Ibogain som medicin. Hur når vi dit politiskt?

Det är ett stort problem att narkotikaklassningar lägger en våt filt över den seriösa forskningen. Men som vi har indikationer om så kan ibogain  ge oss nya insikter i hur hjärnan fungerar och det är katastrof att lagstiftningen kommer i konflikt med naturvetenskapen på detta sätt. Ibogain har potential att bli en verklig behandlingsform. Men detta har, precis som fallet är med andra psykoaktiva droger, fått svårt att få intresse och finansiering. Det är knappast någon slump att AstraZeneca drar ner i Södertälje med tanke på det klimat som odlats fram under decennier mot neurofarmakologisk forskning pga vår fullständiga beröringsskräck mot narkotikaklassade droger. Jag kan rekommendera att ni läser Drugs without the hot air där David Nutt levererar svidande kritik mot det samhällsklimat och politiken som är orsaken till den långsamma forskningen.

Dock måste ibogain nå upp till samma rigorösa krav som övriga mediciner innan vi kan kalla den för medicin. i dagsläget är den bara en potentiell medicin. Det är ett extremt stort bekymmer att människor ska lida i onödan eftersom vi är rädda för att orsaka morfinmissbruk. Det är ett stort bekymmer att forskningen av ibogain, LSD, MDMA mfl droger hindras pga att de felaktigt stämplats som dödsknark med begränsad/ingen medicinsk potential (innan potentialen upptäckts vilket vi börjar se mer och mer att de faktiskt har). Det är bekymmersamt att i vissa länder är det oerhört svårt eller omöjligt att odla hampa eftersom beröringsskräcken går så långt pga war on drugs, narkotikafritt samhälle och andra uttalade mål sätter käppar i hjulen.

Det är just därför lagstiftningen måste mildras så att vi kan närma oss dessa substanser och växter mer rationellt och inte som om de vore skadliga virus som med alla medel måste utrotas. Lagstiftningen förändrar attityder (främst hos ickebrukare, dvs forskare, makthavare och allmänhet) och detta ska vi inte underskatta även om dess förmåga att ändra beteende hos brukarna varit begränsad. Detta gör att vi öppnar upp för medmänsklig behandling av brukare, riskbrukare och missbrukare som respekterar deras självklara rätt till integritet och frihet från diskriminering. Lagändringen öppnar upp för att forskningen kring dessa substanser görs enklare och tabut lyfts. Det enda som lagstiftningen gjort under decennier är att tabubelägga psykoaktiva droger utan att vara särskilt effektiv på att få ner vare sig bruk eller skador från dem. Vi har hamnat i en ideologisk låsning där utrotningen är det enda som samhället kan sanktionera och alla synvinklar som inte utgår från detta hamnar på sidan av. I USA har man exempelvis haft forskningsförbud för alla syften som inte syftar till att bekräfta lagstiftarnas redan fastslagna slutsatser om drogernas farlighet. De verksamma substanserna i cannabis upptäcktes i Israel och inte i USA troligen pga "tankeförbudet".

Som vi också vet från andra delar av narkotikafrågan så leder beröringsskräcken till att evidensbaserade insatser som sprutbyten, substitutionsbehandling, övervakade injektioner etc blockeras. Ofta med den irrationella skräcken som enda motargument. Alla förlorar på detta helomslutande krig mot drogerna. Vi vet att vi inte behöver välja just denna endimensionella politik då det finns så oerhört många andra vägar att ta. Det är extremt uppenbart för att alla som ser dessa hinder i forskning och klinisk verksamhet att avkriminalisering (dvs en återgång till före 1988 och 1991 års lagändringar, med vissa kompletteringar) är akut. Detta bör kompletteras med att den rådande dogmen "det narkotikafria samhället" (något sådant ha aldrig existerat) tas bort och i stället låter vi köra utan dogmer och vägleds av målsättningar som exempelvis:

• minskad missbruksdödlighet, 
• minskad konsumtion av tunga droger, 
• minskade köer till rehabilitering, 
• evidensbaserade åtgärder i samtliga sektorer
• Skadereducerande perspektiv i samtliga sektorer

Det finns inga genvägar. Kraftiga reformer måste börja genomföras för att vi ska bryta den allt mer dysfunktionella politiken. De flesta har jag redan nämnt. Kompletterar vi med missbruksutredningens förslag och för en betydligt livligare och progressiv (reformvänlig) debatt kan vi börja få bollen i rullning så att både individens frihet och forskarens frihet ökas samtidigt som beroende och andra aspekter av missbruk vårdas mer effektivt. Tvärt om vad många tror leder inte "drogliberalism" till ökade problem. Det är en falsk dikotomi som saknar stöd i fakta. Få sk. drogliberaler är det av drogromantiska skäl som någon form av moderna Terrence McKenna utan är det just på grund av att de tittat på faktaunderlaget och ser att reformer kan göras som de flesta vinner på och som ökar individens och samhällets möjligheter att hantera de psykoaktiva drogernas baksidor. Det är bara för bakåtsträvare av alla olika färger att flytta på sig. Framtiden kommer alltid att tillhöra de som vill förändra världen till det bättre.