Sexköpslagen kommer nog utvidgas i morgon, men vem har frågat arbetarna vad dem själva anser om arbetsvillkoren? Varför anses en bransch vara för ovärdig sin existens att facklig organisation och branschens helhet bekämpas? Om sexköp är mäns våld mot kvinnor, är då arbete arbetsgivarens våld mot arbetaren?
Det känns som om maxistisk feminism inte riktigt har lyckats med analysen av sexköpslagen på ett friskt sätt utan tar bekvämt bort alla faktorer som iten passar in i modellen för att kunna hävda att modellen är korrekt, fastän den inte är det någonstans. Att tillämpa den skruvade idén om klasskamp på könen var kanske inte en så bra idé, särskilt om man lyckas tuta i nästan hela politikereliten att den felaktiga verklighetsbeskrivningen ändå på något sätt stämmer.
I tidet som detta så tycker jag nästan att vi borde på något sätt fixa ett fysiskt forum för samtal där vi tvingar politiker att lyssna in verklighetens folk innan de går till beslut. Kanske skulle vi kunna minska antalet FRA-lagar och sexköpslagar då. Nu så läggs hela bördan på Federley, som knappast komemr få gehör hos övrig hybrisfyllda politikeradel, som enkelt kan skylla på partismen för att undvika ta ansvar elelr behöva tänka i nya banor och kritikst mot sin egen hållning i frågor.
Känner mig bara så frustrerad en dag som denna. Jag håller tummarna, men tyvärr kommer det nog ej räcka för att stoppa utökningen av djävulskapet i morgon.
Det skulle inte förbvåna mig om politikerna viftar bort kritik som detta utan att ens behöva aktivera hjärnan för kritiskt tänkande:
http://app.rfsl.se/apa/19/public_files/ry_101025_kop_av_sexuell_tjanst.pdf
Fy fan för slarv så fort som det funkar bättre med klyschor och sönderförenklade verklighetsbilder i stälelt för verklighetens nyanser. Politiker av idag har förvisso tappat ideologins glöd, men ideologiernas förenklade verkligehtsmodeller finns alltjämt kvar. Alla fysiker vet att modellerna bara är approximationer av verkligheten och där många faktorer saknas. De flesta politikerna verkar strunta i det, troligen då det är så mycket enklare att gå i polemik och svartmåla motståndare i stället för att gemensamt söka efter sanningen så som den ser ut i verkligheten.
Dert är så mycket enklare att låtsas bort 2/3 av sexsäljarna när dem inte passar in i ramen (heterokvinnor). De ickeproblematiska sorteras också bort, vilket gör att en ytterst liten minoritet får representera ett helt kollektiv och åtgärderna riktas repressivt mot hela gruppen, för att endast gruppens utplåning kan anses vara lösningen för att lösa de biproblem som minoriteten lider av.
Vore det inte bättre att rikta kraften mot biproblemen direkt och då riktat till minoriteten inom minoritetsgruppen sexsäljare som befinner sig i en utsatt situation? I stället för att straffa "onda" sexsäljare som otvetydligt har en sexualdrift som knappast går att trolla bort kan samma ekonomiska resurser (helt utan straff och åsamkning av skada mot individer) hjälpa exakt den grupp man vill åt och strunta i dem som inte är inom gruppen. Låt folk sälja sex och folk betala för det och ägna statens fokus att hjälpa människor som ber om hjälp och befinner sig i nöd och lämna övriga i fred att ha sex på det sätt de anser vara bäst, vare sig det rör sig om abonnemang (giftermål) eller kontantbetalning.
I stället för att skylla över politikens misslyckande med att hjälpa utsatta kvinnor i nöd på män som kollektiv, borde politikerna ta sitt förbannade ansvar och genomföra verkliga åtgärder åt problemet. Ingen blir hjälpt av att ägna åratal att fejka åtgärder genom att måla upp syndabockar i svaga försök att verka handlingskraftiga. Att nittiotalets politiker saknade idéer och därmed lade över ansvaret på våldsmonopolet att kriga mot de inblandade i branschen är ingen ursäkt att fortsätta på samma idiotiska spår. Det är inte sexköparnas fel att det sociala skyddet är otillräckligt och sexsäljare därmed kan fastna i en utsatt situation. Det är politikernas, men dem låtsas som om ingenting har hänt eftersom det är den mediala bilden och inte de faktiska resultaten som är det intressanta i det moderna, mediala symbolpolitikens tidevarv.
Våldsmonopolet måste behandlas med respekt. Det måste finnas en tydlig verklighetsbeskrivning, ett tydligt mål och tydliga samband mellan repression och ökad frihet genom en hög utilitaristisk utväxling. Annars ska man skjuta på lagstiftningen och låta människor få leva det fria utrymme som finns enligt eget tycke. Klarar man inte av att bevisa hur en individ kränker en annan persons integritet, ska statens tvingande makt hålla sig på behörigt avstånd. Friheten kommer minska för oss alla om våldsmonopolet används i onödan och på områden där bevisningen är tunn för huruvida statligt tvång löser allvarliga problem eller om tvånget ÄR problemet. I fallet för sexsäljare (hela yrkesgruppen) är den ostracism som de idag lider av dagens lagstiftning ned yrkesförbud och utstötning långt värre än den utsatthet vissa av arbetarna lider av, då lagstiftningen inte gör ett jota för att hjälpa dem mer än att stänga ute dem från samhället och hoppas på att utfysningen får dem att tänka över sitt leverne. Detta är helt i linje med tvångspolitiken kopplad till drogrehabliteringen i landet. Sexsäljare som trivs med sitt arbete ska bli lämnade ifred och deras kunder likaså och sexsäljare lidandes av missbruk eller slaveri ska få stöd från socialarbetare. INTE NÅGRA JÄVLA POLISER SOM JAGAR DERAS TROLIGEN ENDA INKOMSTKÄLLA! Bara politiker är dumma nog att tro att sexuell repression är bra är bevarande av mänskliga rättigheter och skydd mot mäns kollketivt medfödda synd i form av våld mot kvinnor.
Radikalfeminismen är ingen vidare ideologi med uppebara brister. Snälla svenska politiker gör er av med den på samma sätt som kommunismen och nazismen för den. Låt skadereducering i stället vara den ledstjärna som ska guida politiken för sociala problem med könslig anknytning.
