Medicinsk cannabis i P1 och mina reflektioner på ämnet

Bra program. Både intervjun och den efterföljande diskussionen med professorn. Lite kul är det att professorn till och med underströk tydligt att cannabis inte på långa vägar är lika farligt som alkohol. Men han framhöll också att man ska hålla en viss kritisk distans till drogen och närmas sig den med ytterst försiktighet. Han nämnde också argumentet "behöver vi verkligen fler droger?" vilket verkar vara det enda som egentligen håller reformdiskussionerna tillbaka numera och som vi skulle behöva formulera några bra svar på. Även fast det kan dröja innan vetenskapen har förstått cannabioiderna och börjar använda dem i större skala som läkemedel så kan det finnas många goda skäl att börja sälja naturprodukten som rusmedel. Särskilt om det kanske visar sig att den inte skulle läggas ovanpå den nuvarande drogkonsumptionen utan också kan konkurrera och minska de farligare drogernas andel av den legala drogmarknaden. Det finns vissa risker, vilket han nämner, men så länge det finns god information så att alla vet om riskerna så ser jag inte särskilt mycket anledning till att stoppa vuxna människor från att börja använda bättre alternativ när de ska fira helgen.

Det är ju knappast så att lagen stoppar konsumptionen av cannabis, utan på sin höjd begränsar den. Samtidigt som ickeproblematiska brukare förhindras testa den drogen som på allvar skulle ha potential att minska alkoholproblemen och som garanterat skulle göra livet roligare för tusentals personer om den bara fick chansen. Det verkar snart bara vara kvar det tidigare argumentet om "inga fler droger på en redan (subjektivt uppfattad) överbefolkad marknad", en viss risk för mental stagnation vid stor konsumtion, en viss risk för psykisk ohälsa vis stor konsumption och visa lungproblem (som kan elimineras med förångning eller oralt intag). Jag tycker helt enkelt inte att ekvationen är bra som den är idag med uppskattningsvis 100 000- 300 000 årliga cannabisbrukare som tvingas in i den svarta sektorn, de polisresurser som krävs för att upprätthålla dagens lagstiftning, de inkomster som organiserad brottslighet får och den stigmatisering brukarna får är värd att betala för att hålla nere totalförbrukningen och de följdrisker det skulle ha och som om man kollar på riskerna och deras frekvens verkar bli mer och mer osannolika att de verkligen är värda att bekämpa till det pris som dagens politik har socialt och ekonomiskt. Då har jag inte blandat in de positiva effekterna i min bedömning eftersom dessa är svårbedömda. Gör man det och dessutom tar de principiella frågorna på allvar som exempelvis att man ska få lov att leva det liv man vill så länge man inte skadar någon annan så svänger vågskålen ytterligare i reformvänlig riktning. Drogen cannabis tillför helt enkelt många människor ökad livskvalité utan att den för den skull ska behöva nästla in personerna i djupa missbruk vilket kan vara nog så viktigt. Men denna aspekt ignoreras helt av kostnadsberäknande gammelpolitiker som stämplar alla som tar upp argumentet som liberala (och därmed onda) drogromantiker. Ty endast skadorna kan ju vägas in i totalanalysen, för hur skulle det gå om alla aspekter vägdes in oavsett karaktär? ;).

Jag ser helt enkelt inte utifrån den fakta jag har tagit del av att det finns skäl att ägna resurser åt att förbjuda människor att berusa sig på cannabis. riskerna per brukare är helt enkelt för låga att motivera en kollektiv bestraffning där gemene mans frihet (och de nuvarande illegala brukarnas i synnerhet) inskränks för att skydda potentiella drabbade av ett ökat cannabisbruk. Reformens effekter kan mycket väl om cannabis ersätter andra droger minska den totala skadan på individer och samhälle samtidigt som den ökar livskvalitén och friheten hos brukarna. Dessutom innebär en legalisering (eg. reglering) möjligheter för staten att gå in i marknaden och få kontroll på olika sätt. Staten kan beskatta, vilket inte är möjligt idag och på så vis kompensera den belastning som blir på statsapparaten i form av vårdbehov och polisväsende bland annat. Staten kan också kontrollera kvalitén för att minska halten av de cannabioider som har den starkaste kopplingen till exempelvis schizofreni. Med trender av ökad totalkonsumption trots lagstiftningen samt ökad inomhusodling där THC premieras på bekostnad av CBD och andra balanserande cannabioider så kommer knappast dagens lagstiftning och strategi erbjuda samma möjligheter att skydda befolkningen mot cannabisens psykiska risker.

Visst kan man tänka sig att en avkriminalisering kanske skulle räcka när man talar om cannabis. Vad som dock är problemet med cannabis är just som jag nämnt tidigare:
Kriminella har en extremt stor marknad för drogen, som rimligen borde vara vit just för att den är så enormt stor. Kvalitén är inte kontrollerad med en avkriminalisering och därmed har inte staten möjlighet att i den fysiska produkten kontrollera den för att göra den så säker som möjligt. En relgering skapar också en bättre ingång till vård än vad en avkriminalisering gör, eftersom man kan annonsera och varna om riskerna i samband med köptillfället och så är ett erkännande om missbruk inte lika stigmatiserat som om försäljningen vore fortsatt illegal. En reglering gör så att staten bestämmer priset och tillgången, vilket också kan vara verktyg för att minska skadorna och maximera nöjet för medborgarna. En reglering på en gång utan mellanled med avkriminalisering gör också så att staten kan få kontroll över den rdirekta produktionen och också eleminera vinstintresset om så önskas. Åldersgränser införs, vilket mycket väl kan öka debutåldern mot idag, vilket ytterligare minskar riskerna och skadorna med en reglering, vilket varken en avkriminalisering eller dagens repression klarar av att kontrollera. Öppettiderna kan också kontrolleras, vilket ett nummer på mobilen till langaren inte har.

Helt enkelt. En reglering möjliggör för staten att minska de negativa sidorna av drogbruk av cannabis så mycket som möjligt samtidigt som de positiva effekterna finns kvar för medborgarna att bruka i lagom mängd efter behag och utan att bli utsatta för polisräder. Vi kan bättre fokusera polisens resurser på de tunga drogerna som har betydligt allvarligare negativa effekter än cannabis. Vi kan också en gång för alla ta itu med inkörsporten och separera olika droger och drogtyper från varandra så att makten ligger hos samhälle och individ och inte hos langare och kartell över drogmarknaden. När hundratusentals människor inte längre behöver ha kriminelal kontakter minskas rekryteringsbasen för tyngre drogbruk radikalt. Dessutom minskar lockelsen att övergå till ett tygre drogbruk när man kan tillfredstälal sina behov bättre ed ett större legalt urval. Andra bonusar är att lagstiftningen blir mer logisk när den utgår från reella faktorer och inte en rädsla över narkomanihotet där alla droger klumpas ihop. Det blir också lättare att verkligen skrämma om narkotikans fördärv när droger (likt cannabis) som uppenbart är osannolika att fördärva inte längre ses som samma sak som dygnsrytmens förstörare amfetamin och överdosens mästare heroin och alla de andra som vi med rätta kallar tunga droger.