Det finns flera ingångar till att bli reformförespråkare i drogfrågan. Det finns inte bara principiella liberala argument för kroppslig integritet och andra viktiga principer. Men också pragmatiska argument mot "det narkotikafria samhället"/"kriget mot drogerna" finns det gott om. Helt enkelt att repression inte fungerar oavsett vilket mått man använder, vilket det verkar vara mer och mer statistik som stödjer. Det är ytterst få mätbara siffror som är positiva efter 4 decennier av drogkrig och ofta har dom en avlägsen koppling till dom egentliga drogproblemen med följdkriminalitet, utslagning, överdoser osv som är dom kärnproblem man egentligen vill komma åt. Samtidigt har vi oerhört många personer i fängelse i dom mest repressiva länderna i Skandinavien och USA som följd av en allt mer skärpt lagstiftning. Jag har samlat lite siffror utspridda i olika dokument som jag ska publicera mer av när jag får tummen ur. Men idag så hittade jag en bra bloggpost på Reddit som såväl uppmuntrade till pragmatisk argumentation och lobbyism mot Vita Huset som en sammanställning av vilka resultat som uppnåtts under 40 år av drogkrig.
Här kommer ett urval av statistik och analys av den som finns i posten på reddit:
över 40 år har kriget mot drogerna endast för USAs del kostat över en biljon dollar, vilket motsvarar runt 6 500 000 miljoner kronor. Det som är intressant med denna siffra är att det är osäkert om dom direkta skadorna från drogkonsumtion och missbruk verkligen har minskats med motsvarande mängd under denna tidsperiod. Som "The Global Commission on Drug Policy" slår fast i sin rapport häromveckan har konsumtionen av heroin ökat med nästan 35% (globalt) mellan 98 och 08 och kokain med 27% (globalt) under samma period ger en hänvisning om vilket håll det lutar. För om sex tusen miljarder inte lyckas minska konsumtionen är det osannolikt att pengarna gör nytta i repressiva åtgärder som militär och polis och minska belastningen på vården med lika stor omfattning.
Idag har man nått en sådan effektivitet i dom repressiva åtgärderna att det i USA åker fast en miljon personer om året för narkotikabrott utan våldsinslag hos dom arresterade. majoriteten av dom arresterade är det för ringa innehav eller enskilt bruk av cannabis. 500 000 (20% av totala antalet) sitter i fängelse just nu pga narkotikabrott utan någon koppling till våldsbrott i USA.
För en enskild skattebetalare kostar en enda fånge 30 000usd per år vilket motsvarar dubbla kostanden för skolgång, husrum och boendekostnader för en högskolelev.
Repressionen på drogområdet tillsammans med en allmän straffpopulism i USA har lett till att landet har 743 inlåsta per 100 000 personer, vilket är i särklass högst i världen. Det fria landet verkar helt plötsligt vara ytterst selektivt med friheten. En snabb jämförelse med diktaturen Kina som har 120 fängslade per 100 000 invånare visar att USA har 6 gånger så många fängslade trots demokrati och till stor del på grund av den misslyckade narkotiskastrategin under 4 decennier.
USA har också en inbyggd rasism i kriminalpolitiken, vilket har lett till att det bland svarta män är nästan 5000 per 100 000 invånare som är inlåsta. Latinamerikaner är också överrepresenterade. Detta kan jämföras med Sydafrikas apartheid som hade 851 inlåsta per 100 000 invånare. Svarta är inte i närheten lika överrepresenterade när det kommer till faktiska brott begångna.
Bland svarta manliga ungdomar 25-29 år är siffrorna förskräckande. 12,6% är för nuvarande inlåsta i fängelse (12600 per 100 000) och bland svarta män har det närmast blivit en del av livet att spendera en tid i fängelse. I stället för att gå avsluta ungdomen med högskola så har fängelset förvandlats till en vuxenrit bland svarta män i USA. Detta är den yttersta konsekvensen om man drar en repressiv drogpolitik och straffpopulism till dess yttersta gräns. Givetvis bidrar strukturella problem med rättssäkerheten som jurysystemet att förvärra läget. ytterligare.
Som konsekvens har kriget mot drogerna i sin förlängning blivit ett krig mot unga och minoriteter, men misslyckats med att minska tillgången till droger. 45% av alla amerikaner har provat cannabis till exempel, vilket visar på hur pass mycket drogerna inte har minskat trots tusen miljarder dollar. Drogkriget har också blivit ett krig mot vanliga drogbrukare och medborgare, som bekostas av vanliga medborgare, "för medborgarnas bästa".
Totalt 1,5 miljoner personer arresteras varje år för drogbrott i USA, varav hälften för cannabiskonsumption. Endast 6% av cannabisbrotten är allvarliga brott. Totalt 41 000 resulterade i fällande dom 2002.
70% av USAs befolkning stödjer rikstäckande program för medicinsk cannabis och runt 50% stödjer fullständig legalisering i liknande struktur som alkohol enligt en Gallupundersökning 2010. Samtidigt som den demokratiska legitimitet i såväl stödet för den repressiva linjen som den faktiska efterlevnaden hos medborgarna undergrävs allt mer, så stärks stödet för att kriget har varit ett misslyckande som förstört liven för medborgare i USA och urholkat den gemensamma ekonomin. Detta har skett samtidigt som kartellerna korrumperat USAs grannländer till stora delar och inbördeskrig har sargat länder som Colombia när paramilitära organisationer slåss om tillverkningen och smugglingslederna av kokain och cannabis till USA.
Detta är bara några pragmatiska argument för reform av drogpolitiken. Då har jag inte nämnt principiella argument, som att drogkriget kryper innanför kroppen hos människor och att kriget mot drogerna nödgar resurser och att människor ska straffas för att kriget ska upprätthållas, vilket av naturliga skäl medför stora nackdelar och stigmatiserar gruppen drogbrukare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar