Har man stiftat lagar måste man avsätta polisresurser för att beivra dem om inte folk slutar bryta mot lagen på egen hand. När det handlar om narkotika krävs det ständiga nysatsningar för att det ska ge någon effekt överhuvudtaget. Ändå så stiger konsumtionen ständigt trots lagstiftning och polisära åtgärder. Det är just därför nya humana tag behövs på området som inte behöver ständiga tillslag för att ge effekt. Medan förespråkarna för den repressiva linjen försöker stånka och säga att snart är vi framme, trots att målet bara försvinner längre och längre bort i fjärran, måste vi kämpa för att inse att den repressiva strategin har misslyckats och att det är dags för ett paradigmskifte i drogfrågan.
Det är helt enkelt dags att börja om från början, ge upp dogmerna (droger är farliga=förbud ska införas, narkotikafritt samhälle) och utgå från grundläggande principer och vad som verkligen fungerar när vi ska skapa ett nytt förhållningssätt till droger från staten sida. I stället för att diskutera vilka straffskärpningar och budgetökningar som ska införas borde vi i stället diskutera hur vi ska förmå missbrukare att på egen hand söka vård, hur vården ska bli mer tillgänglig och hur den kroppsliga autonomin ska bevaras. Berusande droger har i grunden lyckohöjande effekter som är önskvärda och som vi inte borde anmärka på om folk tog del av. Problemet uppstår först när de destruktiva krafterna tar över (vilka är olika beroende på drogtyp) och börjar skada brukarna, deras omgivning och kanske till och med förslavar brukaren i långvarigt beroende. Det är inte mot drogerna och brukarna vårat fokus borde ligga utan det är mot skadorna som kommer utav drogerna vi ska fokusera på. Visst kan man tänka sig den enkla vägen att om folk aldrig tog droger så skulle situationen aldrig uppstå att vi skulle behöva ta hand om skadorna. Men på grund av att narkotikaklassade droger är så attraktiva hittar dem vägar runt och staten och samhället står handfallna för att hantera skadorna då de uppstår. Därmed inte sagt att vi ska släppa drogerna fritt, men vad vi behöver är nya tillvägagångssätt för att få bukt med problemen och som bättre respekterar brukarnas autonomi och mänskliga rättigheter.
Vad som behövs är två delar: Skadereducering ersätter det narkotikafria samhället som övergripande målbild för allt statligt agerande gentemot droger. Detta inkluderar att vi utformar mindre och riktade åtgärder mot varje enskilt drogproblem i stället för att ge svaret drogfrihet på alla frågeställningar. Det andra är en avkriminalisering som innebär att staten respekterar drogbrukarens kropp och som i praktiken innebär att polisen slutar jaga brukare och i stället lägger fokus på smugglingen och försäljningen vilket Sverige är bland de sämsta på att göra i hela Europa i dagsläget.
En tredje förändring som sedan tillkommer och som jag skrivit mycket om tidigare är att staten måste begränsa vilka droger den då ska jaga när avkriminaliseringen av det personliga bruket genomförs. Framför allt handlar det om att staten börjar reglera försäljningen av cannabis till allmänhete. Bland annat för att strypa de ekonomiska flödena hos den organiserade brottsligheten och bryta inkörsporteffekten som idag finns mellan cannabis och tyngre droger på den illegala marknaden. Eftersom cannabis orsakar relativt små skador på brukare och samhälle samtidigt som den är den överlägset populäraste drogen på den illegala marknaden så skulle en reglering av drogen möjliggöra att ett narkotikafritt samhälle blir lättare att uppnå när nyrekryteringen stryps till de tunga drogerna.
Samtidigt får tunga missbrukare bättre vård tack vare skadereduceringen och då bromsar samhället upp de stabila inkomsterna som den organiserade brottsligheten i dagsläget åtnjuter från de kroniska missbrukarnas misär. Paradigmskiftet kommer också innebära att stölder, ofrivillig sexhandel och liknande kriminalitet som i dag begås för att finansiera narkotikamissbruk minskar i takt med att staten bättre kan hantera missbruket och missbrukarna till varje pris hålls från gatan med "bostad först" och motsvarande program. Vad som också bör ingå i ett skadereducerande åtgärdspaket är olika nya strategier för staten att ta kontroll över drogflödena som missbrukarna behöver (exempelvis heroinförskrivning, injektionsrum) för att på enkelt sätt få bättre hälsa bland de utsatta, öka dialogen mellan samhälle och missbrukare, få missbrukaren från gatan och minska den kollaterala skadan på 3e part från missbruket. Paradigmskiftet innebär att vi får bättre möjligheter att bekämpa allvarliga sjukdomar som HIV och Hepatit bland brukarna och därmed bättre skydda allmänheten från allvarlig smittspridning.
Visar inlägg med etikett Skadereducering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skadereducering. Visa alla inlägg
2011-08-12
2011-03-02
Svar till sprutbytesmotståndarna
Artikeln kan nås här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myter-om-sprutbyte-haller-inte_5956125.svd
Replik till de sex herrearna:
Hur vet man att en politiker ljuger? Munnen rör sig.
Det jag läste i artklen är tragiskt. Upprätthållandet av den omöjliga drömmen om den narkotikafria samhället har korrumperat sinnena hos tom de främsta i samhället som läkare och politiker. Tydligen så missade de när den citerade artikeln i klartext berättar hur HÌV-spridning har starkt stöd att det minskas rejält med sprutbytesprogram. (http://adam.luf.se/2011/02/missbruk-av-kallmaterial.html). Det viktigaste verkar vara att upprätthålla självbilden av ett kliniskt rent och repressivt samhälle som inte viker en tuim för att lindra lidandet för dem på samhällets botten. Återigen är det uppebarligen politiken som ska följas dogmatiskt utan att den ens kan ifrågasättas en liten bit, ens av verkligheten när den kommer knackande på dörren genom bland annat hård kritik från det vetenskapliga samfundet.
Ni måste titta ut och förstå: Vi förlorade kriget mot drogerna och det narkotikafriga drömsahället komemr aldrig bli verklighet. Åtminstone inte med den nuvarande, människofientliga strategin. Det är faktiskt så att de flesta missbrukarna har ett obeehagligt bagage som är den egentliga drivkraften bakom missbruket, som måste behandlas innan drogfrihet ens kan bli teorietiskt möjligt. (http://www.youtube.com/watch?v=BpHiFqXCYKc). Vi måste sluta fördöma missbrukare och i stället stödja dem på alla sätt möjligt.
Det är nu hög tid att utvärdera decennier av drogkrig och börja gå i en ny riktning, baserad på vetenskap och medmänsklighet. Vi måste göra upp med den oerhört destruktiva attityden som konstant sprids, med den repressiva lagstiftningen och det fördömande som brukare och missbrukare möter från politik och samhälle. Vi bör stödja dem med såväl med lättillgänglig terapi som sprutbyte. Allra helst bör vi ha injektionsrum där vi kan säkerställa att missbruket sker i en trygg miljö på vårdcentralen, där nedtrappning och terapi kan organiseras och missbrukaren får en stabil kontakt med övriga samhället och smugglingen effektivt bekämpas. Vi bör också säkerställa att de hemlösa får en bostad utan krav så de får en tryggare levnadsmiljö så att bearbetningen av det trauma de upplevt lättare behandlas och de snabbare kan bli en del av det vanlgia samhället igen. De tunga missbrukarna behöver kärlek och en fungerande social miljö i stället för piskor och stigmatisering för att dra sig upp ur missbruket.
Dessutom handlar det om att faktiskt följa smittskyddslagen för att utplåna allvarliga sjukdomar som frodas i dessa smutsika miljöer. De på samhällets botten förtjänar en god vård precis som den rikaste av miljonärer. Vi har nämligen samma människovärde oavsett bakgrund och social ställning. Att ingorera smittspridningen för att drogutrotningen sätts högre är bara dumt, när det är så enkelt att stoppa smittspridningen med dessa enkla medel jag skriver om.
Dessutom är det hyckleri att samtidigt som Hägglund propagerar för en av den mest fysiskt beroendeframkallande drogerna vi känner till; snuset i Eu, motsäger sig politiker i samma partier kraftigt skyddande åtgärder till de som har fastnat i missbruk av andra droger. Sprutbyte har dessutom ytterst lite med narkotika även om man skulle vilja upprätthålla den repressiva politiken. Detta konstrateras bra mot snuset osm ju faktiskt är en drog i sig självt, trots att man från regeringens sida vill sälja det til EU av folkhälsoskäl bland annat.
Lika lite som ett glas gör en alkoholist så gör en spruta en injektionsmissbrukare. Som jag nämnde så är det främst en dysfunktionell uppväxt och ett trasigt känsloliv som är den bakomliggande orsaken till behovet och därmed beroendet. Har man ideologiska problem med att underlätta för missbrukaren genom gratis sprutor eller injektionsrum finns det alltid en tredje lösning: Tillåt försäljning av sprutor på apoteken så att missbruakrna kan köpa. En sådan lösning adresserar dock inte dem tunga missbrukarnas ekonomiska bekymmer lika effektivt som injektionsrummen.
Det går inte att gömma sig under den hopplösa drommen om det narkotikafria samhället och i en rädsla för det okända. Missbrukare av tunga droger är inte illvilliga människor som vill samhället genuint illa. Däremot tar dem och samhället enorm skada av deras utanförskap och den tuffa, närmast mobbningsmässiga behandling och utfrysning de får av statens olika delar och smahället om de ertappas med drogbruk eller närliggande verksamhet.
Jag förordar dock modellen med injektionsrum, då den effektivast möjliggör dialog, kan enklet förses med olika former av legala preparat som minskar misbrukarens behov av intäkter och ger däremed större utrymme för en inre trygghet hos missbrukaren och rehhabiliteringsmöjligheter på längre sikt. Dessutom behöver inte drogmorailster oroa sig för att sprutor sprids, då injektionerna sker i en sluten miljö under övervakning.
Denna modell gör också att vi inte behöver oroa oss för ”De ändå bara köper knark för pengarna” då hela missbruket sker under statens kontroll och en helhetlig behandling av patientetn kan börja för att minska eller utrota utanförskapet. Dock så måste vi ha missbruakrens arbetsförmåga och välbefinnande i centrum av all behandling. Nykterhet är sekundärt och inte alltid möjligt och då får vi lov att acceptera underhållsbehandling av missbrukaren, precis som vi behnandlar diabetiker och andra idag. Det vore dumt att kasta ut folk på gatan för att principer som urprungligen är tänkta för att säkerställa folkhälsan används för att förstöra hälsan hos individen när de tillämpas. Den nuvarande ordningen där drogfriheten sätts över allting annat blir i praktiken kontraproduktiv och endast nykterhetsorganisationerna har nytta av det så de kan känna sig förmer och se ner på samhällets bottenskikt.
Som jag nämnde tidigare så borde vi koppla detta till att säkerställa att alla hemlösa får en bostad först, utan att ställa krav. Det är först i en förutsägbar och långsiktig miljö som en person kan börja leva ett hållbart liv igen. De hemlösa behövber inte nödvändigtvis vara missbrukare men ofta sammanfaller desa två. En olycka kommer, som det heter, inte ensam. Det är skamligt att vi i Sverige inte klarar av att säkerställa att alla får tillgång till bostad, även om man har problem.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den gamla strategin har inte fungerat. 35000 har dödats i narkotikakriget bara i Mexico de senaste 5 åren. Detta blir 7000 per år, vilket är långt mer än samtliga terroristattentat, som får så mycket medial och lagmässig uppmärksamhet. Samtidigt pågår kostsamma krig kopplade till narkotikan över hela jorden, där Sverige är inblandad i Afghanisatan till exempel. De allt hårdare lagarna och propagandan har inte haft effekt och tillgänglighheten som var det huvudsakliga målet med den repressiva lagstiftnignen. Droger av alal slkag är idag mer tillgängliga och billiga än någonsin förr. Ytterligare skärpningar skulle inte bara inskränka de mänskliga rättigheterna. För att få stöd för att upprätthålla lagarna skaulle man behöva fabricera bevis och ljuga ihop berättelser som får sagan om apelsinmannen att blekna i jämförelse. Den samlade vetenskapliga konsensusen idag stödjer samma förändring i frågan som vi i Liberaldemokraterna förespråkar. Mycket tyder dessutom på att lagarna i vissa fall som med cannabis har gjort större skada än vad de har gjort nytta, då cananbis är en relativt harmlös drog, som idag är kopplade till långa fängelsestraff och drogkrig som är långt farligare än de effekter den ger i sig självt.
Ingen mängd poliser kan någonsin lösa drogfrågan så effektivt som läkare, psykologer och socionomer kan göra. Poliser är experter på att gripa personer. Låt oss använda det mot de som verkligen skadar omgivningen i stället och försök att minska de olika problemen kopplade till drogmissbruk med en bättre verktygslåda i stället.
Replik till de sex herrearna:
Hur vet man att en politiker ljuger? Munnen rör sig.
Det jag läste i artklen är tragiskt. Upprätthållandet av den omöjliga drömmen om den narkotikafria samhället har korrumperat sinnena hos tom de främsta i samhället som läkare och politiker. Tydligen så missade de när den citerade artikeln i klartext berättar hur HÌV-spridning har starkt stöd att det minskas rejält med sprutbytesprogram. (http://adam.luf.se/2011/02/missbruk-av-kallmaterial.html). Det viktigaste verkar vara att upprätthålla självbilden av ett kliniskt rent och repressivt samhälle som inte viker en tuim för att lindra lidandet för dem på samhällets botten. Återigen är det uppebarligen politiken som ska följas dogmatiskt utan att den ens kan ifrågasättas en liten bit, ens av verkligheten när den kommer knackande på dörren genom bland annat hård kritik från det vetenskapliga samfundet.
Ni måste titta ut och förstå: Vi förlorade kriget mot drogerna och det narkotikafriga drömsahället komemr aldrig bli verklighet. Åtminstone inte med den nuvarande, människofientliga strategin. Det är faktiskt så att de flesta missbrukarna har ett obeehagligt bagage som är den egentliga drivkraften bakom missbruket, som måste behandlas innan drogfrihet ens kan bli teorietiskt möjligt. (http://www.youtube.com/watch?v=BpHiFqXCYKc). Vi måste sluta fördöma missbrukare och i stället stödja dem på alla sätt möjligt.
Det är nu hög tid att utvärdera decennier av drogkrig och börja gå i en ny riktning, baserad på vetenskap och medmänsklighet. Vi måste göra upp med den oerhört destruktiva attityden som konstant sprids, med den repressiva lagstiftningen och det fördömande som brukare och missbrukare möter från politik och samhälle. Vi bör stödja dem med såväl med lättillgänglig terapi som sprutbyte. Allra helst bör vi ha injektionsrum där vi kan säkerställa att missbruket sker i en trygg miljö på vårdcentralen, där nedtrappning och terapi kan organiseras och missbrukaren får en stabil kontakt med övriga samhället och smugglingen effektivt bekämpas. Vi bör också säkerställa att de hemlösa får en bostad utan krav så de får en tryggare levnadsmiljö så att bearbetningen av det trauma de upplevt lättare behandlas och de snabbare kan bli en del av det vanlgia samhället igen. De tunga missbrukarna behöver kärlek och en fungerande social miljö i stället för piskor och stigmatisering för att dra sig upp ur missbruket.
Dessutom handlar det om att faktiskt följa smittskyddslagen för att utplåna allvarliga sjukdomar som frodas i dessa smutsika miljöer. De på samhällets botten förtjänar en god vård precis som den rikaste av miljonärer. Vi har nämligen samma människovärde oavsett bakgrund och social ställning. Att ingorera smittspridningen för att drogutrotningen sätts högre är bara dumt, när det är så enkelt att stoppa smittspridningen med dessa enkla medel jag skriver om.
Dessutom är det hyckleri att samtidigt som Hägglund propagerar för en av den mest fysiskt beroendeframkallande drogerna vi känner till; snuset i Eu, motsäger sig politiker i samma partier kraftigt skyddande åtgärder till de som har fastnat i missbruk av andra droger. Sprutbyte har dessutom ytterst lite med narkotika även om man skulle vilja upprätthålla den repressiva politiken. Detta konstrateras bra mot snuset osm ju faktiskt är en drog i sig självt, trots att man från regeringens sida vill sälja det til EU av folkhälsoskäl bland annat.
Lika lite som ett glas gör en alkoholist så gör en spruta en injektionsmissbrukare. Som jag nämnde så är det främst en dysfunktionell uppväxt och ett trasigt känsloliv som är den bakomliggande orsaken till behovet och därmed beroendet. Har man ideologiska problem med att underlätta för missbrukaren genom gratis sprutor eller injektionsrum finns det alltid en tredje lösning: Tillåt försäljning av sprutor på apoteken så att missbruakrna kan köpa. En sådan lösning adresserar dock inte dem tunga missbrukarnas ekonomiska bekymmer lika effektivt som injektionsrummen.
Det går inte att gömma sig under den hopplösa drommen om det narkotikafria samhället och i en rädsla för det okända. Missbrukare av tunga droger är inte illvilliga människor som vill samhället genuint illa. Däremot tar dem och samhället enorm skada av deras utanförskap och den tuffa, närmast mobbningsmässiga behandling och utfrysning de får av statens olika delar och smahället om de ertappas med drogbruk eller närliggande verksamhet.
Jag förordar dock modellen med injektionsrum, då den effektivast möjliggör dialog, kan enklet förses med olika former av legala preparat som minskar misbrukarens behov av intäkter och ger däremed större utrymme för en inre trygghet hos missbrukaren och rehhabiliteringsmöjligheter på längre sikt. Dessutom behöver inte drogmorailster oroa sig för att sprutor sprids, då injektionerna sker i en sluten miljö under övervakning.
Denna modell gör också att vi inte behöver oroa oss för ”De ändå bara köper knark för pengarna” då hela missbruket sker under statens kontroll och en helhetlig behandling av patientetn kan börja för att minska eller utrota utanförskapet. Dock så måste vi ha missbruakrens arbetsförmåga och välbefinnande i centrum av all behandling. Nykterhet är sekundärt och inte alltid möjligt och då får vi lov att acceptera underhållsbehandling av missbrukaren, precis som vi behnandlar diabetiker och andra idag. Det vore dumt att kasta ut folk på gatan för att principer som urprungligen är tänkta för att säkerställa folkhälsan används för att förstöra hälsan hos individen när de tillämpas. Den nuvarande ordningen där drogfriheten sätts över allting annat blir i praktiken kontraproduktiv och endast nykterhetsorganisationerna har nytta av det så de kan känna sig förmer och se ner på samhällets bottenskikt.
Som jag nämnde tidigare så borde vi koppla detta till att säkerställa att alla hemlösa får en bostad först, utan att ställa krav. Det är först i en förutsägbar och långsiktig miljö som en person kan börja leva ett hållbart liv igen. De hemlösa behövber inte nödvändigtvis vara missbrukare men ofta sammanfaller desa två. En olycka kommer, som det heter, inte ensam. Det är skamligt att vi i Sverige inte klarar av att säkerställa att alla får tillgång till bostad, även om man har problem.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den gamla strategin har inte fungerat. 35000 har dödats i narkotikakriget bara i Mexico de senaste 5 åren. Detta blir 7000 per år, vilket är långt mer än samtliga terroristattentat, som får så mycket medial och lagmässig uppmärksamhet. Samtidigt pågår kostsamma krig kopplade till narkotikan över hela jorden, där Sverige är inblandad i Afghanisatan till exempel. De allt hårdare lagarna och propagandan har inte haft effekt och tillgänglighheten som var det huvudsakliga målet med den repressiva lagstiftnignen. Droger av alal slkag är idag mer tillgängliga och billiga än någonsin förr. Ytterligare skärpningar skulle inte bara inskränka de mänskliga rättigheterna. För att få stöd för att upprätthålla lagarna skaulle man behöva fabricera bevis och ljuga ihop berättelser som får sagan om apelsinmannen att blekna i jämförelse. Den samlade vetenskapliga konsensusen idag stödjer samma förändring i frågan som vi i Liberaldemokraterna förespråkar. Mycket tyder dessutom på att lagarna i vissa fall som med cannabis har gjort större skada än vad de har gjort nytta, då cananbis är en relativt harmlös drog, som idag är kopplade till långa fängelsestraff och drogkrig som är långt farligare än de effekter den ger i sig självt.
Ingen mängd poliser kan någonsin lösa drogfrågan så effektivt som läkare, psykologer och socionomer kan göra. Poliser är experter på att gripa personer. Låt oss använda det mot de som verkligen skadar omgivningen i stället och försök att minska de olika problemen kopplade till drogmissbruk med en bättre verktygslåda i stället.
2011-02-09
Började på en tråd och kunde inte sluta
Hittade ett bra citat av Karl Popper i ett kompendie i min kurslitteratur som jag vill dela med mig av.
--
Karl Popper om reformer, vid ett föredrag år 1947:
"Arbeta för att undanröja konreta missförhållanden snarare än för att förverkliga abstrakta ideal. Eftersträva inte att åstadkomma lycka med politiska medel. Eftersträva i stället för att undanröja konkreta missförhållanden. Eller, i mera praktiska termer: kämpa för att undanröja fattigdomen med direkta medel – t ex genom att se till att alla har en minimiinkomst. Eller bekämpa epidemier och sjukdomar genom att bygga sjukhus och medicinska högskolor. Bekämpa analfebetism liksom du bekämpar kriminalitet. Men gör allt detta med direkta medel. Välj vad du anser vara det mest allvarliga missförhållandet i det samhälle där du lever, och försök tålmodigt att övertyga människor att vi kan göra oss kvitt det.
Men försök inte att förverkliga dessa mål indirekt genom att planlägga och arbeta för ett avlägset ideal om ett alltigenom gott samhälle."
Källa: http://tinyurl.com/6e2batw (s13)
--
Jag tycker det är ett bra citat som samanfattar den pragmatiska liberalismen bra och i synnerhet synsättet jag har på skadereducering. Kortfattad tolkning: håll inte på med en massa sidoprojekt och distraktioner som tex repression för att minska storleken på marknaderna utan fokusera på problemen direkt i stället. Popper skrev detta dock som en kritik mot de dogmatiska ideologierna och för det som kom att bli den politiska mitten med välfärdssamhället i centrum.
Och så lite om feminism...
Jag kan också använda citatet som en kritik mot radikalfeminismen som vill skapa en kulturell förändring med politiska tvångsmedel. I stället borde dem verka för denna förändring i kulturdebatten, övertyga människor i sin närhet och lämna politiken ifred. Vi (vanliga feminister, liberaler eller vad vi kallar oss) vill inte veta av deras paranoida vanföreställningar om ett infomrellt patriarkat som förstör samhället trots att Marshalls alla tre formella medborgarskap numera gäller för kvinnan i samma grad som männen. (Medborgarskap: http://magnihasa.blogspot.com/2009/03/medborgarskap.html) Detta mejl blir delvis en reflektion av den föreläsning jag hade där vi idag pratade om den nya vänstern och den nya högern i över en timme var och avslutade med föreläsning och debatt om den radikala feminismen och dess kritik av den liberala feminismens fokusering på de formella rättigheterna. Jag lärde mig att man också kan kalla radikalfeminism för nyfeminism, då den tar helt andra uttryck än vad som varit rådande inom feminismrörelsen/medborgarrättsrörelsen under 100år innan radikalfeminismens uppkomst. Det kan vara bra att veta att radikalfeminsim inte nöjer sig med formell jämställdhet ifrån statens sida utan vill också a kontroll över den informella jämställdheten och därmed motverka en påstådd informell könsmaktsordning som de sällan har bevisat existerar utanför deras fantasi och än mindre bevisat är skadlig och förtryckande. (Nu känner jag att jag har lust att fortsätta med min sammanfattning av dagens föreläsning och hoppas det uppskattas :D)
Vad är det för punkter den radikala feminismen bygger sin argumentation på? Dessa är vad som brukar räknas upp som informella delar av patriarkatet/könsmaktsordningen:
1. Mannen räknas som norm och kvinnan som "det andra könet"
2.Litteratur, film etc perpetuerar könsstereotyper. I kulturen finns det alltså en könsmaktsordning.
3.Familjerelationen mellan mannen och kvinnan följer en patriarkal struktur som förs vidare till barnen.
"Det privata är politiskt" motiverar politisk förändring av detta förtryck av kvinnor (och män?)
4. Enligt Lockes tanke om det rättfärdiga upproret så ska feministerna genomföra detta med en "mentalitetsrevolution"
Detta ska göras bland annat med "conscioussness raising groups" Samma koncept som Lenin med sin tanke där partiet är arbetarklassens avantgarde bestämmer utvecklingen hade. ROKS är en annan form av detta i mer praktisk och ickepolitisk miljö.
Precis som 68vänstern och nyliberalismen vänder sig radikalfeminismen bort från mitten, vilket gör den till en extremistisk ideologi per definition. Detta är en bidragande orsak till att den väcker så heta känslor varhelst den dyker upp, särskilt bland liberala och socialliberala/socialdemokratiska feminister som främst fokuserar på de formella rättigheterna och anser att de informella är upp till det privata att hantera. Det är alltså inte lätt för oss att vara tydliga som mittenrörelse mellan radikalfeminismen å ena sidan och kristkonservativa och islamister å andra sidan. Faktum är ju så att feminismen främst gör nytta som internationell rörelse för att säkerställa kvinnans formella rättigheter än vad den gör i Sverige där 2/3 av akademiker är kvinnor och kvinnor snabbt h¨åller på att ta kommandot som grupp sett. Antifeminister som Pär Ström mfl kallar framtiden med den faktiska utvecklingen och ytterligare eventuella feministiska reformer som "amazonia"
--
Andreas 'Hama' Hämäläinen
--
Karl Popper om reformer, vid ett föredrag år 1947:
"Arbeta för att undanröja konreta missförhållanden snarare än för att förverkliga abstrakta ideal. Eftersträva inte att åstadkomma lycka med politiska medel. Eftersträva i stället för att undanröja konkreta missförhållanden. Eller, i mera praktiska termer: kämpa för att undanröja fattigdomen med direkta medel – t ex genom att se till att alla har en minimiinkomst. Eller bekämpa epidemier och sjukdomar genom att bygga sjukhus och medicinska högskolor. Bekämpa analfebetism liksom du bekämpar kriminalitet. Men gör allt detta med direkta medel. Välj vad du anser vara det mest allvarliga missförhållandet i det samhälle där du lever, och försök tålmodigt att övertyga människor att vi kan göra oss kvitt det.
Men försök inte att förverkliga dessa mål indirekt genom att planlägga och arbeta för ett avlägset ideal om ett alltigenom gott samhälle."
Källa: http://tinyurl.com/6e2batw (s13)
--
Jag tycker det är ett bra citat som samanfattar den pragmatiska liberalismen bra och i synnerhet synsättet jag har på skadereducering. Kortfattad tolkning: håll inte på med en massa sidoprojekt och distraktioner som tex repression för att minska storleken på marknaderna utan fokusera på problemen direkt i stället. Popper skrev detta dock som en kritik mot de dogmatiska ideologierna och för det som kom att bli den politiska mitten med välfärdssamhället i centrum.
Och så lite om feminism...
Jag kan också använda citatet som en kritik mot radikalfeminismen som vill skapa en kulturell förändring med politiska tvångsmedel. I stället borde dem verka för denna förändring i kulturdebatten, övertyga människor i sin närhet och lämna politiken ifred. Vi (vanliga feminister, liberaler eller vad vi kallar oss) vill inte veta av deras paranoida vanföreställningar om ett infomrellt patriarkat som förstör samhället trots att Marshalls alla tre formella medborgarskap numera gäller för kvinnan i samma grad som männen. (Medborgarskap: http://magnihasa.blogspot.com/2009/03/medborgarskap.html) Detta mejl blir delvis en reflektion av den föreläsning jag hade där vi idag pratade om den nya vänstern och den nya högern i över en timme var och avslutade med föreläsning och debatt om den radikala feminismen och dess kritik av den liberala feminismens fokusering på de formella rättigheterna. Jag lärde mig att man också kan kalla radikalfeminism för nyfeminism, då den tar helt andra uttryck än vad som varit rådande inom feminismrörelsen/medborgarrättsrörelsen under 100år innan radikalfeminismens uppkomst. Det kan vara bra att veta att radikalfeminsim inte nöjer sig med formell jämställdhet ifrån statens sida utan vill också a kontroll över den informella jämställdheten och därmed motverka en påstådd informell könsmaktsordning som de sällan har bevisat existerar utanför deras fantasi och än mindre bevisat är skadlig och förtryckande. (Nu känner jag att jag har lust att fortsätta med min sammanfattning av dagens föreläsning och hoppas det uppskattas :D)
Vad är det för punkter den radikala feminismen bygger sin argumentation på? Dessa är vad som brukar räknas upp som informella delar av patriarkatet/könsmaktsordningen:
1. Mannen räknas som norm och kvinnan som "det andra könet"
2.Litteratur, film etc perpetuerar könsstereotyper. I kulturen finns det alltså en könsmaktsordning.
3.Familjerelationen mellan mannen och kvinnan följer en patriarkal struktur som förs vidare till barnen.
"Det privata är politiskt" motiverar politisk förändring av detta förtryck av kvinnor (och män?)
4. Enligt Lockes tanke om det rättfärdiga upproret så ska feministerna genomföra detta med en "mentalitetsrevolution"
Detta ska göras bland annat med "conscioussness raising groups" Samma koncept som Lenin med sin tanke där partiet är arbetarklassens avantgarde bestämmer utvecklingen hade. ROKS är en annan form av detta i mer praktisk och ickepolitisk miljö.
Precis som 68vänstern och nyliberalismen vänder sig radikalfeminismen bort från mitten, vilket gör den till en extremistisk ideologi per definition. Detta är en bidragande orsak till att den väcker så heta känslor varhelst den dyker upp, särskilt bland liberala och socialliberala/socialdemokratiska feminister som främst fokuserar på de formella rättigheterna och anser att de informella är upp till det privata att hantera. Det är alltså inte lätt för oss att vara tydliga som mittenrörelse mellan radikalfeminismen å ena sidan och kristkonservativa och islamister å andra sidan. Faktum är ju så att feminismen främst gör nytta som internationell rörelse för att säkerställa kvinnans formella rättigheter än vad den gör i Sverige där 2/3 av akademiker är kvinnor och kvinnor snabbt h¨åller på att ta kommandot som grupp sett. Antifeminister som Pär Ström mfl kallar framtiden med den faktiska utvecklingen och ytterligare eventuella feministiska reformer som "amazonia"
--
Andreas 'Hama' Hämäläinen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)