Analys av DLD

Jag tycker det Alfred skriver är intressant

Dessutom vill jag tillägga några sker jag i min trötthet kom att tänka på. Jag tycker det är onödigt att fortsätta det krig som kommit att blåsa upp efter 9/11 och Napster, i stället för att fortsätta med det arbete som piratpartiet håller på med, dvs att hitta en långsiktig lösning som kompromissar mellan alla parter samt säkerställer de grundläggande rättigheterna på samma gång. Jag känner samma frustration i internetfrågorna/DLD som jag känner i narkotikapolitiken. Man väljer att fortsätta att trampa i samma bekväma spår i stället för att titta sig omkring och försöka hitta en mer optimal lösning, vilket det faktiskt finns bra förslag till, men som tyvärr inte kommer igenom bruset. Man blir så bedrövad varje gång man försöker argumentera och meddebattören ändå inte förstår ens argument, utan hänvisar till högre makter i stället och därmed avsäger sig det moralfilosofiska ansvaret. I detta fall är den högre makten EU. (I narkotikafallet är det som bekant "det narkotikafria samhället" & FNs konventioner som är den högre makten man inte kan ifrågasätta).

Men jag antar att rikspolitiker är som människor är som mest. Man är fast i sina rutiner och sina tankegångar och har en ovilja att utmana sina egna fördomar och definitioner. Man vill väl och har därför en bias för att göra "något", vilket vi ser med en aldrig sinande volym regleringar och lagar som ytterst sällan utsätts för minimalism och utrensning. Det är så behändigt att göra "något" och ack så svårt som stressad toppolitiker att ta ett steg tillbaka och göra en rejäl funderare över vad som egentligen är rätt och effektivt. Inbillningen att det politiska spektrat är endimensionellt och att man kan avvisa all kritik från andra sidan med att de är "fienden" gör det väldigt svårt att få med alla nödvändiga nyanser i det offentliga samtalet.

Jag kan varmt rekommendera dagens pub liberal där problematiken i polisens vardag är just detta. Man vill vara handlingskrafit och inför fler poliser och fler befogenheter, snarare än att titta utanför ramen av mätbarhet och logik och titta mer på känslorna. Hur mår kriminella och hur kan kärlek användas för att få ner återfallen. Hur kan polisen behöva stöd i sitt arbete för att inte känna sig rädd, stressad och utsatt. Vi glömmer hela tiden bort att esoteriska värden också är värden värda att bevara. Vi är trots allt inga datorer utan är evolutionära produkter med våra egenheter och inte minst ett känsloliv som måste hanteras och inte ignoreras. Vi behöver också värna abstrakta principer, för endast principerna kan dra tydliga gränser i samhällsbygget. Lagstyre förutsätter inta bara lagar utan att de olika lagarna är koherenta med varandra och då spelar principer hämtade från historiska erfarenheter och filosofiskt tänkande en stor roll.

Vi måste helt enkelt som homo politicus vara försiktiga i våran reformiver ibland. Ulitarianismen får inte kosta vad som helst och ofta är reformförlagen missriktade om man bara utvärderar dem och vi betalar ett långt högre pris i skada på principer och värden som den tänkta vinsten inte klarar av att kompensera. Vi ser det exempelvis i kriget mot drogerna och kriget mot terrorismen där kriget dödar mångdubbelt mer och slukar mångdubbelt mer resurser än det problem de var tänkta att lösa. En alldeles lysande TEDtalk finns på ämnet som jag varmt kan rekommendera alla som har en kvart över till djupare politisk analys fjärran från dagspolitikens eländiga skyttegravkrig mellan sakfrågorna.

Jag hoppas detta inlägg och nystart av min blogg inte är för flummigt för att förstås och att nya tankar väckts