Gudrun Schyman skriver en andra replik mot Pär Ströms bok "sex feministiska myter. Jag bemöter hennes målsättningar med feminismen och ger mitt alternativ för hur jämställdhetsdebatten ska problemformuleras och utvecklas.
punkt1: jämn fördelning. Detta är en realitet idag, vilket inte minst syns i maktkampen efter Maud Olofsson där kampen står mellan Anna-Karin och Annie och kvinnodiskrimineringen lyser med sin frånvaro.
2: ekonomisk jämställdhet. Också en realitet idag, givet att man gör de livsval som man själv gillar vilket på en aggregerad gruppnivå bildar olikheter. Troligen pga att familjen har högre prioritering för kvinnokönet av biologiska och kulturella skäl vilket gör att de tar för sig av den delen av livets kaka och lämnar ekonomin och karriären åt deras borträngda män på gott och ont. Denna skillnad håller dock på i rask takt att förändras av sig självt vare sig politiker blandar sig i eller ej.
3. Pär Ström visar i boken tydligt att denna fördelning är jämn mellan könen. Kvinnor jobbar lite mer i hemmet och män lite mer i näringslivet för att totalt göra ungefär lika mycket arbetstid var med några minuters skillnad. Dock fungerar denna fördelning endast i förhållanden, vilket gör att enstaka fall med ensam vårdnadshaare innebär en öberbelsastning eftersom allt ansvar fördelas på en i stället för 2 personer. Detta har dock med den höga koncentrationen av singelförhållkanden i Sverige snarare än någon slags diskriminering av män. Männen förlorar samtidigt kontakten med sina barn till stor del i dessa fall och situationen är naturlig eftersom de vuxna parterna inte kan komma överens i vardagslivet eller känna kärlek till varandra.
4kvinnor är lika våldsamma mot män som män är mot kvinnor. Män slår förstås hårdare men kvinnor använder i högre utstrckning tillhyggen i sin våldsutövning. Våldet ser likadant ut i alla realtioner, även HBT och är alltså inte bundet till en maktutövning av män mot kvinnor. Räknar man allt våld så är män mycket mer våldsutsatta än kvinnor, till exempel som mordoffer. Partnervåldsbekämpningen behöver större fokus på alal former av realtioner och fler mansjourer behövs. Kvinnorna har alltid någonstans att ta vägen medan männen tyärr blir bemötta med hånskratt, trots att män som sagt lider av relationsvåld i samma utsträckning som kvinnor.
Gudrun vill väl, men pga en skruvad ideologi missar hon helheten och det statistiska underlaget när den flummiga könsmaktsordningen ropar efter uppmärksamhet som den inte förtjänar. Verkligheten är mycket mer komplicerad än män som förövare och kvinnor som offer. Kanske beror det på att vi är individer i första hand och kollektivismen fallerar totalt när den ska appliceras och generaliserar bort våra individuella olikheter eftersom den letar efter obefintliga mönster.
