CNV, Petitioner och reformstrategin

Vi har representativ demokrati. Relativt små frågor som cannabis och invandring är utmärkta exempel på frågor som vi väljare utser riksdagen att sköta trots att aktivister för öppen respektive strikt politik i de två frågorna kanske gnäller över att vi inte fått rösta om saken. Detta är dock bra då särintressen inte ska få styra och ställa i en representativ demokrati av skandinavisk modell. Faktum är att den stora förändringen kommer komma från två håll i drogfrågan: dels internationellt tryck där Latinamerika tillsammans med NGOs som global comission on drugs, LEAP mfl kommer utöva ett tryck på bland anant FN, USA och EU för en förändring pga de globala biefekterna från dagens lagmässiga paradigm. Dels så kommer SBF, CNV mfl utöva ett tryck uppåt för folkbildning i de olika delarna av drogfrågan så att kunskap om effekten från olika lagstiftningar blir mer allmänt känd. Vi kommer också bidra med insikt i hur illa narkomaner behandlas i dagens system och erbjuda alternativ som är väl underbyggda i forskningen.

Cannabislegalisering kan möjligen komma lite senare på listan efter avkriminalisering av det egna bruket och att vi slutar kasta ut patienter från behandling. Sedan behövs det ett stort tryck för att få allmän acceptans (hos politiker och helst också folk i gemen) för skademinimeringsperspektivet så att realism i stället för dogmatism blir basen för politiken. Först när i dag oinsatta makthavare som agerar efter egna fördomar börjar basera sina beslut på kunskap kan vi kanske få hem budskapet att vi behöver legalisera cannabis för att underminera droghandeln, bryta inkörsporteffekten med mera. Cannabis kommer bli hellagligt ganska snart i Uruguay och vissa delstater i USA (troligen i höst) vilket kommer ge oss definitiva svar på hur drogen passar in i samhället och vi kan mäta hur mycket argumentet "vi behöver inte fler droger" håller i praktiken. Kanske är det som tidig forskning indikerar att cannabis kommer substituera alkohol i ganska stor grad vilket i sin tur minskar belastningen på polis och akutsjukvården på helgerna. Vi behöver mer praktiska erfarenheter för att få de svar som idag är spekulationer och som jag tror kommer avgöra huruvida en acceptans kan etablera sig. Med tanke på att närmare 20% av svenska gymnasieungdomar prövat cannabis finns det ett ganska stort behov av att integrera in cannabisbruk i en kontrollerad miljö likt alkohol och strypa penningflödet till den organiserade brottsligheten.

Efter cannabis hanterats som det särfall det faktiskt är med den oerhört stora konsumptionen den har i förhållande till andra narkotikaklassade droger så bör vi föra en rationell diskussion om övriga "lätta" droger såsom oraffinerade kokablad, MDMA, svamp etc som har relativt små skadliga bieffekter och potential både som läkemedel och som rekreationsdroger och bestämma oss om gränsen i lagstiftningen när det kommer till legal försäljning ska dras godtyckligt eller om den ska dras där en viss nivå av skadeverkningar har uppnåtts.

 Den politiska debatten kring de olika delarna av drogfrågan som kriminalitet, smuggling, missbruk, vård med mera kommer pågår under en lång tid. Den största flaskhalsen är misinformation och fördomar som många inblandade misstar för kunskap fastän det ligger närmare indoktrinering och propaganda. Det är just därför som CNV är så extremt viktigt projekt att driva. Korrekt information måste finnas för beslutsfattare och för befolkning så att en så human och effektiv attityd som möjligt etablerar sig. Sedan är det inte CNVs sak att driva fram allt för bestämda förändringar på lång sikt (som exempelvis cannabislegalisering) utan prioritet bör vara folkbildning och avkriminalisering av personligt bruk så att missbrukare och brukare inte blir förtryckta av statsapparaten och först därefter ska vi ta itu med frågor som organiserad kriminalitet och andra bieffekter som lagstiftningen skapar. Samtidigt  säkerställer vi att pandoras ask inte öppnas och vi riskerar ökade skador av ogenomtänkta lagändringar.

Lagändringarna kommer nog komma ganska snabbt om repressionsförespråkarnas monopol över frågan (frågorna) utmanas på allvar. CNV och SBF bör exempelvis ha plats i statens ANDT-råd vilket idag domineras i stor grad av moralister utan ordentlöigt kunskapsunderlag och ensidig analys av läget. Memer som "hårdare tag" "narkotikafritt samhälle" med flera som är de bakomliggande orsakerna till dagens urspårade politik bör bekämpas.  Politiker måste fatta att polisen inte har med drogfrågan att göra (om vi bortser smugglingen/organiserade brottsligheten). Folk ska bli lämnade i fred om de inte skadar andra eller sig själva och ska få vård och stöd (evidensbaserad sådan) när de ber om det eller upptäcks vara ila däran. Detta är kärnan i avkriminaliseringspolitiken Tjeckien och Portugal har.

Som jag redan slagit fast tidigare så slutar dock inte politiken med att vi avkriminaliserar droger. En mer offensiv politik som tar kampen bort från drogerna och missbrukarna och i stället sätter nollvisioner mot missbruk och kriminalitet medelst human och skademinimerande politik är någonting vi behöver på lång sikt. I detta så inkluderas en korrekt information, någonting CAN borde ta ansvar för men där vi i stället låter scientologer och kristna tokar härja. Preventionen måste helt enkelt tas på större allvar och få större resurser. Det är extremt billigt med prevention i jämförelse med de enorma resurserna som spenderar på att jaga brukare och fängsla langare. Sedan bör vården bli seriösare. I dag är den evindensbaserade vården oerhört undanträngd. Det är långa köer till behandlingshem, substitutionsprogram med mera och nationellt sprutbytesprogram saknas. Sedan bör en mer offensiv strategi mot tunga droger och kriminalitet föras. Denna kan inkludera försäljning på systembolaget av cannabis och eventuellt andra droger. Detta kan få som effekt att den organiserade brottslighetens intäkter minskar när en stor del av marknaden blir vit. Det kanske också bli så att nyrekryteringen av tunga missbrukare från cannabisköpare försvåras vilket tillsammans med utbyggda vårdsystem (vilket inkluderar förskrivning av missbrukssubstansen när varken substitut eller avhållsamhet finns tillgängligt som alternativ och injektionsrum byggs) gör så att mängden tunga missbrukare som köper på gatan minskas. Detta får som följd att stöld och inbrott sjunker och likaså sjunker ofrivillig prostitution och blodsmitta. Portugal och Schweiz har båda lyckats pressa tillbaka missbruket av tunga droger som heroin oerhört mycket under den relativt korta period de försökt med human skademinimeringspolitik. Det går kanske att nå ett narkotikafritt samhälle när det kommer till tunga droger men då måste vi våga skilja på olika droger och inte som idag fördomsfullt klumpa ihop dem i begreppet "narkotika". Olika droger måste hanteras olika och det är vad som graderingen var tänkt till från början. Tyvärr har narkotikagraderingen inte skötts särskilt snyggt och vi ser att det är i stort sätt ingen koppling till vetenskapligt mätbara skador och lagstiftning (David Nutt: Drugs without hot air). Vissa kan vi troligen hantera försäljning och öppen konsumtion av medan andra droger förhindras att spridas så långt det bara går utan att inkräkta på den kroppsliga autonomin. Finns det droger som har starkare positiva effekter och svagare negativa effekter (inklusive beroendeframkallning) än exempelvis alkohol är det lagstiftarnas plikt att se att detta alternativ erbjuds och att vi kanske kan ta oss ur den destruktiva kulturen av alkohol och tobakskonsumption som orsakar stort lidande på individen, omgivningen och samhället. Vi måste förstå att totalkonsumtion är ointressant. Det räcker med att titta på den lätta drogen kaffe för att förstå att totalkonsumption inte det intressanta utan skademinimering är vad som är intressant.

Vi har aldrig varit drogfria och kommer aldrig bli det så länge vi har känslor som vi instinktivt försöker maximera njutning och minimera obehag av. Långt ifrån alla njutningsframkallande aktiviteter är droger. Vi har alltifrån Liseberg till Peace and Love som erbjuder njutning som inte kommer i form av droger utan som stimulering av balans respektive hörsel. Sedan har vi sport som också ger oss njutning. Viss sport är långt farligare än bruk av många droger. Det kan handla om ledskador från bollsporter och fallskador vid hästridning. Hästridning är faktiskt långt farligare per timme än vad kraftigt bekämpade droger som MDMA är. Det är någonting som är inkonsekvent när den ena aktiviteten aktivt subventioneras och den andra bekämpas så långt att den kroppsliga autonomin kränks trots att detta inte står i proportion till faktiska risker. Det är snarare så att irrationell rädsla och okunskap har fått råda i drog/narkotikapolitiken. Psyokoaktiva droger är förvisso någonting vi får vara oerhört försiktiga med då de är så effektiva  på att stimulera våra njutningssystem på olika sätt och i vissa fall (särskilt tunga opioider och centralstimulanter) kapar hjärnan och skapar stora störningar i hjärnans funktionssätt och ofta skapar permanenta skador efter en viss tids missbruk. Men det grundläggande förhållningssättet till droger bör vara samma som vi har till andra former av underhållning som utnyttjar kroppens egna substanser. Att man intar kemikalier som precist riktar sig på en del av hjärnan kan också i vissa fall vara mindre farligt och berättiga mindre rädsla än vad extrema former av extern stimulans gör. Exempel kan vara kicksökande aktiviteter som BDSM, spelmissbruk, bergsklättring med mera. Vi ska helt enkelt ha ett rationellt och pragmatiskt förhållningssätt till det vi klumpar in i begreppet narkotika. Sedan har vi närbesläktade frågor som doping, sniffning med mera som också bör hanteras på ett bra sätt. Kanske vissa droger är så enkla att hantera att även unga tonåringar kan ges tillgång och vi kan tränga undan smygrökning, sniffning och langning av starksprit? Det kan finnas oväntade svar på många frågor och internationella experiment med lagstiftning och mer forskning kanske kan ge oss nya svar på hur stater ska förhålla sig till droger. Men först måste vi bryta det oerhört destruktiva tabu som frågan har fängslats av under årtionden och börja sätta igång med försiktiga experiment med den enskilde människan i fokus (dvs en human och liberal politik).

 Vi måste våga släppa taget om den ytliga signalpolitiken och fördömandet av annorlunda livsstilar för att bryta den destruktiva stigmatiseringen.
Vi måste våga lita på den egna människans förmåga att ta hand om sig själv och ge stöd när hen misslyckas. Vi kommer inte komma någon vart med att förneka vårat evolutionära behov av njutning och smärtlindring och det är dags att vi ger upp detta dogmatiska krig och i stället ägnar oss åt att nå så stora resultat som möjligt samtidigt som vi blir så öppna och tillåtande som det är rimligt.
Vi bör helt enkelt ha en balanserad drogpolitik.