2011-02-23

Socialliberalismens svåra balansgång

Ett av de stora problemen är hur i helvete man ska försvara dem som inte kan betala för en försvarsorganisation. De är ju utelämnade för att bli slavar under rika personer med mäktigare försvarsorganisationer. Dessutom skulle ett samhälle där lagarna även inom samma geografiska område beror på ekonomisk status och val av försvarsorgansiation, snabbt bli splittrat. Det är nog så svårt för en medelväljare att styra det monopolistiska systemeet vi har idag och det skulle knappast bli lättare av att man ska behöva välja medlemskap i olika juridiska system. Dessutom kan man knappast säga att dagens system har havererat, utan det fungerar ju riktigt bra, så länge vi är vaksamma, skalar bort det onödiga och skapar nya funktioner för att lösa morgondagens problem.

Dessutom så har vi redan testat den anarkokapitalistiska modellen. Den kallas för feodaltiden och kan knappast sägas vara en höjdpunkt i mänsklig historia. Trots att Vasa var despot så firar vi hans bildande av Sverige, för vi förstår idag vikten av att ha ett gemensamt regelverk för nationalstaten, med viss centralisering av makten.

Vi har ju dessutom så jävla mycket pengar idag att jag tycker det är fja ntigt att sätta privatekonomin högst och medvetet riskera den politiska och sociala friheten för lite mer av personlig makt. Dagens kompromiss där delar av ekonomin är gemensam och kontrolleras av gemensamma beslut i en demokrati och delar sköts av individen och delar sköts av mindre sammanslutningar som företag och föreningar tycker jag nog är den bästa lösningen som finns, särskilt om vi vill behålla dagens jämlika samhälle där man inte längre föds ofri utan alla barn får likvärdiga möjligheter att forma sin framtid.

Vi är inte bara individer, vi är också delar av mänskligheten och då tycker jag det är bra att ha en fortsatt hybridekonomi som idag. Men med inskränkningar av det gemensammas möjlighet att göra ingrepp i det personliga, då individen måste vara autonom och fri och majoritetens tyranni inte alltid är av godo. Dessutom så har vi en representativ demokrati som har ganska dålig precision och ettt visst mått av godtycke som måste skademinimeras med en mindre statsbildning.

Den stora infallsvinkeln jag vill föra fram är om vi kanske både består av individ och samhälle. Därmed kan det vara rätt att vissa delar av ekonomin tillhör den gemensamma sektorn. Dock så uppstår det inga transaktioner, då den är just en enda gemensam sektor som avgränsas av nationalstatens gränser. då behöver den livskraft genom kommunikation med de andra formerna av organisering: individer och sammanslutningar av individer (företag). Många längst ut på den socialdarwinistiska armen av liberalismen förnekar att det finns gemensamma bästa och endast fokuserar på individen. Det är ju självklart att den minsta enheten är individen, men som individer så har vi grupptillhörigheter och bygger större enheter. Vi har alltså bildat ett globalt socialt ekosystem parallellt med det gamla evolutionära ekosystemet. Vi är beroende av varandra och varandras egenskaper och har varit det enda sedan vi formade det agrara samhället.

En annan liknelse är internet: den består av individuella datorer, med olika former av kontakter till varandra som sedan bygger upp olika former av nätverk. vissa nät är starkare kopplade som det interna nätet på facebook, medanandra är lösa kopplade som mobiltelefonen. Precis som mänskligheten existerar den inte objektivt och statiskt i historien utan existerar momentant i kommunikationen datorer emellan. Liknande är hjärnan uppbyggd, där tankarna formas i synapserna mellan individuella hjärnceller, som var och en har en mängd olika typer av kontakter till individuella och grupper av andra hjärnceller.

Om vi ska vara evidensliberala på riktigt måste vi förstå att flera olika former av egenskaper kan finnas samtidigt för ett objekt. Det gäller både ljusets dualism som statens utfomning. Mänskligheten består både av individer, deras individuella celler, deras grupptillhörighet, arten som helhet och dessutom vår arts interaktion med andra arter och naturkrafterna. Om vi ska organisera mänskligheten på ett bra sätt så måste vi klara av att acceptera alla dessa former av mänsklig existens som sanna och simultana. Då större grupper uppstår i mötet mellan människor är det alltså inte ett dugg konstigt att vi har fått fram nationalstaten som den grundläggande organisatoriska enheten. I ett land så är det vanligtvis så att alla pratar samma språk och har ungefär samma kulturella referensramar, vilket gör enheten så praktisk. På senare tid har vi dessutom ökat kommunikationen mellan olika länder inom ramen för EU och Fn bland annat. Detta för att binda samman de olika geografiska områdena i viktiga allmänmänskliga frågor och för ökad förståelse och utveckling. Det är alltså ingen slump att deklarationen av de mänskliga rättighterna fomrades som ett gemensamt moraliskt dokument under just denna tidsperiod.

Det är inte heller konstigt att miljö och fred bäst organiseras på global nivå, då det angår oss alla och vi måste hålla liv i samarbetsförmågan och inte vända oss emot varandra.

Denna balansgång är en otroligt spännande fråga, som det går att skrriva i evigheter om!