När det ovanliga blir det vanliga...

...Eller att göra en höna av en fjäder. Thomas Lundqvist skriver en artikel tillsammans med Astrid Johansson i DN. Problemet med artikeln är inte sakinnehållet vilket många andra bloggare har stört sig på. Det stora problemet är vinklingen och då i flera bemärkelser. För det första är upplägget ett partist inlägg som det är missvisane att stämpla med "insidan" utan "DN debatt" hade varit den korrekta angivelsen. Det blir en falsk marknadsföring när innehållet i artikeln är sådant utformad att den passar bättre på debattsidan än på insidan. Dock så skulel en intervju som är korrekt utformad och en artikel av betydligt bättre kvalité platsa på insidan, men då krävs den att den är utförd som den som nyligen gjordes av SR förra veckan.

För det andra är framförandet i artikeln det stora problemet och huvudanledningen till att jag skriver detta inlägg. Artikeln är helt enkelt extremt otydlig med riskernas frekvens, vilket gör att läsaren får uppfattningen att riskerna är vanliga när det troligen inte alls är så det ligger till. Micke skrev en kort jämförelse på Liberaldemokraternas hemsida där han förklarar att riskerna som nämns i artikeln borde redovisats tydligt som bipacksedeln till legala droger i medicinen. Att risker existerar är ganska ointressant i sig. Jag kanske kan drabbas av cancer i morgon eller en stjärna kanske krockar med solen, men det som är intressant är hur sannolik risken är. Cannabis har givetvis risker men allvaret och frekvensen för riskerna/bieffekterna är förhållandevis små vilket tyvärr är en dimension som glöms bort hos drogbekämparna. Oftast låter det som om riskerna alltid träder i kraft och därmed upphöjs risken till en nivå som inte går att uppmäta statistiskt.

Jag ska här nedan försöka sammanfatta artikelns svagheter i otydlighet när det kommer till risker. Jag ska gå igenom stycke för stycke och kommentera det jag tycker kunde förklaras tydligare.

"Genom att röka hasch eller mari­juana under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Cannabis hindrar den neuro­logiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Thomas Lundqvist, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av cannabis. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ."

Ungdomar skadas exponentiellt värre vid tidigare debutår och detta är ingen nyhet. Vi vet samma sak från andra psykoaktiva droger som alkohol där skador och missbruk ökar exponentiellt med tidigarelagd debutålder. Vi har faktiskt olika inofficiella åldersgränser på alla mediciner av denna orsak och som varierar från preparat till preparat. Voxra som jag tar för nuvarande har en rekommenderad åldersgräns på 18 år och ipren har 12 års åldersgräns till exempel. Skadeeffekten avtar sedan kraftigt mellan 20-25 års ålder för att till slut hamna på en betydligt lägre nivå än under tonåren. När det kommer till cannabis så kan den om den brukas vid låg ålder bromsa upp nya nervkopplingar i hjärnan eftersom beslut om vilka nervceller som ska koppla till varandra görs när endocannabioider är inblandade. Dock bör man vara observant på att detta är en risk som avtar kraftigt om man berusar sig på cannabis i vuxen ålder. Åldersgränsen vid en eventuell reglering skulle hjälpa till att hålla uppe debutåldern och hålla ner denna specifika risk. Dock är extrapoleringen av forskningsresultaten som Thomas gör i slutet av citatet ytterst tveksam och spekulativ. Det framkommer inte i artikeln vilken stor riskfrekvens denna risk utgör eller vilken konkret skada en person kommer möta av att fått en personlighet framför en annan hypotetisk personlighet om individen varit drogfri.

"Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har testat hasch eller marijuana. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem som fortsatte.

– Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Thomas Lundqvist."


Ytterst lite är sagt, men mycket moraliserande undertoner präglar ändå detta stycke. Vad som sägs är att livstidsprevalensen (bland ungdomar) är 28% och att det av dem är 35% som röker minst en gång till i livet. Alltså är det 65% av ungdomarna som inte bemödar sig att röka igen eftersom de inte anser att det är kul nog. Det verkar inte vara en så värst farlig siffra, när man betänker att det för tobakens del är lika många som blir kroniska missbrukare som det för cannabis är individer som testar igen. För 10 år sedan var det 20% av (28%? eller vilken siffra det nu var då) som testade igen. Vardör detta är fallet är svårt att spekulera i men en anledning kan vara att langningsnätverken blivit finmaskigare och logistiken stabilare. Detta gör det lättare att testa igen för de som vill och inte bara testa en enda gång i livet. Det vi bör betänka på är att denna dubblering av stabiliteten av konsumption och distribution på 10år har skett i dagens politiska system. Det är med andra ord inte drogliberalismen som är orsaken till att ungdomar har en stabilare tillgång till cannabis utan det är politiken som har misslyckats och som måste bytas ut om man vill ändra detta. Lagstiftningen har aldrig varit så hård på området och ändå har cannabis förändrats från att vara en grej man testar till en reguljär del av drogkonsumptionen i klass med alkohol. Detta är en del av en internationell trend där man i synnerhet Nordamerika har en kultur på högskolorna av cannabiskonsumption som liknar den som tidigare präglat alkohol. Cannabis har blivit en del av vardagslivet där och håller med andra ord på att etablera sig likadant här. Det kommer bara bli svårare och svårare att låtsas om att nollvisionen är möjlig när det är unga människor i stor mängd i Sverige som håller på att förändra drogmönstren oavsett vad politiker, missbruksforskare och oroliga mammor skriker av käleksfylld rädsla. Ungdomars fria vilja är helt enkelt långt mycket starkare än lagstiftning och trygghetsnarkomani och det är till denna verklighet som lagstiftningen och samhället borde anpassa sig till. Pandoras ask öppnades för tusentals så sedan och droganden går aldrig att spärra in igen utan den går bara att förhålla sig till. Det utrymme vi har är att vi kan förhålla oss på bättre och sämre sätt till cannabis.

"– Att alkohol beskrivs som farligare beror på att det är fler som dricker. Om lika många rökte cannabis skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje drog bär sin egen farlighet. Unga som använder cannabis regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt."

Återigen är han orolig över skadan på associationsförmågan mellan nervcellerna som externa cannabioider kan skapa. Detta är berättigat och något som folk borde upplysas om oavsett attityd till cannabis och oavsett hur lagstiftningen ser ut. Det handlar också om regelbundenheten, vilket vi sett i tidigare stycke har ökat, men oklart på vilket sett då det inte framkommer i artikeln. sedan talas det om att den uppskattade farligheten båda kan bedömas individuellt och på samhällsnivå. Givetvis kommer skadorna orsakade av cannabis blir mer frekventa med ett ökat cannabisbruk. Hur mycket är dock osäkert eftersom cannabis mycket väl i ett sådant scenario kan börja konkurrera med alkohol och i den ändan minska skadorna från den drogen. Då cannabis på individnivå är mildare antar cannabispositiva debattörer att cannabis i en konkurrenssituation kommer minska den totala bördan på samhället och individer. Det finns för övrigt en väldigt bra bild som delar upp skadorna på individen och samhället, vilekt återfinns i David Nutt et al 2010:

Som vi ser här är samhällsskadan från alkohol enorm och individskadan likaså. För cannabis är båda faktorerna lägre, men givetvis kan samhällsskadan och de olika faktorerna som utgör denna skada förändras i takt med förändrade konsumptionsmönster, fler användare och förändrad lagstiftning. Vissa skadefaktorer kan hanteras bättre med en liberaliserad lagstiftning och andra faktorer kan försämras. Dock kommer försämringarna ändå ske i takt med att konsumtionen, utan det är upp till politiken att förhålla sig till den nya situationen och försöka göra det bästa av den. Vad jag förespråkar är att drogen regleras under statlig kontroll samt beskattas för att bekosta den ekonomiska skadan den orsakar, vilket ger oss åtminstone några fler verktyg att bekämpa skadeverkningarna med. Samtidigt blir folket friare när de tillåts att välja på en till drog (som i sin tur finns i många olika former med olika cannabioidbalans) om de så önskar. En reglering lyfter också ur cannabis ur den nuvarande kontexten som narkotikastämpeln skapar och den blir lättare att bearbeta enskilt. Jag vill bara anmärka på att anledningen till att cannabis är så pass långt ovanför (när det kommer till samhällsskada) andra droger med liknande farlighet på individnivå är för att den redan har en så omfattande totalkonsumption i UK, vilket höjer siffran.

"Cannabis gör att normala upp­levelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslo­mässig valör, förstärks."

Cannabis är psykedelisk. Dock på sitt egna speciella sätt som inte är samma som empatogener, dissociativa droger eller hallucinogener. Ingenting märkvärdigt att anmärka på, då den beskriver effekten utan någon färgning.