunga drogerna som har betydligt allvarligare negativa effekter än cannabis. Vi kan också en gång för alla ta itu med inkörsporten och separera olika droger och drogtyper från varandra så att makten ligger hos samhälle och individ och inte hos langare och kartell över drogmarknaden. När hundratusentals människor inte längre behöver ha kriminelal kontakter minskas rekryteringsbasen för tyngre drogbruk radikalt. Dessutom minskar lockelsen att övergå till ett tygre drogbruk när man kan tillfredstälal sina behov bättre ed ett större legalt urval. Andra bonusar är att lagstiftningen blir mer logisk när den utgår från reella faktorer och inte en rädsla över narkomanihotet där alla droger klumpas ihop. Det blir också lättare att verkligen skrämma om narkotikans fördärv när droger (likt cannabis) som uppenbart är osannolika att fördärva inte längre ses som samma sak som dygnsrytmens förstörare amfetamin och överdosens mästare heroin och alla de andra som vi med rätta kallar tunga droger.

Expressen har en bra ledare om SD

LÄS DEN!

Ny politisk karta. Nu med hänvisning till hela världens politik och inte endast USA

Kärnkraften vara eller icke vara

Sydkorea och Kina visar att det går om man vill bygga kärnkraft snabbt (ca 5 år). Problemet är att vi i Europa har knasiga regler härstammande från rädsla snarare än verkligheten och som ökar byggtiderna extremt mycket (till bortåt 15 år) utan att tillföra särskilt mycket. Mordern kärnkraft idag 3e generationen är långt bättre på alla områden än den kärnkraft vi har i bruk i dag. Samtidigt forskas det lite kring alternativa lösningar med radikalt förbättrad prestanda och säkerhet för det som kallas 4e generationens kärnkraft. Ett första experiment med detta har precis börjat köras i Indien där man i några reaktorer ska börja blanda in en del torium i bränslet. Lyckas man få någon av de föreslagna teknikerna i 4e generationen uppskalad till kommersiell nivå så anser jag inte att det längre finns fog för att vara kärnkrafsmotståndare. Detta ligger dock i framtiden mellan 2020 och 2030 innan vi vet svaret på och är till stora delar beroende av statligt finanserad grundforskning. Till exempel finns det olika varianter av breedreaktorer föreslagna, varav flera har körts på experimentiell nivå (till exempel en reaktor med flytande saltbränsle). Hittills har det forskats mest på U238-breeders men Th232 börjar få fler och fler anhängare eftersom den är extremt svår att extrahera kärnvapenmaterial ur och är mycket mer lättillgänglig än uran. Men jag är övertygad om att det finns betydligt större genombrott att göra inom kärntekniken än vad det finns i exempelvis vindkraften i vilken det främst handlar om att bygga mer av, men där revolutionära tekniska genombrott är svåra att göra. Nya reaktortyper behöver också ha mer forskning kring kylningen där gaskylning och metallkylning har föreslagits, för att kunna köra bränslet i högre temperaturer som krävs för breedning och högre effektivitet. I Sverige har jag för mig att vi forskar mest på metallkylning i form av bly och natrium. Metallerna måste dock kylas externt genom någon form av värmeväxlare och då finns risken att haverier eskalerar om man använder vatten i den externa kretsen och natrium i den inre. Gaser som koldioxid har den fördelen att de kan köras extremt effektivt genom turbinerna och kan leverera mer energi utan onödiga förluster, men kan vara svåra att fås absorbera all energi i härden. Ett föreslaget koncept är att man lägger upp kärnmaterialet på en platt bädd där man för över koldioxid som kyler och används i turbiner.

Kort sagt finns det många möjligheter till förbättringar inom kärnkraftsindustrin och framför allt att börja använda avfall som bränsle. Men detta kräver kyla från makthavarnas sida och inte att bli fobisk för att man på allvar tror att kärnkraften är farlig vilket den inte är, jämfört med alternativ som vattenkraft och kolkraft. Vad man också måste komma ihåg att det enligt termodynamikens lagar inte finns någon förnybar energikälla utan endast mer eller mindre långlivade energilösningar. Lösningar baserade på solen är i princip eviga då vi behöver solen för att ens kunna leva på jorden. Om vi skulle kunna öka effektiviteten i kärnkraftverken från dagens ett par procent till närmare 95% genom teknisk utveckling, samt att reaktorerna kan börja hantera fler typer av bränsle så kommer det alltså finans bränsle för längre tidsperioder än vad (går)dagens reaktortyper klarar av och kärnkraften har därmed stor möjlighet att bli "förnybar" om man mäter i hur länge energikällan räcker. Att satsa stort på kärnkraft vet vi fungerar för att få stor energiproduktion och är ett beprövat sätt vi kan få bort kolkraften från marknaden relativt fort. Särskilt om vi har bättre reaktorer utvecklade, vilket ständigt pågår. Då kan vi köpa oss den tid som krävs för att bygga den enorma mängd vindkraftverk, solkraftverk osv som krävs för att skapa en helt solbaserad energimarknad. Har vi tur kanske vi kan få fusionstekniken att funka bortåt 2050, vilket ger oss möjlighet att komplettera energimixen med ytterligare en energikälla.

Den stora frågan är inte huruvida vi ska ha kärnkraft eller inte, för så länge som kolkraften dominerar så som den gör är kärnkraften ett betydligt bättre alternativ. Den stora frågan för energipolitiken är hur vi ska ge eenergi till våra transsporter. Till viss del kan vi köra mer på järnväg för att driva det med energi direkt från elnätet. Men flytande bränslen kommer bli svåra att ersätta och här borde vi ha ett större fokus på att hitta en bra lösning. En enkel lösning men mindre praktisk är att ha överproduktion av billig el och med den ta och elektrolysera väte ur havsvatten för att sedan driva den i bränsleceller. Det går också att göra det till flytande kolväte genom att kombinera med extraherad koldioxid som också den kräver billig elenergi. Ett annat spår som fått stor uppmärksamhet senaste åren är bioteknikten som gör det möjligt att använda alger som får sin energi från solen tack vare klorofyllet. Sedan kan vi använda algerna för att antingen samla energirika molekyler i cellen eller för att producera dessa ämnen på ett sätt som gör den enkel att utvinna utan att förbruka algen. Trots att biotekniken är lockande för att den inte kräver tillsatt energi så är den desto svårare att få att fungera. Exempelvis är det svårt att skala upp produktionen i tillräckligt stor skala. Det vi från politisk sida kan göra är att underlätta bioteknisk forskning genom att lägga ner GMO-skepticismen och att kämpa med att öka antalet studenter på biotekniska och närliggande program som behövs för forskningen och utvecklingen av nästa generations biobränslen.

Vi måste ha stor energiproduktion för att lyfta världen ur fattigdom och skapa välstånd vilket kräver stora mängder elenergi, få med alla länder i globaliseringen med alla transporter det innebär och dessutom göra det samtidigt som vi kämpar för att begränsa klimatförändringarna. Det går inte att vara för eller emot kärnkraft i detta läge för det har vi inte råd med. Det vi måste göra är att snabbavveckla kolkraften och då kommer inte oförutsägbara vindsnurror och solkraftverk på långa vägar utan kan behöva hjälp av kärnkraften och då helst 4e generationens kärnkraft vilken behöver mer forskare som arbetar med bättre ekonomiskt stöd. Vindkraft och solkraft börjar bli allt mer lönsam att producera i liten skala och MP vill exempelvis täcka Sveriges tak med solpaneler. Men för basproduktionen krävs det centralsierad elproduktion och med tanke på att vattenkraften globalt nästan är fullständigt utvecklad är det bara kärnkraften som har den potential som krävs inom den angivna tidsperioden (innan 2050) att få bort kolkraften. Som tidigare nämnt så har 4e generationens kärnkraft närmare 100gånger högre effekt ur samma bränsle som den kärnkraft vi har idag i Sverige (2a generationen) och det vore heldumt att inte försöka att få kommersiella kraftverk på marknaden så fort som möjligt. Att kärnkraften kan vara riskfylld är det ingen tvekan om, men när tiden rinner i väg för klimatförändringarna och därmed kraftigt ökad risk för massvält är det ett betydligt mindre farligt alternativ med kärnkraft. Greenpeace är rädda för att satsningar på kärnkraft skulle bromsa utvecklingen av det förnybara. Vad som inte syns i deras beräkningar är att kärnkraften står inför ett generationsskifte av enorm skala eftersom vi håller på att lära oss att utnyttja allt bränsle och inte bara det som är lätttillgängligt (u235). Självklart ska målsättningen fortsatt vara att vi ska ersätta så mycket av det fossila av förnybart, men i ett läge där det vanligaste biobränslet är alkohol som slukar extremt stora odllingsarealer är det inte riktigt miljövänligt att tro att diskriminering mot den mest skalbara och beprövade koldioxidneutrala energikällan är en bra politik. Vist kan man hävda att kärnkraften inte är konkurrenskraftig, men då får väl kapaciteten i vindkraft och solpanelsfabrikerna maximeras om och tills kärnkraften börjar bli konkurrenskraftig igen. Vad som också kan minska kostnaderna för kärnkraften är att sätta rimligare regler från statens sida eftersom industrin är mycket bättre på säkerhetsystem och riskvärdering än vad politiker är. Vad vi vet är att kolkraften och den gamla kärnmrkaften måste ersättas på något sätt och jag tror inte att osäker vind och solkraft har tillräcklig potential för detta utan att kärnkraft, helst av 4e generationen när den väl kommer, är den huvudsakliga källan för denna energi.

Missförståndet fortsätter

Niklas Starow släpper lite dokument i från den interna diskussionen: http://networkedblogs.com/lcdLh


Vore det inte bra om folk försökte prata lite mer med varandra om vad det faktiskt är för mål man ska sätta upp i stället för att tro att det är implicit och resten är formalia? Det som framkommit är inte något annat än att ledningen har slarvat med att ha möten om vad det egentligen ska vara för mål och hur det ska uppnås, vilket hart lett till att det funnits oklarheter i vad det är för mål. När denna oklarhet uppdagats så riktas ilskan mot varandra i stälet för på diplomaitsk väg försöka reda ut saken. Det är som att dra fram flygvavpnet bara för att man är för blyg för att våga fråga en extra gång och försöka reda ut oklarheterna. Eftersom personerna varit så splittrade fysiskt och inte har synkat varandra och haft olika visioner så har dem därmed dragit åt olika håll. Själv märkte jag det tydligt i Almedalen där Alexander spenderade mycket tid åt att bygga nätverk för att se om det finns någon plats för L i existerande maktstrukturer, medan Torbjörn var på ett annat håll och pratade om helt andra saker. Det som grundarna borde ha gjort är att spendera lite tid på teambuilding, för har man olika bakgrund och erfarenheter så kan det behövas lite tid för att bygga upp kommunikationsförmågan och lära sig förstå hur de andra tänker för att lagandan och samförståelsen ska infinna sig. Det är inte bara ideologi utan också personkemi som krävs för att ett parti ska fungera. Ödmjukhet och kompromissvilja kan också behövas för att krafterna ska dra åt samma håll. I grunden är detta bara enkel newtonsk fysik att krafterna ska riktas åt samma håll för att acceleration ska uppstå. Sedan finns det givetvis möjlighet för olika krafter att böja banan hos objektet (i detta fall L). Vad som däremot blir smärtsamt är om andra objekt kommer i kollisionkurs med objektet eller om krafter riktas bakåt i färdriktningen och bromsar rörelsen. Det bråkat handlade om verkade vara om vi ska låta denna asteroidklump som L är idag sälta samman till en enhetlig massa. Detta kan mycket väl göras samtidigt som de andra två målen eftersöks. Nämligen att denna klump ska växa i volym samt få en topografi samtidigt som den jagar en större kropp, närmare bestämt en gasjätte som saknar topografi och som beräknas kollidera med vår mindre kropp ganska snart. Men det är fortsatt osäkert om banorna kommer att möta upp varandra och våran kropp dras in i jättens gravitation eller om vi kommer reflekteras. Själv är jag övertygad om att dessa mål inte är motsatta och för att utöva så stor påverkan som möjligt på gasjätten hjälper det till om våran lilla asteroid är så stor och sprickfri som möjligt.

I stället för att demonisera varandra och att utgå från att den andra har onda avsikter borde vi förstå att även islamistiska terrorister är goda från sin synvinkel och att detta beror på bakgrundserfarenheterna som skapat oss. Konflikter kommer alltså ofta från våra olikheter och missförstånd mellan varandra eftersom vi inte riktigt förstå hur andra tänker. Då tänkandet inte är något statiskt givet av naturen utan en evolutionär produkt i konstant experimenterande som beror på många många faktorer kommer missförstånd och konflikter fortsatt uppstå. Det vi kan göra är att hantera missförstånden på mer konstruktiva sätt, gärna genom att försöka se bortom instinktiva känslor som inte längre är praktiska i det modena samhället utan som fortsatt är anpassade efter vår evolutionära ungdom. Det som konflikten inom Liberaldemorkaterna behöver är en paus där känslohormon får ventilera ut och sedan bör vi ta itu med de missförstånd som uppstått och reda ut dem. Detta måste så många som möjligt delta i så att framtida missförstånd inte uppstår så att framtidsstrategin är tydlig. Vad vi också kan behöva ta itu med är strukturen hos projektet, där den enda fasta punkten är att grundarna tar de slutgiltliga besluten, men där det runt om är ett virrvarr av mejlinglistor och forum, med en vis risk för redundans och otydlighet. Dessutom saknas det en formell föreningsstruktur i vilken projektet är organiserat, vilket ytterligare försvårar möjligheten för att förstå vad projektet är. Nu måste jag iväg på kalas så jag släpper flummandet här. Hoppas att jag har varit till nytta och att vi kan reda ut denna röra ganska snart och denna gång utan hat, härskartekniker och invektiv.

Drogdebatt. Igen ;)

Följande skrev jag som svar till personen "AxelOfSweden" i kommentarsfältet:

Jag måste göra dig ledsen men titta igenom inlägget och se till att få korrekt formatering och dra ner på svamlet. Att afroamerikaner sitter inlåsta har med kriminaliseringen. De sitter inspärrade för ett brott som inte är våldsamt och som inte skadar någon annan. Du har helt enkelt fått hela det argumentet baklänges eftersom legaliseringen hanterar detta problem medan dagens allt mer repressiva politik förvärrar läget.

Angående 19-åriga döttrar så kan du ställa frågan om knarklangarna frågar om leg idag. Det vore klart bättre att låta systembolaget ha monopol än att den svarta marknaden har monopol genom kriminaliseringen och helt utan kontroll. Jag tittar inte bara på när vänner fastnar i spelmissbruk och alkoholmissbruk. Det är inte lagen som får mig att känna medkänsla, men en kriminalisering vet vi leder till utstötning eftersom man betraktas som farlig och då får alltså kriminaliseringen återigen motsatt effekt mot var det var tänkt. Möjligheten till vård skapas inte av att hota folk med fängelse om de inte ger sig till känna. Däremot kan möjligheten till vård hindras av denna politik när missbrukare inte vågar söka vård eller vara öppen inför sin omgivning om missbruket.

Att dra upp crack, när den i artikeln citerade rapporten främst nämner cannabis och oraffinerade kokablad ger inte en korrekt bild av verkligheten. Mig veterligen finns det ingen som vill släppa metamfetamin och crack på den öppna marknaden. Det är en ganska stor skillnad i effekter och skador mellan indianernas kokatuggande och kokainsnortande i storstäderna och vi måste klara av att hålla isär olika droger och deras respektive risker och effekter. Heroins farlighet skulle bara bli mer förutsägbar men inte desto mindre farliga om de producerades professionellt och fortfarande skulle det bli dödligt redan vid 4dubbla dosen. Jag tror inte heller att heroin står på listan som ska tas in för försäljning på systembolaget.

Sedan nämner du utslagningen missbrukare lever i. Endast en del av detta är de direkta berusande effekterna man får av droger. Dagligrökare av tobak har exempevis väldigt låg risk för utslagning trots att uppskattningsvis 1/3 av alla rökare är att räkna som missbrukare. Det handlar också om faktorer som hur djupt in i livet ett missbruk tränger in och vilken ekonomisk kostnad missbruket har och vilken juridisk status drogen har och dess påverkan på möjligheten att delta i samhället.

Jag kan förstå att du instinktivt vill minska mängden droger. Men det är bara du som kan kontrollera din kropp och då kan du ta beslut för din egen del att hålla dig i från. Men något som inte funkar är att skriva in det egna livsvalen som allmängiltiga i lagboken, vilket vi ser resultatet av bland annat i Latinamerika. Om vi ska börja med normerande lagstiftning där majoriteten kan förtrycka minoriteten är vi farligt ute. Vi ser hur det har sett ut historiskt i Sverige där vi fortfarande idag stympar de som vill begå juridiskt könsbyte. Att vilja förbjuda berusning är dömt att misslyckas eftersom någon sådan period aldrig funnits så länge vi har haft signalsystem i kroppen och en hjärna att känna känslor med. Att förbjuda berusning som sådan, vilket verkar har varit Sveriges linje de senaste 20 åren är för mig fullt jämförbart med Afghanistans förbud mot musik, nöje, konst och inte minst kärlek. När någonting så elementärt som glädjekänslor och kärlek söks att utplånats från de i makt (i en artikel för någon dag sedan från Afghanistan var det byn där kärleksparet bodde som jagade dem för att vara kära) är det inte mycket som är värt att bevara i den kulturen. Vi borde i Sverige rimligen ha plats för både helnykterister och fyllerister utan att vi ska skicka polisen på den ena eller andra gruppen.

En legalisering betyder inte att vi struntar i de som mår dåligt i ett missbruk utan det innebär att de i missbruk får möjlighet att få stöd när de ber om det, men att de inte blir behandlade som kriminella och samhällets avskum bara för att de råkar vara berusade på fel kemikalie. Det betyder inte heller att vi slutar bekämpa langning. Det betyder att vi ger samhället möjlighet att kontrollera situationen i en öppen miljö och då kan besluta vilka kemikalier som är godkända utifrån deras faktiska egenskaper snarare än låtsaslogik i stil med att allting som gör folk glada är dåligt och som de glada personerna måste straffas med böter eller fängelse för att förstå att det är dåligt. Nu har jag redan skrivit så långt men jag kan som slut berätta om att en avkriminalisering av personligt bruk med fortsatt illegal försäljning av narkotikaklassade droger + viss legalisering av några droger som är tillåtna att sälja (främst cannabis) är något som ger bättre resultat mot missbruk och till mindre skattebörda än dagens politik. Samtidigt som folket ges möjlighet att välja berusningsmedel som har andra och mindre destruktiva egenskaper än alkoholen som dominerar idag och därmed kan minska bördan på helgpolisen och samhälle överlag genom att människor väljer en annan drog med mindre risker. Det behöver inte vara så att reformförespråkare vill folk och samhälle illa, utan tvärt om har vi kollat på bevisen och sagt att det finns andra vägar framåt än den med skygglappar rakt framåt och som mycket väl kan ge större frihet till vanliga ickeproblematiska brukare som till missbrukare med problem.

Svar till "Kapitalist":
Dessutom är marijuanafrekvensen lägre bland svarta än vita, men lagen och systemet blir rasistiskt, vilket får katastrofala följder. Eftersom cannabis är i stort sett harmlös så är det bara de brukare som sticker ut som fastnar i nätet, medan vanliga personer går fria. Denna obalans är nästan skäl nog att legalisera och börja om från början. Med tanke på att 1/3 av folket i USA redan testat cannabis är det knappast så att dagens strategi har fungerat och det är dags att börja från början. PÅ många platser har cannabis ersatt alkoholen på gymnasier och högskolor. I San Fransiscos grannstad Oakland är det så 10 gånger så många cannabisaffärer som snabbmatsrestauranger, så fenomenet cannabisrökning kan knappast utplånas längre, utan det är helt klart så att det är statsmakten som förlorade kriget mot drogerna och att det nu handlar om att inse detta faktum.