Lärare gnäller över för små lönehöjningar

Jag stöttar gärna lärare men jag ger inte mycket för en "entitlement"-kultur. http://www.svt.se/nyheter/sverige/forbannade-larare-demonstrerade

Det är som om vissa tror att de är berättigade till enorma lönehöjningar utan att svara med en produktivitetshöjning eller motsvarande i gengäld. Det enda man skapar då är onödig inflation och ännu starkare insider-outsider problematik som dessutom kanske leder till att personal måste sparkas när budgeten är svår att få ihop när personalen ska ha högre och högre löner.

Här vill jag faktiskt ge stöd åt Björklund för det ska löna sig att vara produktiv och kunna göra lönekarriär som bra pedagog. Men detta är en individuell prestation som inte kan bakas in i kollektivavtal på samma sätt som en maskininvestering kan bakas in genom ett kollektivavtal på en viss arbetsplats inom industrin. Med tanke på de stigande problemen inom svensk skola är det snarare så att det är berättigat till lönesänknignar eftersom lärare och deras stödpersonal i form av rektorer, politiker etc inte klarar av att prestera på kollektiv nivå.

Det jag anser lärare behöver är en förbättrad arbetsmiljö där man inte behöver ta hem arbetet på kvällen och så behöver lärarkåren uppskatta den dubbla semestern. Dock tycker jag att det är värt att diskutera huruvida vi kanske bör förlänga terminernas längd då eleverna hamnar i ett vakuum flera veckor om året innan och efter föräldrarnas semester.

Det är verkligen sorgligt att facket hjärntvättat människor så att de inte förstår varifrån lönehöjningarna kommer. De kommer primärt från produktivitetshöjningar, vilka i sin tur främst kommer från kapitalinvesteringar. Kapitalintensiva näringar har därför sett kraftiga effektiviseringar som till viss del lett till minskat behov av arbetskraft men framför allt lägre priser till konsumenten och ökade löner till alla inblandade i företaget (inklusive kapitalisterna). Lönehöjningar, särskilt inom offentlig sektor är ingenting man trollar fram ur röven, även om såväl politiker som anställda tyvärr ofta tror det. Det är en del av problematiken i Sydeuropa att man levde i denna illusion och nu måste man späka sig för att fylla det gap som finns mellan fantasi och verklighet.