Artikeln kan nås här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myter-om-sprutbyte-haller-inte_5956125.svd
Replik till de sex herrearna:
Hur vet man att en politiker ljuger? Munnen rör sig.
Det jag läste i artklen är tragiskt. Upprätthållandet av den omöjliga drömmen om den narkotikafria samhället har korrumperat sinnena hos tom de främsta i samhället som läkare och politiker. Tydligen så missade de när den citerade artikeln i klartext berättar hur HÌV-spridning har starkt stöd att det minskas rejält med sprutbytesprogram. (http://adam.luf.se/2011/02/missbruk-av-kallmaterial.html). Det viktigaste verkar vara att upprätthålla självbilden av ett kliniskt rent och repressivt samhälle som inte viker en tuim för att lindra lidandet för dem på samhällets botten. Återigen är det uppebarligen politiken som ska följas dogmatiskt utan att den ens kan ifrågasättas en liten bit, ens av verkligheten när den kommer knackande på dörren genom bland annat hård kritik från det vetenskapliga samfundet.
Ni måste titta ut och förstå: Vi förlorade kriget mot drogerna och det narkotikafriga drömsahället komemr aldrig bli verklighet. Åtminstone inte med den nuvarande, människofientliga strategin. Det är faktiskt så att de flesta missbrukarna har ett obeehagligt bagage som är den egentliga drivkraften bakom missbruket, som måste behandlas innan drogfrihet ens kan bli teorietiskt möjligt. (http://www.youtube.com/watch?v=BpHiFqXCYKc). Vi måste sluta fördöma missbrukare och i stället stödja dem på alla sätt möjligt.
Det är nu hög tid att utvärdera decennier av drogkrig och börja gå i en ny riktning, baserad på vetenskap och medmänsklighet. Vi måste göra upp med den oerhört destruktiva attityden som konstant sprids, med den repressiva lagstiftningen och det fördömande som brukare och missbrukare möter från politik och samhälle. Vi bör stödja dem med såväl med lättillgänglig terapi som sprutbyte. Allra helst bör vi ha injektionsrum där vi kan säkerställa att missbruket sker i en trygg miljö på vårdcentralen, där nedtrappning och terapi kan organiseras och missbrukaren får en stabil kontakt med övriga samhället och smugglingen effektivt bekämpas. Vi bör också säkerställa att de hemlösa får en bostad utan krav så de får en tryggare levnadsmiljö så att bearbetningen av det trauma de upplevt lättare behandlas och de snabbare kan bli en del av det vanlgia samhället igen. De tunga missbrukarna behöver kärlek och en fungerande social miljö i stället för piskor och stigmatisering för att dra sig upp ur missbruket.
Dessutom handlar det om att faktiskt följa smittskyddslagen för att utplåna allvarliga sjukdomar som frodas i dessa smutsika miljöer. De på samhällets botten förtjänar en god vård precis som den rikaste av miljonärer. Vi har nämligen samma människovärde oavsett bakgrund och social ställning. Att ingorera smittspridningen för att drogutrotningen sätts högre är bara dumt, när det är så enkelt att stoppa smittspridningen med dessa enkla medel jag skriver om.
Dessutom är det hyckleri att samtidigt som Hägglund propagerar för en av den mest fysiskt beroendeframkallande drogerna vi känner till; snuset i Eu, motsäger sig politiker i samma partier kraftigt skyddande åtgärder till de som har fastnat i missbruk av andra droger. Sprutbyte har dessutom ytterst lite med narkotika även om man skulle vilja upprätthålla den repressiva politiken. Detta konstrateras bra mot snuset osm ju faktiskt är en drog i sig självt, trots att man från regeringens sida vill sälja det til EU av folkhälsoskäl bland annat.
Lika lite som ett glas gör en alkoholist så gör en spruta en injektionsmissbrukare. Som jag nämnde så är det främst en dysfunktionell uppväxt och ett trasigt känsloliv som är den bakomliggande orsaken till behovet och därmed beroendet. Har man ideologiska problem med att underlätta för missbrukaren genom gratis sprutor eller injektionsrum finns det alltid en tredje lösning: Tillåt försäljning av sprutor på apoteken så att missbruakrna kan köpa. En sådan lösning adresserar dock inte dem tunga missbrukarnas ekonomiska bekymmer lika effektivt som injektionsrummen.
Det går inte att gömma sig under den hopplösa drommen om det narkotikafria samhället och i en rädsla för det okända. Missbrukare av tunga droger är inte illvilliga människor som vill samhället genuint illa. Däremot tar dem och samhället enorm skada av deras utanförskap och den tuffa, närmast mobbningsmässiga behandling och utfrysning de får av statens olika delar och smahället om de ertappas med drogbruk eller närliggande verksamhet.
Jag förordar dock modellen med injektionsrum, då den effektivast möjliggör dialog, kan enklet förses med olika former av legala preparat som minskar misbrukarens behov av intäkter och ger däremed större utrymme för en inre trygghet hos missbrukaren och rehhabiliteringsmöjligheter på längre sikt. Dessutom behöver inte drogmorailster oroa sig för att sprutor sprids, då injektionerna sker i en sluten miljö under övervakning.
Denna modell gör också att vi inte behöver oroa oss för ”De ändå bara köper knark för pengarna” då hela missbruket sker under statens kontroll och en helhetlig behandling av patientetn kan börja för att minska eller utrota utanförskapet. Dock så måste vi ha missbruakrens arbetsförmåga och välbefinnande i centrum av all behandling. Nykterhet är sekundärt och inte alltid möjligt och då får vi lov att acceptera underhållsbehandling av missbrukaren, precis som vi behnandlar diabetiker och andra idag. Det vore dumt att kasta ut folk på gatan för att principer som urprungligen är tänkta för att säkerställa folkhälsan används för att förstöra hälsan hos individen när de tillämpas. Den nuvarande ordningen där drogfriheten sätts över allting annat blir i praktiken kontraproduktiv och endast nykterhetsorganisationerna har nytta av det så de kan känna sig förmer och se ner på samhällets bottenskikt.
Som jag nämnde tidigare så borde vi koppla detta till att säkerställa att alla hemlösa får en bostad först, utan att ställa krav. Det är först i en förutsägbar och långsiktig miljö som en person kan börja leva ett hållbart liv igen. De hemlösa behövber inte nödvändigtvis vara missbrukare men ofta sammanfaller desa två. En olycka kommer, som det heter, inte ensam. Det är skamligt att vi i Sverige inte klarar av att säkerställa att alla får tillgång till bostad, även om man har problem.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den gamla strategin har inte fungerat. 35000 har dödats i narkotikakriget bara i Mexico de senaste 5 åren. Detta blir 7000 per år, vilket är långt mer än samtliga terroristattentat, som får så mycket medial och lagmässig uppmärksamhet. Samtidigt pågår kostsamma krig kopplade till narkotikan över hela jorden, där Sverige är inblandad i Afghanisatan till exempel. De allt hårdare lagarna och propagandan har inte haft effekt och tillgänglighheten som var det huvudsakliga målet med den repressiva lagstiftnignen. Droger av alal slkag är idag mer tillgängliga och billiga än någonsin förr. Ytterligare skärpningar skulle inte bara inskränka de mänskliga rättigheterna. För att få stöd för att upprätthålla lagarna skaulle man behöva fabricera bevis och ljuga ihop berättelser som får sagan om apelsinmannen att blekna i jämförelse. Den samlade vetenskapliga konsensusen idag stödjer samma förändring i frågan som vi i Liberaldemokraterna förespråkar. Mycket tyder dessutom på att lagarna i vissa fall som med cannabis har gjort större skada än vad de har gjort nytta, då cananbis är en relativt harmlös drog, som idag är kopplade till långa fängelsestraff och drogkrig som är långt farligare än de effekter den ger i sig självt.
Ingen mängd poliser kan någonsin lösa drogfrågan så effektivt som läkare, psykologer och socionomer kan göra. Poliser är experter på att gripa personer. Låt oss använda det mot de som verkligen skadar omgivningen i stället och försök att minska de olika problemen kopplade till drogmissbruk med en bättre verktygslåda i stället.
