Är våld alltid av ondo?

Spinoff från en aktuell debatt i Ung Liberals facebookforum.

Det gäller att definera våld först och främst. I trådens början verkar trådstartaren utgå från att definitionen är gemensam och blir moraliskt indignerad över att 99% vill ha en välfärdsstat. Ta skatt som exempel: Är verkligen pengarna dina från första början? Är det verkligen stor skada skedd av att det är en kollektiv och osynlig betalning till grundläggande tjänster som dessutom visat sig vara mest effektiva när de sker kollektivt, exempelvis säkerhet/rättsväsende, skola och vård. Vi ser när det gäller skolan att en kommunal finansiering ibland är otillräcklig i ekonomiskt svaga områden och en anarki skulle ha ännu större problem med detta och leda till en återgång till fastlåsta klassklyftor beroende på familjens ekonomiska status. Att i ett sådant läge premiera en våldsminskning av något som de allra flesta inte definierar som våld och som bevisligen har andra moraliska värden är då att vara fundamentalist i sin liberala övertygelse. Visst skulle jag vilja att vi hade ett större utrymme för pedagogiska paradigmskiften, men samtidigt så är den "tvångsmässiga" finansieringen och det statliga kontrollen bra på att säkerställa en hög lägstanivå tillgänglig för de flesta och kan i vissa fall skärpas (som exempelvis konfessionella religiösa friskolor) snarare än att öka. Det kan vara frestande att knyta sin ideologi till några få utvalda dogmer men själv anser jag det vara intellektuell lathet att inte kunna hålla flera bolla i luften och jag förespråkar att man endast använder ideologin som riktlinje där man försöker upprätthålla en linje överlag men där varje fråga faktiskt bedöms på sina egna meriter med faktan på bordet. Man lurar sig själv rejält om man går på lögnen om naturrätter. Några sådana finns inte utan är likt ALLA andra livsfilosofier en abstraktion av vad som är önskvärt. Det hindrar dock inte många från att bli berusade över dess tanke över hela det politiska spektrat. Islamister vill hävda att Koranen är den perfekta naturrätten, PK hävdar att barnkonventionen är den perfekta naurrätten i samtliga barnfrågor osv.

Att definiera skatt som frihetsinskränkning är ett hån mot århundranden av pragmatism där exempelvis positiv rätt har utvecklats som koncept på att nyansera frihetsbegreppet. Socialdemokraterna är trot eller ej ett frihetsparti. De har dock vissa knepiga definitioner som förtjänar kritik. När man går för långt ut i den kollektivistiska läran så tappar individen mark. Vi kommer även fortsatt behöva en centralstat där vi i riksdagens kammare kan låta olika tankar på samhällets organisering mötas och där vi som liberaler kan försöka övertyga övriga samhället och politikerelit om frihetsreformer som fungerar i realiteten (och inte bara låter fint överensstämmande med dogmerna). Hur saker och ting fungerar är det enda som spelar roll i universum. En matematisk formel eller politisk ideologi är värdelös om den saknar tillämpningar i verkligheten.

En annan beskrivning av det hela (vetenskapsteorins tre antaganden) visar min verklighetsbeskrivning på ett bra sätt:
1: Universum existerar
2: Vi kan lära oss något om universum
3: Modeller med förutsägande egenskaper är bättre än modeller som saknar dessa egenskaper.

Från detta så härleder jag att det är verkligheten som får vara utslagsgivande framför ideologiska modeller även om modellerna och moralkoderna kan vara smidiga och lockande. Det kan exempelvis vara lockande att på känslomässig och intutiv nivå argumentera för att tvång alltid är fel. Det man då missar är att man redan gjort en mängd omedvetna antaganden och definitioner som kanske inte alls stämmer. Ett exempel är att modern hjärnforskning håller på att såga hypotesen om den fria viljan som vi inbillat oss i årtusenden. Det är troligt att vi inte har någon fri vilja utan att vi bara har en illusion om en fri vilja. Hur ser en liberalism ut utan den individuella fria viljan?

Och varför är det etisk fel med tvång men inte fel med ofrihet? Exempel: Ett barn föds i ett fattigt kvarter. Är dess försämrade möjligheter till socioekonomisk klassresa inte ett viktigare problem att lösa än att skattetrycket på de rika områdena är för höga. Är äganderätt viktigare än personlig utveckling. Här har staten brutit sig in med ett mer komplext förhållningssätt till frihet och liberalism och problematiserat våra föreställningar. Många libertarianer och liberala extremister inbillar sig utopiska föreställningar där man får ett himmelrike både ekonomiskt och moraliskt på jorden bara vi blir tillräckligt extremistiska och lämnar nyanserna och den rika flora av synvinklar vi har i dagens samhälle bakom oss. Man inbillar sig att bara för att man inte vill påtvinga samhället sina ideal som många andra extremistiska rörelser gör så är man plötsligt balanserad och rät ute. Men liberal extremism är inte den enda rätta ideologin ens för att den förespråkar pluralism. Det finns som jag tidigare redovisat fler värden att ta med i de moraliska beräkningarna än strikt förenklade 1700-talsmodeller av frihet främst i karaktär av negativ frihet.