Ideologi och politikens begränsningar

Jag är socialliberal i kort sikt, men som strävar efter någon form av minarkism på lång sikt. Det är inte slutsatserna som är intressanta, för det är upp till senare generationer att bedöma på nytt då utan det är riktningen som är intressantast. Jag vill ha mindre stat ekonomiskt men framför allt större livsutrymme juridiskt. De skyddande institutionerna måste bevaras genom de förändringar som förflyttar ägandeskap och annat som behövs för att decentralisera makten och göra den mer demokratiskt genom bättre direkt makt hos medborgarna. Att bara avskaffa utan någon plan på ersättning fungerar inte, utom i vissa fall där rådande paradigm är rent skadligt (som med många bidrag och subventioner till särintressen).  Dock ska så mycket som möjligt ha olika makthavare med specialkompetens i någon slags meritokratisk, demokratisk teknokrati där de bäst lämpade styr och stor makt över styrning finns hos den enskilda medborgaren och granskande media.

Hur reformarbetet ska gå till har jag också några idéer på. Reformer för att öka friheten eller minska idiotin i statsapparaten bör börja där det finns bäst bevis på haveri och där det är enklast att börja. Staten ska försöka att undvika att lösa alla möjliga samhällsproblem där statens själva utformning och verktygslåda är olämplig. Detta beror på att staten har egenskaper som är kollektiv, trubbig, tvingande och planekonomisk. Statsapparaten har rent empiriskt en begränsad makt över samhället då makten är som starkast över de tre grenarna juridik, ekonomi och byråkrati som är direkt kopplade till riksdag och regering. Det man också bör fundera mer på i Sveriges politiska kultur är den högst realistiska möjligheten att staten gör skada, kanske beroende på dåligt genomtänkta lagar och system eller på grund av de tidigare nämnda begränsningarna hos statsapparaten.

Jag vill också försöka förändra den politiska kulturen från förutsägbar och destruktiv partisanship för att stället ha en mer ideologisk och prestigefri debatt där olika idéer får mötas och tillsammans med pragmatism i form av utredningar, opinion och forskning syntetiseras för att bilda den bästa politiken oavsett upphovsman. Jag vill också opinionsbilda för att få fler personer att inse de begränsningar staten har och dess brist på mirakel och magi och att försöka hitta lösningar utanför det vanliga tänket med pengar och juridik som lösningar på alla världens verkliga och inbillade problem. Dessutom vill jag upprätta en måttstock som sätter en tröskel på storleken på samhällsproblemet innan det blir statens uppgift att hantera. Ett exempel på det är lagar mot cancerframkallande ämnen vars farlighet knappt överstiger slumpen. Jag vill också vara med att försöka förenkla statsapparaten för att göra den mer överskådlig. Så mycket av lagboken ska vara lätt att härleda ur grundläggande principer och undantag bör vara tydligt beskrivna varför de går från denna princip. När principerna är redovisade går det lättare att mäta och uppfölja och de lagar och system som inte klarar granskningen ska förändras eller avskaffas. Helst bör vi också ha en lag som ser till att alla nya beslut följs upp efter lagom tidsperiod, för att se till att onödiga eller dåliga beslut fastnar i statsapparaten och där gör skada under lång tid, då det saknas opinion i riksdagen för att förändra felet, vilket ofta dessutom göms undan i oengagerade utredningar. Det finns mycket mer att berätta men här sätter jag punkt denna gång.