När det ovanliga blir det vanliga...

...Eller att göra en höna av en fjäder. Thomas Lundqvist skriver en artikel tillsammans med Astrid Johansson i DN. Problemet med artikeln är inte sakinnehållet vilket många andra bloggare har stört sig på. Det stora problemet är vinklingen och då i flera bemärkelser. För det första är upplägget ett partist inlägg som det är missvisane att stämpla med "insidan" utan "DN debatt" hade varit den korrekta angivelsen. Det blir en falsk marknadsföring när innehållet i artikeln är sådant utformad att den passar bättre på debattsidan än på insidan. Dock så skulel en intervju som är korrekt utformad och en artikel av betydligt bättre kvalité platsa på insidan, men då krävs den att den är utförd som den som nyligen gjordes av SR förra veckan.

För det andra är framförandet i artikeln det stora problemet och huvudanledningen till att jag skriver detta inlägg. Artikeln är helt enkelt extremt otydlig med riskernas frekvens, vilket gör att läsaren får uppfattningen att riskerna är vanliga när det troligen inte alls är så det ligger till. Micke skrev en kort jämförelse på Liberaldemokraternas hemsida där han förklarar att riskerna som nämns i artikeln borde redovisats tydligt som bipacksedeln till legala droger i medicinen. Att risker existerar är ganska ointressant i sig. Jag kanske kan drabbas av cancer i morgon eller en stjärna kanske krockar med solen, men det som är intressant är hur sannolik risken är. Cannabis har givetvis risker men allvaret och frekvensen för riskerna/bieffekterna är förhållandevis små vilket tyvärr är en dimension som glöms bort hos drogbekämparna. Oftast låter det som om riskerna alltid träder i kraft och därmed upphöjs risken till en nivå som inte går att uppmäta statistiskt.

Jag ska här nedan försöka sammanfatta artikelns svagheter i otydlighet när det kommer till risker. Jag ska gå igenom stycke för stycke och kommentera det jag tycker kunde förklaras tydligare.

"Genom att röka hasch eller mari­juana under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Cannabis hindrar den neuro­logiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Thomas Lundqvist, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av cannabis. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ."

Ungdomar skadas exponentiellt värre vid tidigare debutår och detta är ingen nyhet. Vi vet samma sak från andra psykoaktiva droger som alkohol där skador och missbruk ökar exponentiellt med tidigarelagd debutålder. Vi har faktiskt olika inofficiella åldersgränser på alla mediciner av denna orsak och som varierar från preparat till preparat. Voxra som jag tar för nuvarande har en rekommenderad åldersgräns på 18 år och ipren har 12 års åldersgräns till exempel. Skadeeffekten avtar sedan kraftigt mellan 20-25 års ålder för att till slut hamna på en betydligt lägre nivå än under tonåren. När det kommer till cannabis så kan den om den brukas vid låg ålder bromsa upp nya nervkopplingar i hjärnan eftersom beslut om vilka nervceller som ska koppla till varandra görs när endocannabioider är inblandade. Dock bör man vara observant på att detta är en risk som avtar kraftigt om man berusar sig på cannabis i vuxen ålder. Åldersgränsen vid en eventuell reglering skulle hjälpa till att hålla uppe debutåldern och hålla ner denna specifika risk. Dock är extrapoleringen av forskningsresultaten som Thomas gör i slutet av citatet ytterst tveksam och spekulativ. Det framkommer inte i artikeln vilken stor riskfrekvens denna risk utgör eller vilken konkret skada en person kommer möta av att fått en personlighet framför en annan hypotetisk personlighet om individen varit drogfri.

"Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har testat hasch eller marijuana. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem som fortsatte.

– Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Thomas Lundqvist."


Ytterst lite är sagt, men mycket moraliserande undertoner präglar ändå detta stycke. Vad som sägs är att livstidsprevalensen (bland ungdomar) är 28% och att det av dem är 35% som röker minst en gång till i livet. Alltså är det 65% av ungdomarna som inte bemödar sig att röka igen eftersom de inte anser att det är kul nog. Det verkar inte vara en så värst farlig siffra, när man betänker att det för tobakens del är lika många som blir kroniska missbrukare som det för cannabis är individer som testar igen. För 10 år sedan var det 20% av (28%? eller vilken siffra det nu var då) som testade igen. Vardör detta är fallet är svårt att spekulera i men en anledning kan vara att langningsnätverken blivit finmaskigare och logistiken stabilare. Detta gör det lättare att testa igen för de som vill och inte bara testa en enda gång i livet. Det vi bör betänka på är att denna dubblering av stabiliteten av konsumption och distribution på 10år har skett i dagens politiska system. Det är med andra ord inte drogliberalismen som är orsaken till att ungdomar har en stabilare tillgång till cannabis utan det är politiken som har misslyckats och som måste bytas ut om man vill ändra detta. Lagstiftningen har aldrig varit så hård på området och ändå har cannabis förändrats från att vara en grej man testar till en reguljär del av drogkonsumptionen i klass med alkohol. Detta är en del av en internationell trend där man i synnerhet Nordamerika har en kultur på högskolorna av cannabiskonsumption som liknar den som tidigare präglat alkohol. Cannabis har blivit en del av vardagslivet där och håller med andra ord på att etablera sig likadant här. Det kommer bara bli svårare och svårare att låtsas om att nollvisionen är möjlig när det är unga människor i stor mängd i Sverige som håller på att förändra drogmönstren oavsett vad politiker, missbruksforskare och oroliga mammor skriker av käleksfylld rädsla. Ungdomars fria vilja är helt enkelt långt mycket starkare än lagstiftning och trygghetsnarkomani och det är till denna verklighet som lagstiftningen och samhället borde anpassa sig till. Pandoras ask öppnades för tusentals så sedan och droganden går aldrig att spärra in igen utan den går bara att förhålla sig till. Det utrymme vi har är att vi kan förhålla oss på bättre och sämre sätt till cannabis.

"– Att alkohol beskrivs som farligare beror på att det är fler som dricker. Om lika många rökte cannabis skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje drog bär sin egen farlighet. Unga som använder cannabis regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt."

Återigen är han orolig över skadan på associationsförmågan mellan nervcellerna som externa cannabioider kan skapa. Detta är berättigat och något som folk borde upplysas om oavsett attityd till cannabis och oavsett hur lagstiftningen ser ut. Det handlar också om regelbundenheten, vilket vi sett i tidigare stycke har ökat, men oklart på vilket sett då det inte framkommer i artikeln. sedan talas det om att den uppskattade farligheten båda kan bedömas individuellt och på samhällsnivå. Givetvis kommer skadorna orsakade av cannabis blir mer frekventa med ett ökat cannabisbruk. Hur mycket är dock osäkert eftersom cannabis mycket väl i ett sådant scenario kan börja konkurrera med alkohol och i den ändan minska skadorna från den drogen. Då cannabis på individnivå är mildare antar cannabispositiva debattörer att cannabis i en konkurrenssituation kommer minska den totala bördan på samhället och individer. Det finns för övrigt en väldigt bra bild som delar upp skadorna på individen och samhället, vilekt återfinns i David Nutt et al 2010:

Som vi ser här är samhällsskadan från alkohol enorm och individskadan likaså. För cannabis är båda faktorerna lägre, men givetvis kan samhällsskadan och de olika faktorerna som utgör denna skada förändras i takt med förändrade konsumptionsmönster, fler användare och förändrad lagstiftning. Vissa skadefaktorer kan hanteras bättre med en liberaliserad lagstiftning och andra faktorer kan försämras. Dock kommer försämringarna ändå ske i takt med att konsumtionen, utan det är upp till politiken att förhålla sig till den nya situationen och försöka göra det bästa av den. Vad jag förespråkar är att drogen regleras under statlig kontroll samt beskattas för att bekosta den ekonomiska skadan den orsakar, vilket ger oss åtminstone några fler verktyg att bekämpa skadeverkningarna med. Samtidigt blir folket friare när de tillåts att välja på en till drog (som i sin tur finns i många olika former med olika cannabioidbalans) om de så önskar. En reglering lyfter också ur cannabis ur den nuvarande kontexten som narkotikastämpeln skapar och den blir lättare att bearbeta enskilt. Jag vill bara anmärka på att anledningen till att cannabis är så pass långt ovanför (när det kommer till samhällsskada) andra droger med liknande farlighet på individnivå är för att den redan har en så omfattande totalkonsumption i UK, vilket höjer siffran.

"Cannabis gör att normala upp­levelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslo­mässig valör, förstärks."

Cannabis är psykedelisk. Dock på sitt egna speciella sätt som inte är samma som empatogener, dissociativa droger eller hallucinogener. Ingenting märkvärdigt att anmärka på, då den beskriver effekten utan någon färgning.

Hashfilmen

MDMA

Seriöst?

Kan inte polisen gör något vettigare än att vänta på att ta fast knarkare på krogen? Det finns fullt av verkliga brott på person och egendom att beivra om kvällarna utan att vi ska behöva betala för att polisen ska ägna sig åt moralbrott.

Seriöst?

Hur beroende uppstår

Lite om grunden varför förbjudna varor överlever förbud.

Om vi från samhällets sida genom totalförbud säger att en vara är totalt värdelös. Hur kommer det sig att varan konsumeras från första början? Är det inte så att politkern har varit helt enögd och missar alla de positiva effekter som varan har och som köparna är mycket mer medvetna om än pessimistiska moralister som endast ser hot?

Kan det inte vara så till och med att de positiva födelarna från varan är så stora att de långt överstigaer de negativa effekterna. För det är ju många hinder som ska penetreras innan varan kan köpas. Kriminella ska kontaktas och förhandlas med av den enskilde konsumenten. Konsumenten riskerar straff från staten och stigmatisering av samhället. Dessutom har varan sina risker kopplade till sig, vilket då givetvis inkluderar många av de negativa effekter som förbudsivrarna är skrämda av och vill skydda samhället och individen från. Jag tror inte vi lättvindigt kan ignorera varors fördelar med den ensidiga fokusering som hittills hart varit i framför allt drogfrågan. Det finns alltid en anledning till att varor omsätts och oftast är det för att individer anser sig ha nytta av varan, vare sig det handlar om cannabis eller ett nytt kylskåp.

Samma sak gäller naturligtvis frivilliga tjänster människor emellan, som i dagsläget befinner sig i den svarta sektorn.

Jag förstår mig verkligen inte på logiken kollektivister har.

Jag läste precis Jinges kommentarstråd om den senaste drograpporten och blev förfärad över den attityd som rörde sig i kommentarsfältet. Liknande har jag sett tidigare hos vissa SD:are, på Aftonbladet och inte minst från politiska företrädare i kollektivistiska och/eller moralistiska partier.

Logiken går så här: vi ska rösta på partier, detta inkluderar alla medborgare inklusive de fattigaste som också har rösträtt nu när vi har universiell rösträtt i Sverige sedan 90år. Partierna ska sedan se till att detaljstyra hur vi lever våra liv och så vi juridiskt vet hur vi ska leva och inte behöver ta ansvar. Vore det inte bättre om vi tog bort mellanledet i politiken och slutade tvinga de som inte vill passa in i den moralistiska mallen att göra det? Om man exempelvis vill ha bättre jämställdhet eller vill vara nykterist finns det inget som förhindrar dig att göra det i ett fritt samhälle. Så varför behöver vi göra samhället mer ofritt för att juridiskt reglera i detalj ovanifrån hur samhället ska se ut?

Till detta kommer en enorm övertro på politik, juridik och tvång som metod för styrning. bara för att några "folkvalda" skriver några ord på ett papper betyder det inte att världen förändras. Men för kollektivister är det symbolpolitiken som är det intressanta, inte att folk få frihet nog att klarar av att göra rätt livsval på egen hand. Patriarkatet lever kvar i nya former och då såväl från kristna partier å högerkanten och socialistiska och "feministiska" partier på vänsterkanten. Lustigt nog är F! ett av de mest patriarkala partierna som långt in i folks privatliv vill reglera för folkets bästa i sann patriarkal anda.

Men det mest tragiska i hela historien är att kritiken mot paternalismen och det nya patriarkatet ofta kommer i skymundan när populismen och kollektivismens enkla lösningar på komplexa problem läggs fram. Hela tiden flyttas friheten tillbaka på de berörda områdena. Behovet av Liberaldemokreterna framstår bara mer och mer tydligt för att skapa en rörelse som klarar av att ge det mothugg som behövs. Tyvärr har inte de frireligiösa i FP gjort särskilt mycket för liberalismen de senaste decennierna, utan med Jan, Birgitta och Johan i spetsen har de tyvärr varit ett av de ledande partierna för att låta paternalismen och kollektivismens hammare slå mot svenskars frihet.

I stället för att ha en massa lagar som slänger samma folk i fängelse som enligt lagen ska skademinimera för dem utsatta, borde vi från statens sida inta en passiv ställning och finnas tillgänglig när de berörda aktivt ber om hjälp. Det är ovärdigt av en stat att aktivt leta efter problem att lösa och i förloppet slösa bort pengar på detta, samtidigt som den grundläggande verksamheten får det allt svårare med tiden.

En annan aspekt på det första exemplet i inlägget är de ständiga reklamkampanjer som staten driver. Men senast jag läste grundlagen utgick makten från folket, vilket givetvis etyder att staten inte aktivt ska arbeta för att lobba mot folket med pådyvlande av folkhälsokampanjer, varningstexter och annat som folket aldrig har påkallat. Varningstexterna på tobak är en redundant lagstiftning, eftersom alla rökare är medvetna om att det är ohälsosamt men pga beroende/livsval så har brukarna gjort avvägningen att röka och då borde de folkvalda acceptera detta i stället för med ett demokratiskt mandat förmynda över samma väljare som gett dem mandatatet.

Det är min bestämda uppfattning att mänskligheten förtjänar att dö ut om vi inte klarar av att ha ett fritt samhälle där makten sätter tilltro till maktens bas; väljarkåren. Man har missförstått demokratin om man tror att politiken ska styra landet och inte bli styrda av landet enligt grundlagens "makten utgår från folket" Det är helt enkelt för mycket improduktivt arbete som utförs för skattepengarna om vi i stället för att begränsa alkoholkonsumtionen anställer förmyndare som på husbesök ser till att med hot om repression begränsar konsumtionen. Det senaste är inget verkligt exempel, men jag skulle inte bli förvånad om någon skulle skapa en motion som överträffar fantasin inom den närmsta framtiden.

Inte bara är förmynderiet ett onödigt mellanled i stället för att lita på medborgarnas intellekt att söka hjälp när dem behöver det och deras ansvar att ta hand om sina liv i de flesta fall. Förmynderiet är också en kollektiv bestraffning där alla skötsamma räknas in i samma juridiska reglering som de oskötsamma. Förmynderiet är också opåkallat, för oftast saknas det verklig grund för lagstiftningen att stå på utan svävande mål helgar medlen. Ett sådant är att livslängden sätts ovanför alla andra dimensioner av livet. Men som Christopher Hitchens så bra säger i följande klipp.

Min reflektion blir: Vad är evigt liv värt (i kontexten en kristen himmel) om man tvingas leva under en total diktator? Samma gäller statsapparaten om den börjar betrakta sig som extern och förmyndande entitet och inte som ett organ som är en del av medborgarna och som medborgarna kontrollerar, med tydliga avgränsningar för maktutövningen. Är det verkligen önskvärt att leva i evighet och bli uttråkad redan efter en bråkdel av tiden? Varför ska livslängden och rädslan för döden förlama statsapapraten och varför ska vi lagstifta bort allting som är roligt (sexualrepression, drogrepression osv) bara för att vi ska kunna leva längre under den tid vi är uttråkade?

Vore det inte bättre att låta folk ha sin jävla frihet och låta staten bli passiv i förhållande till folks liv. Staten kan då ägna de som söker hjälp lång större uppmärksamhet och lämna alla andra ifred.

Jag vill inte att politikerna ska beskydda mig. Jag vill att polisen gör det! (när jag ringer 112)

Tyskland stänger kärnkraften

Är det inte lite bakvänt att stänga ner kärnkraften för att öka användningen av det förnybara när det rimligen borde vara så att man ökade användningen av förnybar energi för att kunna stänga av kränkraften, dvs i omvänd ordning? Dessutom kommer nog nedläggningen innebära att utsläppen av radioaktivitet kommer öka kraftigt när kolkraften ökar. Det var nog kanske inte heller så värst smart. Detta allt för att vi har en naiv bild av att kärnkraften måste vara 100% säker. Ett krav vi inte stället på övriga energikällor. Världen kan tåla ganska många kärnkraftsolyckor innan miljökonsekvenserna kommer ens i närheten av kolets radioaktiva utsläpp, oljeläckage i haven och koldioxidens uppvärmande effekter. Knäppa lagar uppstår så lätt när vi inte låter spelfältet vara platt utan varje del har särskilda regleringar. Vi har ju sett samma sak när det kommer till drogpolitiken där nästan ofarliga droger som kat, cannabis och LSD har en orpotionelig klassificering mot tunga opiater å ena sidan som har lägre klassning än LSD i USA och å andra sidan alkohol som är legal trots långt värre effekter än cannabis som är illegal.

När vi politiskt ska behandla marknader måste vi låta spelfältet vara platt och lämna subjektiva åsikter om enskilda varor på marknaderna åt individer att bestämma över och inte juridik från lagstiftarna. Annars blir det som i de ovannämnda fallen att lagen reglerar enskildheter på detaljnivå vilket förstör marknadskrafterna och skapar en rigid struktur som sällan har med varornas verkliga karaktär att göra och mycket mer om lagstiftarnas fördomar om varorna att göra.