Liberaldemokraterna har fått ytterligare en allierad som stödjer vår drogpolitik. Den tidigare presidenten i USA, Jimmy Carter ansluter sig till dom som vill avsluta den repressiva drogpolitiken och ersätta den med humanistisk dito. Jimmy Carter är också grundare av Carter Center som jobbar med mänskliga rättigheter och så var han nobelpristagare år 2002.
När repressionen i dess yttersta tillämpning får som konsekvens att fler är i fängelse än i eftergymnasial utbildning (som i Kalifornien år 2010) är det grundläggande problem med politiken som inte kan skyllas över på drogliberaler och andra. Det har stått klart i decennier att politiken skapar större problem än vad drogerna skapade från första början och nu börjar den yttersta makteliten sakta men säkert inse detta tack och lov. Nu gäller det att politiken tar sin bas i mänskliga rättigheter och verkligheten i stället för kassa slogans utan innehåll (Kriget mot drogerna; Narkotikafritt samhälle)
----
Kalifornien misslyckades reformera politiken vid valet 2010. Vad kommer hända framöver i USA?
Till kongress/delstats/presidentvalet 2012 kommer Kalifornen ha nya folkomröstningar och vad jag hörde vid valet 2010 var att lagförslaget till 2012 om Cannabis skulle vara mycket bättre utformat, men jag har inte hört så mycket mer om det sedan dess. Dock har en handfull delstater avkriminaliserat och skapat program för medicinsk cannabis sedan dess och motståndet mot drogreformer avtar stadigt genom hela landet och i delstatsregeringarna. Men en sådan dogm som kriget mot drogerna har varit så är det svårt för enskilda delstatsparlament att driva frågan utan det är upp till medborgarinitiativ runt om i landet. Detta behövs för att komma över den otroligt höga tröskel för 180graders vändning och den rädsla för att visa fel symbolpolitik det innebär med en förändring som håller tillbaka politikerna. Bara genom den föryngringing och trendkurva som sker mellan 2010 och 2012 kommer leda till en förändring i Kalifornien och andra stater med omröstningar om reglering. När fler gymnasielever och högskolestudenter redan har förändrat drogkulturen till att ha sin bas i cannabis och inte i alkohol så är förändringen oundviklig i takt med att folket åldras och nya ungdomar tar till sig denna nya kultur. Politiken kan bara reglera juridiken, men ingen politik i världen kan kontrollera människor på stor skala utan att samhället rubbas allvarligt, som Jimmy Carter nämner i artikeln. Med interet går det inte helller att sprida desinformation längre för att avskräcka. Det är bara att gå in på CANs hemsida för att se hur lite skitsnack som finns där idag, mot vad som fanns för ett par år sedan. För att avskräckas kan man titta på informationen som fortfarande finns kvar i talibanorganisationerna (RNS, Hassela, Narconon mfl)
---
Vilket land kommer att bli först? Kommer det verkligen bli USA eller kan andra västländer hinna före?
Förändringen är som konstateras i rapporten till stora delar låst av avtal inom FN, som måste förändras för att skapa flexibilitet med till exempel individuella länders möjlighet att skapa egen reglering av droger och experimentering av nya tillvägagångssätt. Sverige kan mycket väl hinna före om fokus från olika håll kommer på frågan och vi reformvänner kan banka vettet i dom repressiva integritetshatarna under längre tid. Kanada ligger bra till att driva en förändring och delstater i Tyskland likaså. Rent allmänt finns det många kandidatländer till att vara bland dom första att få bollen rullande och när den väl börjar snurra kommer det nog gå fort, givet att det finns en rörelse som trycker på.
Det är svårt för politiker som i närmare hundra år (om man exkluderar vissa droger som har längre historia) i varierande skala har lärt sig att droger är någonting man ska vara emot per automatik eftersom drogbruk likställs en konstant ekvation med missbruk. Det vi har att visa är delvis att drogbruk och missbruk är oberoende av varandra, vilket Sverige är ett bra exempel på med extremt mycket missbruk och extremt lite bruk och en ratio mellan dom två som är långt över jämförbara länder. Politiker är tyvärr helt insnöade på riskerna så att själva huvudsyftet med berusningen, nämligen att bli glad och berusad kommer i skymundan. Man klarar inte av att se flera olika missbruk och beroenden som har olika grund och flera av dessa orsaker är helt andra än drogen. Missbruk kan ha sin grund i att man blir kär i ruset, visst kan det vara så. En annan möjlighet är att man är fysiskt beroende och inte klarar av abstinensen. Andra orsaker kan vara psykiska problem, dålig uppväxtmiljö, "slump", tillfällig svacka i livet, brist på andra fritidsysselsättnignar och många många fler som i klump kallas psykiskt beroende och som kan triggas till att knyta till många andra beteenden.
Hos mig är det datorberoende som är mitt missbruk och som gör mitt liv svårare. Turligt nog blir man inte utkastad ur samhället som datorberoende som drogberoende blir utsatta för. Inte heller behöver jag tvingas till integritetsintrång och hotas med fängelse för att skrämmas till ett mönsterliv enligt statlig mall. Givetvis är jag medveten om att inte bara tjusningen av drogen (kicken jag får vid datoranvändning) som skapar beroendet, utan min funktionsnedsättning, mitt utanförskap/ensamhet, svackor och många andra faktorer bidrar med sin del att skapa denna dysfunktionella situation jag lever i.
Jag skriver detta som blogginlägg nu när jag kom av mig från ämnet så långt som jag gjorde
---
Oj, oj, oj - nu har du allt suttit för länge vid datorn igen. Så här långa texter kan vi nog inte tillåta dig att skriva. Faktum är att eftersom det finns enstaka individer som blir datorberoende, så måste vi nog av solidaritetsskäl begränsa datoranvändandet bland alla medborgare. Detta måste regleras och lagstiftas om.
SvaraRadera@Calle: Lol!
SvaraRaderaDet du påpekar är det som gör mig mest bekymrad över drogkrigarnas människosyn, nämligen att det är OK med kollektiv bestraffning i avskräckande syfte. Bara för att man är oroad över sekundära problem kopplade till droger och saknar idéer för att lösa denna flora av frågeställningar betyder det inte att det är rätt sak att sopa problemen (och människor) under mattan med juridikens och polisens hjälp. Saknar man idéer för hur politiken ska förhålla sig och försöka lösa alla dom olika drogproblemen som finns måste man vara ödmjuk och inse att man som politiker inte kan vara allvetande och försöka hitta stöd hos drogbrukarna i Brukarföreningen och RFHL, som befinner sig i situationen och är bäst lämpade att formulera lösningar åt den variant av missbruk som är kopplad till psykoaktiva substanser. Eller så kan man lämna över till politiker som oss i L att försöka formulera politiska lösningar på problemen.
Ofta sägs det av Svenska drogkigare att vare avsteg från den rådande linjen i form av avkriminalisering och sprutbyte är att ge upp. Men frågan är om man inte gav upp 1977 när man med "narkotikafritt samhälle" gav upp intellektuellt. Sedan dess har repressionen varit rådande och man har inte ens velat se något drogbruk över huvudtaget i Sverige. Detta eftersom man saknar intellektuell kapacitet att hantera dessa frågor och eftersom det är någonting främmande (och tidigare koncentrerat till underklassen) så träder rädslan och främlingsfientligheten fram. Mattias Svensson beskriver det som medelklassens moraliserande över dom lägre klasserna.
För mig gav politikerna och helnykteristlobbyisterna upp 1977, när man proklamerade att polis och totalutrotning av drogbruk (av vissa godtyckligt valda droger) skulle vara den enda strategin framåt. Det vi i L och våra allierade berättar om är att detta inte har fungerat ens med huvudsyftet att utrota subkulturen att knarka utan den har ständigt vuxit och att vi inte längre kan blunda för problemet och att det är dags för en mer nyanserad debatt där vi klarar av att se dels olika droger och dels olika drogproblem och inte minst olika människor som ges sina mänskliga rättigheter tillbaka. Detta är vad som krävs för att dämpa problemen med missbruk och inte en allt mer distanserad politik där polisen mer och mer förvandlas till ett verktyg för politiker att förtrycka medborgarna, vilket Jimmy Carter påpekade nog har skett i USA, som mer börjar likna en polisstat än demokrati.