Varför pappersboken suger

Många ojjar sig över att digitaliseringen nu äntligen börjar ta fart på allvar för böcker. Det tar fart tack vare att rättigheter och distribution börjar lösa sig samtidigt som Epub-formatet har skapat en standard för böckernas digitala format. Senast i raden till de som av emotionella och fördomsfulla anledningar vill hålla kvar vid cellulosaboken är min kursare Karin Pihl. Hon skriver:

"När dagens huvudnyhet är att försäljningen av e-böcker för första gången gått om försäljningen av vanliga böcker känner jag både hur tårarna bränner innanför mina morgontrötta ögonlock och hur svettpärlor bildas på min panna. För texter som man laddar ner på sin 'padda', det är tamejtusan inga riktiga böcker."

Varför bara böcker på cellulosa räknas som "riktiga" böcker ges det aldrig något argument varför. Jag har, trots att jag bevittnat många utfall mot digitala böcker, fortfarande inte hört något rationellt argument så vitt jag kan minnas om varför digitala böcker är sämre eller till och med falska kopior av den genuina varan. Kanske beror det på att rationella argument saknas. Vad som ger en bok dess värde är inte de atomer den består av. Atomerna är per se värdelösa. Det som boken får sitt värde av är de tankar som mönstren vi kallar bokstäver förmedlar. Dessa kan förmedlas nog så väl på digitala plattformar och i fallet med Apple Ipad eller Google Nexus 10 som vardera har upplösningar på över 3 megapixlar så kan eböcker renderas bättre än vad de flesta pappersböcker klarar av. De är helt enkelt skarpare och har både bättre svärta och bättre vit färg. Detta tack vare modern IPS-teknik som är otroligt bra på att hantera vit bakgrund. Tycker man det ändå är för suddigt kan man med en enkel handrörelse zooma in, vilket automatiskt förbättrar skärpan i bokstäverna och gör det lättare för den läsare som har nedsatt syn.

Det som motståndet bygger på är vana och nostalgi. Vår generation är fortfarande för unga för att vara vana vid digitaliserad litteratur av längre karaktär. Vi är hyffsat vana kortare texter på twitter och nättidningar. Men de flesta av oss har ännu inte vant sig vid att läsa böcker på digitala plattformar som exempelvis surfplattor och läsplattor. Jag kan kanske förklara min positivitet med att jag fildelade böcker i min tonår (exempelvis Harry Potter) och därmed är mer van vid formatet. När jag köpte mig en Ipad våren 2012 och installerade Kindles utmärkta app så blev jag frälst. Amazon har med Kindle hittat mycket rätt och man har stor tillgång till engelskspråkig litteratur som dessutom ofta har bra pris. I vissa fall till och med gratis.

Vad man får på köpet är både minskad irritation från de buggar som pappersböcker fortfarande släpas med och ökad funktionalitet tack vare de möjligheter som den nya digitala plattformen öppnar upp. Vilka problem är det som eboken löser? Det är flera så håll i hatten: Man behöver inget bokmärke, eftersom appen automatiskt håller koll på din position. Inte heller behöver man mjuka upp bokbandet, eller drabbas av värk i tummarna för att hålla upp sidor som envisas med att kämpa för att slås ihop (främst i pocket). Man behöver inte oroa sig för att väta ska förstöra boken; det är bara att torka av surfplattan. Surfplattan behöver ingen skarp sänglampa utan kan belysa texten ändå vilket gör den överlägsen för sängläsning. Den är också rigid, vilket också underlättar för den fysiska hanteringen av formatet. Rigiditeten gör också att man kan ställa den på exempelvis en laptopbräda (som jag gjort) för att avlasta armarna och göra läsningen ännu latare. Försök göra det med en pappersbok utan att den viker ihop sig! I vissa fall väger eboken mindre än pappersboken. Detta gäller i synnerhet om man läser på en läsplatta, men även om man läser på en surfplatta så väger den ofta mindre än en kursbok eller inbunden roman. För att inte tala om flera kursböcker eller en hel bokhylla som allting får plats i samma maskin eller lagras i molnet. Vill man så kan man markera text och givetvis indexeras detta automatiskt. Texten kan sedan användas för vidare bearbetning. Man kan också ångra markeringen och behöver inte tyngas av att boken förstörs av understryckningspennor och vikta sidor.

Inga träd behöver offras och inga avancerade tryckerier behöver arbeta för att framställa boken. Distributionskostnaden är nära noll och inga restlager samlas. Revideringar genomförs direkt och boken kan finnas tillgänglig oavsett det fysiska utrymmet på den lokala bokhandeln.

"När bokläsningen ska bli social försvinner själva tanken med att läsa böcker."

Vad är inte meningen med en bok om inte att sprida kommunikation. En bok är ett massmedie som vill nå så stor spridning som möjligt. En bok kan i allra högsta grad vara en social företeelse. Det är inte för intet som vi har Harry Potter-cosplayare och bokcirklar. Att hävda att det alltid ska vara en asocial process att läsa en bok behöver inte vara fallet. Vi har redan ändrat vårat sätt att läsa tidningar på när vi numera länkar vidare kvalitativa artiklar i våra sociala nätverk och socialiserar kring kortare texter som dekonstrueras i sina beståndsdelar och som rekonstrueras igen. Ibland så bemöter man det som lästs genom en reaktion på en blogg eller i andra former. Det är nog bara en tidsfråga innan vi hittar former som möjliggör litterär konsumption i en social kontext som är anpassat till den korta uppmärksamhet som vi har idag.

Om jag ska vara helt ärlig och provocerande är ebokshatet närmast att betrakta som ett substitut till främlingsfientligheten hos den bokläsande delen av befolkningen: Den erbjuder utlopp för irrationellt hat och inskränkt bekräftelse av fördomar. Men precis som Steam har förändrat hur vi ser på datorspel kommer Kindle ändra hur vi ser på böcker. Jag vet att jag tillhör en minoritet idag. Ni bokkonservativa kommer att ändra er inom sinom tid. Som the Borg säger i Star Trek: "You will be assimilated. Resistance is futile." Snart kommer alla läsa böcker primärt via skärmar.

Och det var vad jag hade att säga idag om bokkonservatismen.

Centerpartiet bör dra socialliberalismen till sin spets.

Socialliberalismen så som den utvecklats och formulerats av politiska filosofer som exempelvis John Rawls under 1900-talet har kommit att handla om hur man stärker de svaga i samhället så att alla får samma möjligheter att förverkliga sin fria vilja. Detta kan åstadkommas på många sätt. I huvuddrag är det socialliberalismen som är anledningen till att vi har en välfärdsstat idag. För att ge alla människor samma möjligheter oavsett den egna ekonomin så har vi sett till att ha allmänna försäkringssystem, allmän skolgång och allmän sjukvård. De allmänna välfärdstjänsterna är i grunden socialliberala även om de i Sverige införts av socialdemokratiska regeringar.

Samtidigt som detta sker håller den socialliberala modellen på att rasa samman i stora delar av västvärlden. För svensk del har vi sett en socialdemokrati som övergett arbetarklassen och som inte längre bryr sig om deras väl och ve. I stället har sverigedemokraterna kommit att fylla detta vakuum. Tyvärr så erbjuder de ingen lösning på problemen utan det är endast enkel populism och sparkar nedåt åt de allra mest utsatta som levereras i den hårda konkurrensen om det fåtalet arbetarjobb som finns kvar. 25% av låglönearbeten har försvunnit de senaste 2 decennierna och idag står dem endast för 2,5% av alla arbeten. Vi har helt enkelt med LO och socialdemokraterna i spetsen rationaliserat bort arbetarklassen. De har inbillat sig att alla i samhället kan och vill vara medelklass. Vi sätter barriärer som hög skatt och höga ingångslöner som effektivt försvårar dessa människors möjligheter att delta på lika villkor och förverkliga sin frihet. Alldeles för ofta sätter vi dem i ett psykiskt nedbrytande bidragsberoende. Det är inte fattigdomen som är problemet utan den hopplöshet som vi bemöter de människor som av olika anledningar befinner sig lägre ner på samhällsstegen. Samtidigt ska vi vara stolta av att vi fortfarande har kvar en god social mobilitet, men detta är inte tillräckligt. Vi måste förstå att alla i Sverige inte kan konkurrera med kunskap. Det är dessutom en falsk dikotomi mellan kunskap och lön. Det är olika yrken och olika människor som ska konkurrera med kunskap på den internationella varumarknaden och som ska utföra tjänster inom landet.

Det är i denna kontext som vi måste sätta alla de sociala problem som vi förknippar med de samhällsgrupper som kan kallas för underklass och arbetarklass. Socialliberalismens patos för den svaga människan ger oss en roll att lösa dessa problem. Vi måste möjliggöra för fler människor att göra klassresor och bli integrerade i det svenska samhället. Detta gäller speciellt de som av olika anledningar slagits ut av det svenska skolsystemet eller som kommer från andra länder för att skapa sig en framtid här. Sänkta ingångslöner är en sådan åtgärd som det framför allt ligger på LO att hantera. Men politiskt finns det mycket vi kan göra för att bryta kopplingen mellan relativ fattigdom och sociala problem. Det är detta jag hoppas att Centerpartiet kan börja diskutera ytterligare i såväl idéprogrammet som det sakpolitiska program som sedan kommer. Det handlar om många åtgärder som behöver prövas i praktiken och utvärdera effekten av. Allting kanske vi inte vet på förhand. Vi kommer att behöva pröva oss framåt. Dels på nationell nivå, men också genom lokala experiment. Det kan handla om en upprustning av miljonprogrammen som V och MP pratat en del om. Det kan också vara att förtäta samma områden med mer varierad bebyggelse så att service förbättras. Det är inte rimligt att vi ska ha så stark segregering och funktionsseparering i Sverige. Särskilt inte om vi vill bli hållbara och minska ner på mängden biltransporter.

Men vad vi kan göra stor nytta inom och som är otroligt kontroversiellt är att rikta in oss på de grupper som verkligen lever under svåra förhållanden i Sverige. Det handlar om bland annat våra missbrukare, hemlösa och sexarbetare. Dessa tre grupper överlappar varandra ibland, men problemen är ofta samma. Det handlar till stor del av politiska val som vi gjort för deras väl men som snarare lett till ökade problem. Det kan exempelvis vara konsumtionsförbud av narkotika som leder till att brukare stängs ute från samhället och aktivt diskrimineras av staten. På så vis skademaximerar vi och ökar sannolikheten att ett bruk går över till missbruk. Samtidigt så kränker vi den kroppsliga autonomin när vi kriminaliserar själva berusningen. Människor slutar inte knarka för att vi skrämmer dem med polisstraff. Risken gör missbruk är tillräcklig skrämselfaktor. Det vi borde göra politisk är att gå tillbaka till våra socialliberala principer och titta på hur vi kan stärka de som av någon anledning fastnat i ett drogmissbruk, vare sig det är en narkotikaklassad drog eller alkohol som det gäller. Missbruk är ofta ett symptom på psykisk ohälsa och det är relativt sällan som en drog per se skapar ett missbruk ur tomma intet. Särskilt gäller det dem ”lätta”
droger som blir inkörsport i dagens paradigm. Jag anser att vi förutom en generell avkriminalisering av det individuella bruket bör reglera försäljningen av ”lätta” droger, främst cannabis så att inkörsportseffekten bryts och att cannabisanvändare slipper beblanda sig med organiserad brottslighet och i förlängningen finansiera deras verksamhet. 1 miljon svenskar har redan prövat drogen, så man kan knappast hävda att lagen varit särskilt effektiv med att stoppa möjligheten att testa knark. Samtidigt har lagen gjort att hela verksamheten dolts och det blir ännu svårare att nå ut till dem som behöver hjälp med problematisk konsumtion. Vi måste få kontroll över situationen och för det krävs nya tag. Det är knappast brist på underlag vad som behövs, men debatten har blivit fundamentalistisk och grunderna ifrågasätts aldrig att verklig lösning aldrig presenteras. Vi har helt enkelt skapat brottslingar där det inte behövde vara så. Enligt ECNN spenderar Sverige 78% av alla resurser på polis och rättsväsende. Majoriteten av arresteringarna fokuseras på brukare och langare på låg nivå. Resten går till vård och en nästan osynlig andel går till förebyggande arbete. Ett förebyggande arbete som alldeles för ofta är helt ovetenskaplig propaganda som aldrig kritiskt granskas. Politikerna som styrt området som är tänkt att hjälpa samhällets mest utsatta människor har alldeles för ofta varit fast i egna fördomar och ideologisk övertygelse. Men det gäller bara om de överhuvudtaget bryr sig vilket sällan är fallet. Missbruksutredningen var tänkt att lösa en del av de organisatoriska delarna av problemet men har samlat damm i 2 år nu i den helt ointresserade Maria Larssons byrå.

Likadant är det för sexarbetarna. Om problemet är otrygga arbetsvillkor är det inte att sopa problemen under mattan med kriminalisering av köp som är lösningen. Lösningen är som i alla andra yrken att fack och arbetsgivare i samarbete med staten ser till att åtgärda de problem som finns. Här har vi en hel del att lära av länder som Nya Zeeland och Nederländerna. Sexarbetare som är narkotikamissbrukande ska få hjälp att lyfta sig ur sin situation. Polis är helt fel verktyg för att hjälpa de som är i allra mest behov av hjälp. Det är inte reprimander utan stöd som utsatta människor behöver. Vi behöver vare sig kopplerilagstiftning eller sexköpslagar för att sätta dit de som använder kvinnor som slavar i branschen. Det är vad vi har traffickinglagstiftningen till. Likaså behöver de som far illa få hjälp att ta sig ut ur sin situation, vilket sker mycket lättare om det inte är kopplat till stigma (som nu senast har drabbat en av de kvinnor som Göran Lindberg våldtog). Att våldtäkt sak vara våldtäkt är så självklart att det inte behöver nämnas. Särregler för de som har sex på kommersiella grunder behövs inte. Genom reformer och dialog med de som är berörda kan vi på sikt få samma goda villkor som gäller inom exempelvis porrbranschen och andra former av kommersiellt sexarbete som inte berör samlag.

För de hemlösa anser jag att principen om bostad först ska gälla. Vi ska inte behöva ha hemlösa i vårat land där temperaturen sjunker under 20 minusgrader om vintern. Här måste de kommunala allmännyttorna ta sitt samhällsansvar och vara till för de som inte kan få bostad på annat sätt.

Jag hoppas att C efter extrakongressen kan vara ett parti som rakryggat står upp för de svaga när partier som SD förespråkar att de politiska problemen skyfflas över på de svaga och utsatta som idag lider av dem. Problemen löser sig inte av att vi sopar dem under mattan så vi slipper se problemen. Jag blir oroad när jag också hör dessa tongångar på vänsterkanten och inte sällan kopplas det till krav på större bidragsfällor och mer maktöverflyttning till politiker framför att ge de berörda egenmakt att hantera den egna situationen. 

Vad vill vi egentligen åstadkomma med politiken?

Jag skriver detta som reaktion på följande artikel
http://www.fokus.se/2013/01/nar-katten-var-borta/

För att vara frispråkig så verkar det onekligen som att många är så otroligt fast i sin världsbild och är omöjliga att få ny fakta att fastna i huvudet på. Det är också tragiskt att nyliberalism är ett skällsord, trots att vi som är radikaler på intet sätt kan kallas för libertarianer i ordets sanna bemärkelse. Reaktionen sker mot nya idéer. Någon förnyelse vill många inte veta av i partiet.

Själv säger jag då bara, fy fan! Fy fan åt att det inte finns någon plats för ideologisk socialliberalism i landet. Jag har hoppat från PP till L till C och trodde mig äntligen hittat en rörelse som vill förnya sig eftersom vägen tagit slut för det gamla innehållet i partiet. Både Fp och C har svikit oss när de körde igenom såväl FRA-lagen och DLD. Men jag är villig att ge C en chans eftersom det finns så många röster inom partiet som gillar att bolla idéer och utamana sig själva och de invanda föreställningar vi har om världen.

Månggifte är just en sådan föreställning. Monogami går inte försvara på rationell nivå. Samtidigt är den djupt rotad kulturellt, vilket exempelvis gjort att den är en del av det arv som statskyrkan lämnat efter sig i lagboken. Precis som mycket annat så vill jag att statskyrkan ska bort ur lagboken och religiösa samfund blir oberoende särintressen utan några särskilda privilegier till utvalda samfund. Det är nog just för att den är irrationell som de konservativa som vant sig vid tingens ordning blir så arga och sedan sätter ord på denna ilska. Det känns som den egna identiteten angrips, vilket vi ser i Frankrike där man tolkar en utvidgning av de mänskliga rättigheterna som en attack på det egna giftermålet. Man blir också rädd. Man blir rädd för att islamismen ska få fäste i familjebildningen i Sverige.

Men som jag alltid tänker när politiken ska göra kontroversiella reformer: Gå tillbaka till hur det såg ut innan om man inte når det resultat man förväntat sig. Vi behöver inte bekräfta Friedmans bevingade ord "Nothing is so permanent as a temporary government program". Ibland får man famla fram. Det var just detta som socialdemokratin byggde på ursprungligen: Man skulle inte göra revolution utan genomföra demokratiskt grundade reformer för att steg för steg etablera det socialistiska samhället. Reform är ett mindre våldsamt alternativ än revolution men kan mycket väl skapa lika stora samhällsförändringar. Idag tycks det som om alla tappat hoppet om reformen som verktyg. Det är tveksamt om det sker några reformer längre i västvärlden. Det är mest bara en massa pillande. Man behöver inte stöpa om hela samhället för att nå förändring. Men det förhindrar inte att man kan göra stora reformer. Man behöver inte alltid ha all fakta på bordet, ty politik går ut på trial and error. Det var just detta som fick Europa att bli världens centrum. Man hade många lokala experiment och goda förebilder spreds snabbt bland de härskande klasserna. Man kunde på så sätt få både samhälleliga och tekniska innovationer att blomstra utan att ens vara närheten av att ha demokrati. Idag är vi så hopplöst rädda för att göra fel att vi inte gör någonting överhuvudtaget. Hela samhället är som War Games (1983) där det verkar att det enda sättet att vinna är att inte spela. På samma sätt som liberalismen blivit en överideologi i grundlag och på andra håll i statsbygget har konservatismens utvecklingsrädsla blivit en överideologi i samhällsklimatet. De ursprungliga konservativa motsatte sig inte förändring, men förändringen skulle ske över generationer och ske i maklig takt. Det är egentligen absurt hur mycket bevis som krävs för att driva igenom någonting överhuvudtaget i det här landet. I vissa fall som med sprutbyte så bryr sig ändå inte politikerna om bevis eftersom de är på rädda och därmed förkastar alla rationella argument.

Det är verkligen tragiskt hur förstört vårat samhällsklimat har blivit av rädslan. Vi är rädda för det ena och för det andra. Jag antar att det är politikernas uttryck för fobier. Sverigedemokraterna är islamofober och miljöpartiet teknofober. Arbetarrörelsen är rädda för skillnader mellan människor som beror på deras individuella val. De socialliberala partierna förvinner längre och längre bort från tanken att det ska vara ett jämnt spelfält där lika möjligheter och inte like utfall.

Jag hoppades och hoppas fortfarande på att C kan vara det parti som vågar ta itu med de problem som gjort den politiska kulturen rutten och som SD i bland bra pekar ut (om än inte har någon bra lösning på). Det finns samhällsproblem som inte löses med att stå kvar i hegemonin innanför lådans gränser. Vi måste faktiskt göra upp med dumheter som att sparka på de som ligger, vare sig de är sexarbetare, narkomaner eller invandrare. Vi behöver vare sig politiker vill erkänna det eller ej arbetsmarknadsreformer som är oerhört långtgående. Sedan får kritiker väl kalla det nyliberalism om de vill. Själv skulle jag beteckna det som pragmatism som är solidarisk för de som står utanför arbetsmarknaden. Jag ger blanka fan i vad andra politiker tycker. Jag vill göra förändring som lyfter upp de som står utanför till samma plana spelplan som medelklassen spelar på.

Vi har inte fattiga barn i Sverige. Men däremot har vi barn i utanförskap. Detta måste lösas och det sker absolut inte genom höjda skatter och höjda bidrag. Det är inte ekonomin som är problemet utan utanförskapet. Att göra det ännu svårare att gå över till arbete med höjda bidrag löser inte problemet i grunden. Det är bara att kasta pengar på problemet utan att använda hjärnan som politiker. Sedan att vissa är mindre produktiva och inte KAN konkurrera med kunskap är någonting vi måste acceptera. Det är fullständigt orimligt att tro att grundskoleutbildade (den ungdomsgrupp som har störst problem med långtidsarbetslöshet och sociala problem). Det går att ha en livskraftig tjänstesektor samtidigt som man har en konkurrenskraftig exportindustri. Det finns inga fula yrken utan den som vill arbeta ska tillåtas arbeta även i fula yrken som sexarbete och städning i privathem. Det verkar vara synnerligen svårt för många att få in i huvudet att ingångslön inte är samma sak som lön med mer erfarenhet. Vare sig de vill eller inte så slår facken och socialdemokratins lönebildning och arbetsmarknadslagstiftning mot de allra svagaste: outsiders. Man låter hellre människor gå ner sig psykiskt i utanförskap än att tillåta dem lönekonkurrera. Och vad är det för fel på att lönekonkurrera även i högavlönade yrken? Vore det inte bra om vi kunde hålla nere prisnivån? Vore det inte bra att ha både kunskap och kostnad som konkurrensfördelar? Men som jag skrev ovan: att tänka nytt är jobbigt för den som vant sig vid ett viss samhällsmodell.

Men jag VÄGRAR acceptera att människor ska fara illa för att politiker saknar plasticitet i sina hjärnor och inte klarar av att ta till sig fakta och göra analyser baserat på fakta. Jag vill inte att politiker stället går tillbaka till fördomar och invanda föreställningar framför att analysera med ideologiska principer hur man ska förhålla sig politiskt till objektiv fakta. Här pratar Penn Jillette bra om hur man undviker detta problem i ett klipp som lades upp igår:

Vi måste få politiker av alla färger fatta att ge gör antaganden och har fördomar vare sig de vill eller inte. Så länge man är människa så gör man det hela tiden. Se gärna introt på följade youtubefilm där James Randi förklarar att man alltid gör antaganden (2 minuter)

Jag hoppas att C kan vara ett parti som tar itu med de strukturella problem vi har i Sverige. Låt så vara att man inte har någon vilja till systemförändring. Men att kritiskt ta itu med invanda fördomar och uppfattningar
kommer vara radikalt nog. Väljarna kommer givetvis strömma till när det finns något parti som faktiskt står för något och har en vilja till att lösa problemen. SD pekar exempelvis ut många samhällsproblem associerade till invandrare som behöver lösas. Vad de däremot inte levererar är en politik som förändrar detta. De vill liksom så många andra partiet i riksdagen bara sopa problemet under mattan. I deras fall innebär det att vi ska dra ner på antalet invandrare som tas emot, ty det verkar finnas en maxgräns på hur många personer som kan integreras i taget i Sverige. Kanske är det så men då får SD presentera bevis för detta. Vi bör i stället vara helt fokuserade på att göra de nödvändiga strukturella reformerna som tar itu med det underliggande problemet. Främst handlar det om att invandrare inte tillåts lönekonkurrera eftersom de har en lägre produktivitet än infödingar som har både mer utbildning och är van vid kulturen och språket. Högutbildade invandrare har betydligt lättare att hävda sig i Sverige. Mer om detta finns att läsa i "Migrationens kraft".

Vissa problem kanske inte går att lösa men det bör inte förhindra oss att försöka. Hedersvåld behöver vi vara mycket mer villiga att minska. Manlig könsstympning av pojkbebisar likaså. Lösningen är aldrig att sopa problemen under mattan eller att genomföra dåligt genomtänkta förändringar som till synes ska lösa problemet, men som skjuter bredvid.

Samma sak finner vi återigen på missbruksområdet. Sedan 1988 har vi som officiell politik att ge upp kampen mot narkotikamissbruket och i stället sopa problemen under mattan och skyffla över problemen på de drabbade. Detta har varit oerhört effektivt och vi klättrar snabbt i stegen över antalet missbrukare per brukare och antal dödsoffer per brukare. Man har velat skademinimera genom att försöka trolla bort problemet. Kanske har färre börjat, kanske inte. Ca 1 miljon svenskar har testat narkotika minst en gång oavsett. Samtidigt har politiken verkat skademaximerande. Man har inte gjort någon ideologisk analys om att kanske de hundratusentals cannabisbrukare som finns i landet (och i såväl riksdag som regering) kanske inte bör omfattas av en lagstiftning som kriminaliserar bruket och att det kanske borde vara systembolaget som säljer drogen. Det handlar om att kroppen ska tillåtas bestämma över sig själv. Kroppslig autonomi helt enkelt. En grundläggande liberal tanke som faktiskt går att försvara om man är socialliberal och vill att de utsatta i missbruk ska stärkas och ta sig ur sjukdomen. Att moralisera med ett konsumptionsförbud leder oss ingen annan vart än till fördjupad stigmatisering och att även vårdpersonal börjar diskriminera gruppen. Vad jag vet har DO aldrig tagit upp något fall där missbrukare diskrimineras, trots att detta sker varje dag. Även politiker som vill väl fastnar lätt i fällan och blir avogt inställda till missbrukare. (mer om attityder här: http://www.vancouversun.com/opinion/op-ed/less+than+human+among/7754666/story.html)

Lösningen är inte att sopa problemen under mattan. det handlar om att ta itu med all dess komplexitet och navigera i all den fakta och de principer man vill värna. Här vill jag rekommendera den nyligen avlsutade brittiska utredningen om nätdroger som kom fram till att den bästa lösningen är: Avkriminalisera allt bruk av narkotika, Legalisera inkörsportdroger såsom MDMA och cannabis (de nämns inte med namn i utredningen så långt jag läst) och se till att genomföra vårdreformer.  Det är nämligen så att man har intervjuat över 100 experter inom olika fält och man har valt tonvikten på just ungdomar och hur man kan undvika att de fastnar i tungt missbruk av tunga droger. Lösningen är inte att bekämpa ungdomar och deras fria vilja utan att moderera den genom välgenomtänkt reglering. http://www.clear-uk.org/wp-content/uploads/2013/01/APPG_NPS_INQUIRY_PRINT_FINAL1.pdf

Vi har en utredning liggande i Sverige kallad missbruksutredningen som föreslagit vårdreformer men inga resultat har producerats av regeringen som mest verkar skita fullständigt i hur några av landets mest utsatta människor (missbrukare) har det. Det är dessutom Skamligt att Sverige lägger närmare 80% av alla resurser inom området på repressiva åtgärder i form av polis och fängelser. Dessa riktas naturligvis mot ickeproblematiska brukare och langningsfinansierade missbrukare. Tack och lov har HD justerat ner domarna mot gatulangarna, men politiska reformer behövs som går längre. Nästan ingenting ägnas åt förebyggande arbetar och det lilla som produceras är i form av propaganda och finansiering av repressionslobbyister vilket endast leder till en stärkt hegemoni som driver längre och längre bort från de ungdomar man vill skydda. När man sedan analyserar mer data på ECNN så blir det en ännu mer skrämmande bild som framträder av Sveriges politik. Av alla arresteringar ligger fokus på lågt hängande frukt i form av lagning ochb bruk. Nästan inget fokus läggs på att bekämpa den organiserade brottsligheten vilket  Nederländerna är långt bättre på att prioritera. De två länderna är ytterligheter i just den statistiken.

En stor del av (miss)brukare är också sexarbetare. Även här har den politiska lösningen på deras utsatthet varit att förneka dess existens då man inte vill att det ska förekomma överhuvudtaget. Men det finns faktiskt många som gör det av helt fri vilja, missbrukare eller ej. Defintionsmässigt är det våldtäkt om det inte finns samtycke, vilket gör hela lagstiftningen specifikt inriktad på sexhandel onödig. Vad politiker borde ägna sig åt är intelligent styrning mot bättre arbetsvillkor. Här har världens friaste land, Nya Zeeland en hel del att lära oss. Även Nederländerna och Nevada kan vara föredömen. Det ska vara goda villkor även inom sexarbetsbranschen och arbetarna ska ha rätt till skydd mot övergrepp (från såväl kunder som medarbetare) och tillgång till det sociala skyddsnätet och facklig organisering som övriga arbetare har. Det finns många former av sexarbete och det är endast en liten del av dem som är förbjudna. Detta motiveras med att det förekommer trafficking och dåliga arbetsvillkor. Lösningen är naturligtvis större transparens, mindre stigmatisering och bättre lagligt skydd för de som vill anmäla brott. Är verkamsheten vit är det svårt för kriminella att etablera sig där. Samma sak gäller även knarket. Är relativt harmlösa droger legala att både konsumera och köpa så finns det ett betydligt mindre utrymme för kriminella att verka. Får bara politikerna tummen ur mot bluffakturerarna (som har varit ett problem i många år nu) så kanske vi kan nå större framsteg mot brottsligheten i landet och detta åstadkoms samtidigt som antalet fängelseplatser kan dras ner.

Tar staten och övriga samhället kontrollen och ger en varm hand till de svaga i samhället löser man många problem. Detta gör man genom att respektera och inte överpröva individens självbestämmande. Det är en politik som förenar såväl nyliberaler som socialliberaler och kanske även andra former av politiker som har humanism och pragmatism som kärnvärden.

Inlägg till metadebatten om hur narkotika ska diskuteras

Jag ber redan på förhand om ursäkt för att det kan vara en viss inkoherens. Men det är som det brukar med mitt bloggande. Det börjar med en facebooktråd och går över till en essä. Jag ber också om ursäkt för att jag är inkoherent med uttryck som beskriver samma eller nästan samma sak och att jag tänker så snabbt att allting som jag vill säga inte kommer med. Det finns långt mer att skriva, men läsaren ska också orka läsa det jag skriver.

Det jag lagt märke till är att diskussionen sker ur det medikaliserade perspektivet. Jag vill bara komplettera med att säga att det finns andra kontexter man kan diskutera det kring. Det medikaliserade perspektivet brukar vara ganska inhumant då den inte förstår vilka drivkrafter vi människor har, vilket belyses bättre ur det sociologiska perspektivet. Det sociologiska perspektivet anser jag vara en bättre grund när man sedan ska omvandla lärdomarna till politik vilket sker förr eller senare. Ofta leder det medikaliserade perspektivet till att prohibition och därmed brottsbalken bygger det politiska fundamentet och blir grundinställningen i samhället. Själv tycker jag att sociala aspekter och ett vårdande fokus är bättre pollitik.

Sedan finns det statsvetenskapliga perspektiv som verkligen är fågelperspektivet i sammanhanget. Detta brukar framför allt handla om internationell politik, avtal, FNs konventioner och liknande. Grundproblemet med den debatt som förts senaste 50 åren är att man inte förstår varför folk vill berusa sig, torts att 90% av västvärldens vuxna gör det regelbundet med bland annat alkohol. Man tror att man kan diktera mänsklig beteende genom juridiska texter, ett verktyg som ju nästan per definition är olämplig för det vanliga mänskliga beteendet. Det finns en anledning till att man skiljer på civilrätt och offentlig rätt. Detta har fått som följd att politiken pratar om en värld som inte existerar och beteendet hos den berörda subpopulationen fortsätter som vanligt och har under decennierna omfattat en allt större subpopulation. I dagsläget uppskattas den illegala handlen av psykoaktiva droger uppgår till över 2000 miljarder kronor. Eller motsvarande nästan hela Sveriges bruttonationalprodukt (330 miljarder USD resp. 460 miljarder USD).

Det som gäller är att vi dels ur en skeptisk synvinkel börjar använda teorier som faktiskt har empirisk grund när vi ska prata om droger ur ett samhällsperspektiv. Att prata om att man blir slö i huvudet av hasch är anekdotisk bevisföring och direkt oseriöst i samhällsdebatten. Sedan måste vi tydligare skilja på de olika vetenskapsfälten och vad de är tillämpbara för. Det är mängder av olika vetskapsfält involverade i frågan om narkotikaklassade droger. Själv när jag har så pass mycket erfarenhet av ämnet (har snöat in mig kanske för mycket på området, aspie som jag är) så blir jag mer och mer trygg i de olika vetenskapsgreanarna och dess litteratur, samt de olika helhetsbedömningar och metaanalyser som genomförs. Det har de senaste åren tack och lov bildats en hel del duktiga NGOer som inte lockar till sig extremisterna utan främst duktiga forskare och aktivister. De har god kompetens och ger ut många rapporter med främst politisk och statsvetenskaplig relevans, men det finns givetvis en bredd, vilket ISCD gör i UK exempelvis när det kommer till farmakologisk/medicinsk expertis.

Vissa organisationer ger ut vad som kan vara känsligt men som jag med den kunskap jag samlat på mig under senaste 5 åren tycker är bra och det är policydokument som mer eller mindre sammanställer allt det som vi vet om narkotikan och ger en samlad helhetsbedömning, tät av fakta. En Nutt et al 2007 och 2010 är två sådana rapporter för bedömning av olika drogers skadeeffekter. En annan typ är Global commission on drugs 2011 och Count the costs 2012 som ur internationell politisk vinkel listar skador och bieffekter från politiken, sätter i kontext med drogernas inneboende skadeverkningar och ger några tips på allmänna förhållningssätt och möjliga policies som kan tillämpas framgent i drogpolitiken.

Till detta så kan man givetvis komplettera med populärvetenskapliga/facklitterära böcker, som kan stå för olika politiska linjer (även om reformpositiva är och blir allt mer vanliga med åren). Här kan jag nämna exempelvis Lintons Cocaina och Wierups & De La Regueras Kokain, Anderbergs Cannabusiness som är dokumenterande. Andra exempel är Matés In the realm of hungry ghosts som både är dokumenterande och belyser vetenskapen ur sociologisk/antropoligisk, medicinsk och politisk synvinkel från en klinisk läkares perspektiv. Ett tredje exempel är Nutts Drugs without the hot air som belyser ett brett perspektiv. Sedan finns det en massa andra böcker, exempelvis från svenska narkotikaforskare inom allt från kriminologi, sociologi, medicin med mera, som jag antingen har läst eller har stående i bokhyllan.

Inte att förglömma är heller alla de otal dokuemtärfilmer som finns tillgängliga och som har varierande kvalité. De kan vara bra på att ge en lättsmält och övergripande bild, men har samtidigt problemet att liksom många andra dokumentärfilmer har en kraftig vinkling och ibland ett dåligt förhållningssätt till fakta. Detta måste man kunna kompensera för, genom att vara skeptisk och villig att komplettera med fakta från andra håll.

Den sista kunskapskällan jag ska nämna är vetenskap. Den är oerhört lättillgänglig numera på nätet. Det kan röra sig om både artiklar skriva av vetenskapsmän, sammanfattningar och hela rapporter. I detta fack kan även (offentliga) utredningar placeras. De är oftast ganska neutrala och okontroversiella, även om många mer bearbetade artiklar ofta har en konkret politisk agenda.

Överlag så känner jag att kvalitén på diskussionen ökar för varje år. Bättre och bättre argumentation kommer fram och den tredje linjen blir mer tydlig mot den allt mer intellektuell oförsvarliga totalprohibitionen och naiva libertarianska "släpp allting fritt" så kommer det en förvisso komplex men evidensbaserad tredje linje. Den har många olika inslag av förändringar i alla delar av frågorna. Den grundläggande ideologin förändras mot medkännande och accepterande av den kroppsliga autonomin. Samtidigt så förs skadereduceringen fram som större begrepp. Mer och mer fotfäste håller min personliga övertygelse att få där det kanske ska prövas om polis kanske ska hålals utanför ämnet helt och hållet och det ska lämnas över till stat att se till att försörjningen blir tryggad, lagarna generellt liberaliseras, men att det inte för det släpps fritt och att vi ser till att få kontroll över den anarkistiska situation som det globala drogkriget lett till. Här kan jag inte nog rekommendera de människor jag avgudar inom området som framför allt det brittiska intellektuella kulturklimatet med personer som Nutt, Branson, mfl (ISCD, Global comission on drugs, Transform...) som är de som kanske drivit frågorna/frågan mest effektivt hittills tillsammans med amerikanska NGOer som LEAP, NORML, ALCU mfl. Jag är faktiskt övertygad om att Storbritannien kommer att vara det land som kommer att driva den tredje vägens politik längst när väl deras enorma utredning om ämnet blir färdigställd. Deras förra narkotikasamordnare gick den här veckan ut med att hon erkände att hon haft fel under sin tid på posten, när hon mot bättre vetenskapligt vetande fortsatte med den ineffektiva restriktiva politiken (som i praktiken inte är restriktiv alls*). Storbritannien har ganska stora drogproblem som inte är begränsat till de illegala drogerna. Även alkohol är problematisk i landet.

Jag vill återigen tipsa om de sammanställningar som görs och som får med sig kändisar på tåget. Det är faktiskt så att de kampanjer och rapporter som politiska kändisar och filmstjärnor stödjer i sakfrågan är också de som är mest relevanta och har bäst kvalité. Snart kommer den engelskspråkiga varianten av filmen Break the taboo, men Morgan Freeman som berättarröst. Bakom den står det komplex av nya organisationer som jag berättar om i föregående stycke och jag tror att den kommer vara drogpolitikens svar på "Uncomfortable truth". Det har redan producerats en hel del kvalitativa texter och nu kommer det nog vara den punkt när FN och UNDOC kommer tvingas till en kovändning. Försvagas bara USAs gamla linje tillräckligt genom intern opinion i landet så kommer nog mycket av västvärlden komma efter och tillsammans kan vi med mellanländer i bland annat Latinamerika skapa en ny hållbar paradigm med ett större utrymme för nationella experiment av det slag som bland annat Ted Goldberg pratar om i sina böcker och i den långa intervjun i Efterlyst special på Radio1 för någon vecka sedan. Det är så oerhört kul att se hur allting förändrats senaste åren, där debatten sansat till sig och det blir enklare att som oinsatt sätta sig in med bara några enstaka kvalitativa rapporter eller dokumentärer. Kanske kan vi övertyga de medelålders politiker som vant sig vid de senaste halvseklets drogkrig att ändra sig. En sådan förändring skulle i så fall hantera de problem som nästan aldrig diskuteras men som har direkt koppling till den rådande paradigmen. Som exempelvis arbetslägren och dödsstraffen i Ryssland, Kina, Iran, Thailand mfl länder som direkt motiveras av de internationella avtalen. Kanske kan USA äntligen avskaffa sina vinstdrivande fängelser när verklig rehabilitering kommer på agendan och det inte längre utdöms fängelsestraff till gatulangare på löpande band. Det kostar faktiskt att upprätthålla en politik och tyvärr är det någonting som nästan aldrig diskuteras, trots att det är en objektiv fakta som behöver tas med i all politisk diskussion om den inte ska få ett etatistiskt slagläge. Denna kostnad är inte enbart ekonomisk, utan kan också mätas direkt i bönder förgiftade av bekämpningsmedel, antal överdoserade missbrukare, antal förstörda liv av kriminella register och en mängd andra problem som politiken aktivt skapar och som jag och övriga reformaktivister anser inte står i proportion till de direkta skadorna från (miss)bruket. Särskilt inte om bruket sker öppet och har närmare till vård, sociala myndigheter och övriga institutioner som dämpar skadorna.

* Jag ska förklara detta då det är en viktig del av min politiska argumentation. En modern narkotikapolitik plockar bort de chauvinistiska inslagen i politiken och ersätter det med mera kärlek, bättre förebyggande och rehabiliterande åtgärder som tar ett bättre helhetsperspektiv. Vad en liberalisering skulle innebära är faktiskt att drogtillgången blir mer restriktiv. Detta sker eftersom drogmarknaden flyttar in till vårdcentraler (injektionsrum, sprutbyte), apotek (vissa medeltunga droger) och till reglerade försäljningsplatser (ex Systembolaget) där hanteringen kommer under samhällets insyn och kontroll. Det kan tyckas jobbigt för en person uppväxt med nolltoleransen att tillåta försäljning av lätta droger jämsides alkohol. Men som mycket forskning tyder på så är alkohol relativt farlig och om det visar sig på de platser där liberaliseringar införs att konsumtionen av alkohol minskar genom att människor väljer de skademinimerande alternativen minskar även skadorna på befolkningen som helhet, vilket är ad som i slutändan betyder någonting för folkhälsan. Att den organiserade brottsligheten krymper och ersätts av tillväxt av vita jobb är också positivt och en rad andra effekter kan väntas genom den generella förändringen av politiken. Då begränsar sig inte politiken till att justera i kanten hur vårdapparaten och polisen är uppbyggd utan börjar om från början och tillämpar andra lösningar på samhällsproblemen och förhoppningsvis så når vi betydligt bättre resultat än vad det misslyckande den restriktiva linjen åsamkat under senaste halvseklet.

Min syn på jämställdhet

Nedan kommer en sammanfattning om metaläget och min syn på jämställdhetsfrågan i Sverige. Det är kopierat från ett svar jag precis gett på reddit och kan därför sakna kontext och så är det på engelska.

Do not listen on the propaganda. We are not misandric. We just have an open debate on the issues where everyone get to be involved. Conservatives think this is equal to feminazi oppression and use amongst other things hearsay about the assange case to prove their proint. The men issues are underdiscussed in media, because of journalists have a bias towards the female issues. But I think this is about to change and equalise in time where the suicides, unemployment and bad shool results amongst lower class men might get better exposure.

In sweden we are the most progressve country in these types of issues. Some conservatives are frightened and as a egalitarian liberal I too might be annoyed by some sexists on the left who disregard equality completely and cannot comprehend which issues is about individual choice and which issues is structural and in need of reformed politics. The feminist party (not represented in parliament) suggest that there is unequal pay, but they can't understand that this is a sacrifice for better good, which is connection with the children, where fathers struggle and suffer from.

I think it is sad that the egalitarian viewpoint is underdiscussed and the most vocal opinions from collectivists from radical feminists on the left to the reactionary "webhaters" on the right dominates the public debate (but not public opinion). It is a problem that we in sweden have laws that ignore discrimination against (white) men, just because they are the least discrimininated group. And in this issue we ahve the far too common problem of clumping culture and politics together. Much of the female issues is about cultural change (attitudes, gender roles etc), which cannot be forced to comply with equality, because such regulation would neccessitate unequal legislation. Many of the male issues is the opposite. They are much needed in politics (such as the systematic underperformance amongst boys of lower social class i school), while some other (such as the view of the male as a perpertrator) is about cultural change.

I will say it again. I think it is really sad that what is from the beginning a issue with its history in egalitarianism has been captured by other forces without a concern about the indivudal and its liberty. So the progressives in this issue is no longer liberals but rather people wanting to gain power through non-meritocratic means and through rushing thorugh social change with brutal force without any chance for the population to adapt. Sometimes flawed theories and complex language is used to argue about the issue. And as expected similar to Newtons third law there is a reaction. The the issue get polarised and overtaken by partisans instead of a constructive debate about issues and how to deal with them and being critical about statistical differences even being an issue at all. Here we have a very divided mens movement in Sweden. Some of the leading intellectuals are honest debaters and stick to egalitarianism and combine it with a focus on the mens issues while not falling into the trap of becoming bitter antifeminists. Then there is the antifeminists, which often consists of young, low educated men, who simply do not understand the egalitarian principles and often is part of the "nethaters" movement and/or the conservative party Sweden Democrats (SD). They spread a skewed world view with many strange ideas, but relevant to this issue is that they falsely claim that there is a systematic discrimination against men and that there is prevalent racism/sexism against white men (which there might be some of, but not at all on the same magnitude as against minorities). They claim that we have an ideology of oikophobia and that people in general are hostiles against Sweden and swedes.

As I said many times before in this reply: I think it is sad to see MRA and FRA battle aginst eachother when they should be allies. Masculinism is the other side of the same coin as feminism just as jin and yang complete eachother. I guess that many people cannot hold multiple thought in the head at the same time and instead go for polemics.

The above might have been more about my general view of the issues at hand than Sweden in particular. But you inspired me to write down my thoughts, so I kept on writing.

Hur ska vi få minskad köttkonsumption och hållbar matproduktion?

Frågan är hur vi når till en minskad konsumtion konkret i reala termer. De svenska bönderna är idag oerhört utsatta så med alla förslag så måste det säkerställas att kostnaderna inte externaliseras genom att produktionen flyttar utomlands. Sedan får man också var försiktig i hur man argumenterar och hur förändringarna konkret blir eftersom vi inte får falla i fällan att bli moralister och göda de reaktionära krafterna i samhället (SD).

Om jag ska ta mig själv som ett exempel så har jag en vilja till att äta mer grönsaker, men liksom de flesta vita människor uppvuxna i västvärlden den här generationen så har jag svårigheter att få till detta. Jag måste kämpa mot många krafter och jag klarar sällan av det. Dels har vi den gamla myten om att grönsaker ska smaka illa och föräldrar som är för mjäkiga gentemot grönsakskonsumptionen, med följd att vi blir vana att äta tvåkomponentsmat bestående av stärkelse och kött primärt från intelligenta (och i klimathänseende ineffektiva) däggdjur. Typiskt exempel på detta är snabbmaten där exempelvis korv och hamburgare visar detta och ofta kompletteras med ack så god men onyttig läsk som förstör såväl munhygien som ämnesomsättning. Sedan har jag personligen erfarenhet av osäkerhet. Jag vet inte hur en komplett måltid ska se ut, vilket som får som följd att det oftast blir en tvåkomponentsmåltid bestående av 2/3 torr stärkelse (pasta, ris, etc) ur skafferiet och 1/3 kött från frysen (schnitzel, köttbullar etc). Här kan kanske grundskolans matundervisning spela en roll, där man lärt ut primärt klassiska folkhemsrätter, med följd att 1900-talets ökade köttkonsumption permanenteras, framför en mer framtidsinriktad kost som tar avstamp i varierad vegetarisk matlagning. Jag fick aldrig lära mig laga grönsakswok i skolan och tyvärr gör jag det alldeles för sällan även fast det är en av mina favoriträtter som kan varieras på en mängd olika sätt med både färska och frysta grönmsaker.

Rent politiskt kan det finnas dolda snedvridande effekter som kan behöva åtgärdas. Det är ju tydligt med det oerhörda överfiske som tillsammans med koldioxidens försurande effekt och övergödningen förstör våra hav.  Här är jag sur på mitt moderparti C som aktivt drev ett avskaffande av tungmetaller i gödningen. Vi behöver mindre konstgödning och mer naturgödning i västvärlden (samtidigt som det omvända gäller i fattiga länder och mellanländer). Jag har exempelvis ingen aning om köttproduktionen betalar sina egna kostnader, men med tanke på att köttfärs ofta kostar 40kr, vilket är endast 10 ggr mer än potatisen, samtidigt som köttproduktionen har minst 90%energiförluster så känns det som om det kan vara sneda EU-subventioner och annat som ligger och lurar.

Men allting handlar inte om pris. Som jag ovan visade ur mitt eget liv kan det ofta vara vanor och osäkerhet samt kulturen som gör att problemen eskalerar. Det handlar mycket om att ställa om vanor och försöka förhålla oss till våta smaklökar på ett sansat sätt. Det går inte att blunda för våra smakpreferenser exempelvis. Att bara diktera ovanifrån kommer leda till ett bakslag. En progressiv matkultur och matpolitik måste ha med människan i bilden.

Tekniska lösningar som olika former av GMO-växter med köttsmak kan komma och förändra spelplanen tillsammans med insektsuppfödning med mera. Jag tycker också det är löjligt att Quorn och liknande köttersättningsprodukter idag varken kan konkurrera med pris eller smak. Här kan vi ha en del att läsa av Indien där jainism och hinduism skapat en speciell matkultur som från början utgått från det etiska perspektivet. Mer förädling och genteknik kommer också att behövas. Men då måste vi se till att gentekniken används för att göra växterna skaderesistenta och inte prioritera knasiga saker som gifttålighet som gör att bekämpningsmedel används i högre grad. Tekniken ska användas till att göra oss fria från så mycket kemiska medel som möjlig i jordbruket genom att egenskaperna som tillförs utifrån i stället finns från början i växternas gener. Det är rena dumheter som Monsanto ägnar sig åt med självdestruerande majs som med rätta förljudits i flera länder. Dock behöver vi fler gentekniska företag så att de dåliga kan konkurreras ut och för det krävs en balanserad reglering som även små företag orkar med att bära. Vi vill inte ha en situation som den i läkemedelsindustrin där bland annat överreglering gjort att endast redan etablerade aktörer kan få ut produkter på marknaden.

Det är inte rimligt att ekologiska varor ska vara dyrare än icke ekologiska varor. Detta beror på flera orsaker. Den mest uppenbara är att icke ekologiska varor i stor utsträckning externaliserar sina egentliga kostnader. En annan är att ekologiskt som begrepp inte alltid är anpassat efter situationen. Det kan då gälla moderna förädlingsmetoder (GMO), men även andra restriktionen kan gälla. För Sveriges del har vi också den krassa verkligheten att vi har en relativt god hållbarhet i den icke-ekologiska produktionen, men konsumenter väljer av olika anledningar utländsk produktion eftersom den är billigare och den av lag framtvingade höga kvalitén inte märks ordentligt. Jag tror att vi skulle med bättre information och andra åtgärder kunna inleda ett "race to the top" inom EU. Det vore ju spännande om EU kunde hålla ett toppmöte om hur detta skulle kunna uppnås och jordbruksstöden monteras ner i så stor omfattning som möjligt vilket ytterligare förbättrar prissignalen till oss konsumenter och förenklar våra val i matbutiken.

Staten och offentliga sektorn har också en direkt makt över den egna verksamheten. Mindre kött och mer kvalitativa vegetariska rätter inom offentlig verksamhet bör vara en prioritering och krav vid upphandlingar. Likaså bör som tidigare nämns vegetarisk matlagning få ett större utrymme på hemkunskapen men också på gymnasiets och högskolan/KY-utbildningarna som berör matlagning. Den kulturella utvecklingen kan inte tvingas fram och tar tid på sig. Därför bör man starta så tidigt som möjligt.

Jag tror att det är möjligt att skapa förändring. En fungerande och kostnadseffektiv källa för vegetariskt, syntetiskt eller insektsbaserat kött skulle kunna revolutionera snabbmaten där hamburgare och korvar helt plötsligt kan bli både billiga och nästan fullständigt hållbara. Detta skulle snabbt kunna implementeras av snabbmatskedjorna både av skäl . På sikt kanske köttet kan reserveras till finrestaurangerna där en vanlig person kan äta kött med inlåsta djur som huvudsaklig källa ett par gånger per år, vid speciella tillfällen. På vägen dit hoppas jag att vi kan få ändring så att mer vegetariska alternativ erbjuds på såväl restauranger som i halvfabrikatfrysen på Ica och köttfria veckor etablerar sig. En dag hoppas jag att jag kan slippa hyckla med min alldeles för höga köttkonsumption samtidigt som jag egentligen anser köttproduktion vara slaveri och fiske systematisk ekosystemskövling. Fisken har jag i och för sig slopat. Jag ska göra vad jag kan för att förändra mitt liv, men tillsammans med förändringar inom politiken och livsmedelsbranchen är jag som sagt övertygad om att det kan vara möjligt. Och även om vi inte når 100% så når vi kanske tillräckligt långt om vi hjälps åt tillsammans.

Jävligt förbannad på kulturpolitiken just nu

"Kulturen" (här i benämningen underhållning, eftersom det är den form av kultur som felaktigt likställs med all kultur i debatten) fungerar EXAKT likadant som biståndet. Antingen är den relevant och behöver inte stöd. Eller så är den inte relevant och förtjänar inte stöd. Jag fattar inte varför människor har så svårt att förstå detta enkla faktum. Inte undra på att vi har arenafeber i landet när politiker och stora delar av den oberoende tyckareliten är så okritiskt inställda till kultursubventioner. Vem kan säga nej till mer underhållning på det allmännas bekostnad? Frågan är om det är en del av det statens (i benämningen politiska/skattefinansierade sektorn) uppdrag att skriva dikter och spela fotboll. Jag tycker inte det. Är inte exempelvis teaterkonsten tillräckligt relevant för svenska folket så kommer andra former av kultur att ta över. Exempelvis datorspel eller webbaserat skådespel.

Dessutom så blir jag äcklad av att Belinda Olsson i debatt insinuerar att det finns finkultur och fulktultur. Precis på det medelklassmoraliserande sätt som Mattias Svensson varnar för i glädjedödarna. Vad är det som säger att deckare har lägre verkshöjd och sämre innovationsförmåga än övriga litterära genrer? Och som jag skrev ovan så är jag förbannat irriterad på ordvalen i debatten. Underhållning är inte exakt lika med kultur. Det är inte ens ungefär samma som kultur. Underhållning är en delmängd av kultur och vi borde i debatten tala om övre-medelklassunderhållning eller motsvarande begrepp i stället för att tala om kultur. Kultur är så oändligt mycket mer än besök på Dramaten. Framför allt måste vi liberaler bli fler och ta större ton i debatten och utmana verklighetsbeskrivningarna som dels kommer från kulturvänstern och dels kommer från de reaktionära i SD. Göran Hägglund behöver helt enkelt fler allierade som står upp för en nyanserad bild och för folks självbestämmande.

Jag lovar alla etatister i debatten: Det kommer inte bli ett dugg mindre kultur i landet om så vi avskaffade alla former av kulturpolitik på kommunal, regional och nationell nivå direkt efter årsskiftet. Den kommer bara ändra form och troligen bli bättre anpassad efter befolkningens behov. Produktionen ställs i direktkontakt med konsumptionen och processen går från att vara envägskommunikation till att bli en interaktion värdigt ett informationssamhälle.

Ledaren i Smp är hyfsad, men mer eld behövs i den kulturpolitiska debatten. När ska andra partier ta intryck från piratpartiet inom ämnet som ligger åratal framför i tänkandet. Är det verkligen meningen att politiken ska konservera en irrelevant struktur och på köpet hålla tillbaka de verkliga nytänkarna som inte befinner sig inom den gamla formen för kulturyttringar? Behövs det ens kulturpolitik som diskret disciplin eller kan vi banta ner den till några få samhällsbärande kunskaper som sedan kan integreras in i skolpolitiken? Som du läsare kanske märker så hyser jag ett stort förakt mot status quo i den här frågan. Det finns mängder av potentiella vägar framåt. Jag är dock övertygad om att kulturkonsumenter är mer lämpade över att diktera vilka personer som ska kunna försörja sig på heltid inom gebitet än vad alla tjänstemän och nepotiska politiker i landet är. Som med så mycket annat är det så att staten bäst lämpar sig för att fastslå den allmänna formen och spelreglerna. Innehållet sköter vi individer i våra frivilliga anslutningar i näringsliv och civilsamhälle.

Ekonomisk demokratisering?

Jag motsäger mig politisk maktcentrering lika mycket som ekonomisk dito så jag skulle vilja se om det kommer några intressanta nytänk från vänsterkanten som inte trampar i gamla hjulspår. Vi har en bra inkomstfördelning i Sverige så det är inte där som problemet ligger och politiska reformer som minskar marginalskatten krävs då den är på löjligt hög nivå. Det är ju snarast på kapitalsidan som problemen med fördelningen ligger. Dock är det svårt att hantera kapital politiskt. Eftersom skatteverktyget kan, om det skruvas åt för hårt, skrämma bort kapital som numer är oerhört flyktigt mellan nationsgränserna. Jag vet inte om det finns några andra bra saker som kan göras med exempelvis regleringar av vilka derivat som ska vara förbjudna eller liknande.

Privata initiativ för att minska glappet mellan kapitalister och lönearbetare finns förvisso hos individer som George Lucas och Bill Gates (som återinvesterar i i botten av inkomstpyramiden) men deras initiativ råder inte bot mot det strukturella problemet. Centraliseringen har också accelererat enormt sedan 2007, när det började bli obalans i finanssystemet. Ett berömt och tydligt exempel är att 300 individer är rikare än den fattiga halvan av USA.

I Sverige så ser vi problemet specifikt på bostadsmarknaden som förvisso har flera parallella haverier men där ett av de största är den enorma skuldsättning som skett efter 90-talet eftersom bostadsbristen pressat upp priserna till absurda nivåer. Detta har lett till att folkflertalet ligger dåligt till med sparande och många har djupt problematisk skuldsättning. På annat håll går det desto bättre. Vi kunde läsa den här veckan att många mellanstora kapitalförvaltande bolag hade löner över miljonen per år som regel:

http://www.svd.se/naringsliv/karriar/har-ar-foretagen-som-betalar-hogst-loner-i-sverige_7626618.svd

Men hur tusan ska man komma åt detta konkret?

Decentraliseringens ideologi och konsekvenser för skolsystemet del1

På många punkter är jag överens med vänstern om att vi ska ha allt åt alla och ha bättre av allt som går att tänka i samhället, dvs ulitarianism. Jag är dock en liberal och pragmatistisk utilitarian som inte tycker att filosofin måste ske innanför lådan så att säga. Och med det menar jag den kvävande etatistiska lådan som vänstern är inlåst i efter att de gjort sig av med de marxistiska förtrycksutopierna. I slutändan är det resultaten och individens egenmakt som är det viktigaste  En individ ska kunna ha makt att påverka sin situation redan idag och ska inte behöva ta hjälp av det politiska systemet där man röstar var fjärde åt och delegerar makten till någon som vill utöva social ingenjörskonst och detaljstyrning av mitt liv för att tillrättalägga detta. Det är helt enkelt extremt ineffektivt. Det passar kanske inte alla snart 10 miljoner medborgare i  vårat land. Men framför all riskerar det i många fall förtrycka den enskilde individens möjligheter och valfrihet när ett enda mål centralstyrs fram och man dikterar fram en enda filosofi som ska gälla i hela landet när det oftast är individuella eller lokala experiment som för fram utvecklingen eller som är bäst anpassade för de lokala förutsättningarna. Precis som monokultur är dåligt inom biotoper så är monokultur dåligt i mänskliga samhällen. Det är inte för inte som vi har ett socialt haverier i folkhemmets miljonprogram. Det har ingenting att göra med invandringen och allt att göra med homogeniseringen. Jag ska nedan presentera hur mina ideologiska rötter tillsammans med den kunskap jag tagit del av i mitt liv ger för konsekvenser för skolpolitiken och ännu mer: Inlärningen som sådan utanför skolverkets

En enskild skola med lyhörd och experimentvillig ledning kan medföra vissa risker, precis som är faller med all kommersiell verksamhet. Detta ger dock också återbetalning i form av snabbare utveckling i medel och snabbare tillämpning av innovationer i hela branchen. Det bästa av allt är att detta inte kräver några mellanled av politiker och tjänstemän. Då kan man precis som tekniska företag implementerar framsteg inom kemin och fysiken för att utveckla sina produkter använda dels verktyg men framför allt metoder inom den pedagogiska forskningen. Ett exempel är http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sa-vill-hjarnforskarna-andra-skolan som är en metod som fördubblar inlärningstakten i medel inom klassen så den kommer ihåg drygt 70% av studiematerialet att jämföra med drygt 40% med dagens pedagogik. Detta skulle ta åratal och evigheter att centralstyra fram och om experimentet skulle gå snett så är det hela Sverige som drabbas under decennier i stället för en enskild skola/koncern och ett par år. När olika lokala reformer prövats så kan andra skolor ta efter och skolresultaten öka utan vare sig nya läroplaner eller lärarlicenser. I den hybridlösning som vi har idag där kommunen står som garant kan vi alltid ha backup i de fall som experimenten går rejält snett som tyvärr ofta sker på konfessionella skolor. Men på sikt kommer vi nå både högre resultat och bättre jämlikhet. Lärare får tid att utvecklas praktiskt och utmana sina egna föreställningar i den dynamik som marknadsekonomin möjliggör i stället för att långa timmar i konferenser där nya diktat dikteras från den statliga byråkratin och de klåfingriga lokalpolitikerna. Resultaten kommer naturligt stå i centrum och har vi tur kanske vi kan nedmontera byråkratin till att säkerställa god statistik och bra mätningar i exempelvis nationella prov (i så många ämnen som möjligt) som kan bilda beslutsunderlag när föräldrar och elever röstar med fötterna. Fotröstning är inget hot mot skolan. Den är bara ett hot mot den politiska makten som vant sig sedan Palme byggde upp välfärdsstaten att så ska det också förbli.

Men goda skolresultat uppstår inte från ovan. De kommer av engagerade föräldrar, engagerade barn, engagerade lärare och bra studiematerial. Studiematerialet kan revolutionerras om vi bara släpper de kommersiella krafterna fria och gärna också får universitetslärare att involvera sig djupare i de lägre årskurserna. Vi kan idag med hjälp av datorer av olika slag; laptops, smartphones, surfplattor etc indivudalisera inlärningen på ett helt nytt sätt. Youtube, TED, Wikipedia, Coursera, KhanAcademy, Itunes U med flera är samtliga olika aktörer som idag endast har en kompletterande roll som bildande. De metoder de använder kan kombineras med flera olika komponenter för att ytterligare ge en jämn och hög kvalité till alla elever och studenter. Några exempel kan vara nya pedagogiska innovationer både i den digitala plattformen och hos den fysiska läraren som kan vara diversifierade på olika sätt för att maximera den enskilde individens inlärningstakt och lust efter kunskap. Ett annat exempel är en god tillgång till fördjupning på ett likartat men bättre strukturerat sätt som (engelska) wikipedia idag erbjuder. Då behöver inte eleven vänta tills fakta introduceras utan har ett visst utrymme att direkt fördjupa sig i ett ämne. Ytterligare ett exempel är en god tillgång till utmaningar i form av spel och uppgifter. Det kan då röra sig om bland annat intrumentala appar i ipaden som ger eleven tillgång till såväl begränsad tillgång till virituella instrument, inspelningsmöjligheter och redigeringsmöjligheter. Kreativiteten kan därmed flöda redan från årskurs ett i grundskolan och nästa generation slipper uppleva det elände som jag fick i de estetiska ämnena där vi delade på hopplöst begagnade instrument, irrelevanta låttexter i enorma pappersluntor och främst deltog i ostrukturerad körsång där individuell utveckling knappast kunde ta plats.
   Likadan historia var det för mig inom i bildämnet där bildredigering inte var en del överhuvudtaget. Jag och många med mig kunde inte begripa subtraktiv färgblandning, vilket begränsade våra möjligheter att skapa de färger vi ville. En modern pekplatta är så oändligt mycket mer effektiv och intuitiv för ett barn att använda för att skapa bildkonst. Inte minst så kan man remixa väldigt enkelt med digitala bilder, vilket gör att man kan interagera mellan målande, fotograferande och andra bildyttringar sömlöst och från en tidig ålder. Den digitala tekniken möjliggör också att andra konstformer som exempelvis skådespel, film, programmering med mera också ges tillgång till alla elever i skolan att ta del av även om resurserna inte finns lokalt i lärarstaben. Möjligheten för grundskoleelever att både lära sig kärnämnen och sidoämnen blir enorma tack vare modern IT-teknik.

Moderna forskningsmetoder får en enormt viktig komponent i detta på flera sätt. Vi behöver egentligen inga nationella prov längre då all statistikinhämtning kan ske automatiskt varje dag i skolan och kan samlas till regelbundna samtal mellan lärare, familj, elev och eventuella andra anhöriga i barnets närhet. Börjar ett barn hamna kraftigt efter en månad kan familjen få särskilt stöd för att hjälpa barnet med detta nästa månad. Kanske vissa lärare kan omvandlas från skolan (när den bli effektivare) till turnérande hemlärare för att hjälpa mindre grupper på ett sätt som liknar den miljö hemskolning verkar i när den är som allra bäst. Kanske kan ålderindelning och klassindelning bli mer flytande så elever kan hitta jämlikar och undvika mobbare lättare och hitta pedagogiska samarbetspartners de fungerar bra med i gruppbaserade inlärningsformer. Läraren behöver inte längre rabbla upp innantillfakta från katedern i samma skala utan detta kan landets allra bästa pedagoger göra via videos som kan vara strukturerade på olika sätt och på olika sätt integrerade med uppgifter, spel och andra hjälpmedel för att passa eleven. Universitetslektorer kan ge en fördjupning i grundläggande principer som ger en tydlig koppling mellan ämnet och aktuell forskning redan i tidig ålder. Läromedlen blir flexibla när de är immateriella och kan patchas precis som mjukvara för att ge små förbättringar i presentation och innehåll. Sakfel som idag fastnar kvar under lång tid i dagens fysiska böcker kan snabbt korrigeras och skadan minimeras. Eleven får också möjlighet att markera text och på olika sätt remixa den för att ytterligare öka inlärningstakt och lärolust, något som ofta är omöjligt i dagens böcker som måste kopieras fysiskt och som ska användas av flera årskullar. Dessutom är marginalkostnaden nära noll på läromedlen. Detta innebär att statliga läromedel framtagna på universitet utanför läromedelsförlagens kontroll i stort sett bara får författarens lön som kostnad och då detta delas upp på potentiellt alla Sveriges skolor och 100 000 elever per årskurs blir det inte särskilt stort pris att betala. Författaren behöver inte heller skriva en hel bok utan kan nöja sig med att skriva ett kapitel om ett liten smal del av ämnet vilket ger ännu fler möjliga pedagoger när den fysiska boken inte längre är någon begränsning. Detta är något som hjärnforskaren och författaren Sam Harris tagit till sig.

Jag har mer att säga men jag måste verkligen sova just nu. Redigeringar och uppföljande inlägg kan komma framöver. Jag vill bara avsluta med att säga att vi måste ha en decentraliserad och folknära skola. Vi måste ifrågasätta själva begreppet skola och vad vi instinktivt fyller det med utifrån de fördomar vi har. Vi måste få en skola som på allvar vågar reformera sig, vågar vara innovativ, vågar vara kreativ och vågar ta till sig transhumanismen som ideologi i delar av sin verksamhet. Det finns så otroligt många föreställningar som behöver utmanas och jag hoppas att jag utamat några som du läsare har om skolan.

Lärare gnäller över för små lönehöjningar

Jag stöttar gärna lärare men jag ger inte mycket för en "entitlement"-kultur. http://www.svt.se/nyheter/sverige/forbannade-larare-demonstrerade

Det är som om vissa tror att de är berättigade till enorma lönehöjningar utan att svara med en produktivitetshöjning eller motsvarande i gengäld. Det enda man skapar då är onödig inflation och ännu starkare insider-outsider problematik som dessutom kanske leder till att personal måste sparkas när budgeten är svår att få ihop när personalen ska ha högre och högre löner.

Här vill jag faktiskt ge stöd åt Björklund för det ska löna sig att vara produktiv och kunna göra lönekarriär som bra pedagog. Men detta är en individuell prestation som inte kan bakas in i kollektivavtal på samma sätt som en maskininvestering kan bakas in genom ett kollektivavtal på en viss arbetsplats inom industrin. Med tanke på de stigande problemen inom svensk skola är det snarare så att det är berättigat till lönesänknignar eftersom lärare och deras stödpersonal i form av rektorer, politiker etc inte klarar av att prestera på kollektiv nivå.

Det jag anser lärare behöver är en förbättrad arbetsmiljö där man inte behöver ta hem arbetet på kvällen och så behöver lärarkåren uppskatta den dubbla semestern. Dock tycker jag att det är värt att diskutera huruvida vi kanske bör förlänga terminernas längd då eleverna hamnar i ett vakuum flera veckor om året innan och efter föräldrarnas semester.

Det är verkligen sorgligt att facket hjärntvättat människor så att de inte förstår varifrån lönehöjningarna kommer. De kommer primärt från produktivitetshöjningar, vilka i sin tur främst kommer från kapitalinvesteringar. Kapitalintensiva näringar har därför sett kraftiga effektiviseringar som till viss del lett till minskat behov av arbetskraft men framför allt lägre priser till konsumenten och ökade löner till alla inblandade i företaget (inklusive kapitalisterna). Lönehöjningar, särskilt inom offentlig sektor är ingenting man trollar fram ur röven, även om såväl politiker som anställda tyvärr ofta tror det. Det är en del av problematiken i Sydeuropa att man levde i denna illusion och nu måste man späka sig för att fylla det gap som finns mellan fantasi och verklighet.

En mening avslöjar mycket av en persons karaktär

Särskilt om man är drogkrigare och utopist

"Om inte frihet från missbruk är ett tillräckligt tydligt mål är risken stor att samhället gradvis anpassar sig till problemet och tolererar och accepterar fortsatt missbruk."

Snacka om att inte fatta vad ett missbruk är för något fenomen. I denna mening lyser både moralismen och kunskapsfientligheten igenom. Jag skulle vilje se hur författarna definierar missbruk men någonting säger mig att de inte fattat att en minoritet av droganvändare är problematiska användare (dvs missbrukare och riskbrukare). Jag tror därför att de felaktigt utgår från att alla som testar illegala psykoaktiva droger också är missbrukare vilket tillsammans med den moralistiska grundinställningen till missbruk (som helt strider mot missbruksforskningen vare sig forskningen har ett socialt eller medicinskt fokus) gör att de helt tappar kontakten med verkligheten och tappar den lilla trovärdigheten de hade kvar.

Ordvalet gör mig helt enkelt fly förbannad. Likaså att de gör argumentationsfelet  http://sv.wikipedia.org/wiki/Sluttande_plan när de felaktigt tror att samhället helt plötsligt skulle sluta behandla missbrukare som ber om hjälp så fort vi ändrar kurs från inhuman prohibition till human skadereducering. I detta så kan jag i min redan långa överanalys se spår av samma attityd som KRIS-killen uttryckte i Debatt när han fördömde substitutionsbehandling då han tyckte att statligt knark också är knark och därmed dåligt. Ty i deras värld (som är svartvit) är man för droger om man inte är absolutistisk i sitt förhållningssätt.

De har helt enkelt spenderat så mycket tid att rabbla mantrat det narkotikafria samhället att de inte längre vet varför narkotikafritt samhälle bara är en slutsats bland många andra man kan dra för att bekämpa det verkliga problemet vilket är de drogrelaterade skadorna. Med skadereducering går man ett steg bakåt och drar ingen utopisk slutsats utan ser att man kan jobba systematiskt i mindre steg för att konkret uppnå specifika mål mot olika typer av drogskador. Skadereduceringen kräver inte att man ställer upp ett scenario där man trollar bort drogerna, ty skadereduceringen är en ideologi som är i samklang med verkligheten då drogfria samhällen aldrig existerat och aldrig kommer att existera. Den ideologiska nykterhetsrörelsen kan kanske inbilla sig att man först utrotar narkotika och sedan går på alkohol och efter det så försvinner en stor del av våra sociala problem. De har dock inte brytt sig om att kolla med verkligheten i analysen för att se att det i många, många fall är sociala problem som orsakar missbruk och inte tvärt om. Likaså försvinner inte missbruket som samhällsfenomen bara för att man skulle trolla bort substansmissbruket. Vi har fortfarande andra former av missbruk som sexmissbruk och spelmissbruk kvar och då måste vi i alla fall ha en politik som går ut på att stävja missbrukets bieffekter och stödja individen i hens resa tillbaka till ett välfungerande liv.

40 år av intensivt drogkrig och ytterligare flera decennier av mjukare narkotikabekämpning innan dess har visat att människor fortfarande kommer ha ett inre sug efter psykoaktiva substanser av många olika anledningar och i många fall kommer bryta mot lagen för att tillfredsställa detta inre behov. Då är det på tiden att politiken också anpassar sig efter denna realitet och försöker göra så bra som möjligt av situationen. Vi kan exempelvis se till att alla som vill ha vård också får den och vi kan se till att bryta inkörsportseffekten, vilken skapas av narkotikalagstiftningen och inte av inneboende egenskaper i "lätta" droger som cannabis. Det senare görs med en reglering av vissa lättare drogers försäljning vilket A21 lade fram häromdagen som förslag till vidare debatt kring i Australien.

Är demokrati verkligen så viktigt?

Många är ointresserade av politik och förstår verkligen inte intuitivt varför demokrati är viktigt. De kanske inte inser att staten blir mer ineffektiv, korrumperad och förtryckande med ett demokratiskt avskaffande. Sedan får vi faktiskt komma ihåg att den överväldigande majoriteten av folket röstar och röstar då på demokratiska partier. Jag kan tänka mig att andelen som vill avskaffa demokratin är högre bland apatiska soffliggare (som ofta saknar godkänd kunskap om samhällets funktionssätt och därmed drabbas av politikfobi) och bland sverigedemokratiska sympatisörer. Det vore intressant att exempelvis korrelera med resultat i samhällsvetenskapliga ämnen. I övrigt kanske boken är läsvärd om man då tar fram saltkaret till den beryktade delen då detta skylls på Göran Persson.

Troligen har andelen varit ganska konstant sedan tidigare. Jag menar, VPK kunde ju dra röster trots att de var uttryckligt demokratifientliga och Sossarna myste med socialistiska diktaturer. Jag tror inte att det är en process som har någonting att göra med vår rationell hjärna att göra utan det är andra funktioner som ger upphov till detta. Det finns vissa människor med låg social status som gärna söker sig till starka ledare med stark social status och karisma. Det är ju så sekter byggs upp exempelvis. Likadant är det med människors behov av att leta syndabockar i olika grad. Vissa kanske bara skäller lite på sina politiska motståndare medan andra aktivt förtrycker oliktänkande med våld. Ibland går det så långt att samhället som helhet förtrycker människor med våld så som skedde med med tvångssteriliseingarna och som nu sker med narkotikaanvändare. Det är helt enkelt olika processer i hjärnan som används för att förenkla, skapa modeller, skapa fördomar med mera som inte orkar med att hantera samtidens enorma komplexitet. Då efterfrågas enkla lösnignar på dess komplexa problem. Det är bara att titta i kommentarsfälten på Svd mfl tidningar för att se människor på allvar sjunga "det är muslimernas fel". Politik kräver sin intelligens och det är just därför representativ demokrati är så genialisk. En odemokratisk pöbel är helt enkelt inte kunnig nog att ta direkta politiska beslut. Tack och lov kan vi numera bara peka på 2vk (ochförvisso  bekräfta godwins lag) för att ge övertydligt exempel på vad avskaffande av demokratin leder till.

På 1700talet när demokratins och liberalismens tankar började växa fram ordentligt var det desto svårare och endast ett litet filosofiskt avantgarde hade tillräcklig abstraktionsförmåga för att inse (den grundlagsskyddade)demokratins lärdomar. Nu har vi tillgång både till konkreta exempel och känner till hela historien bakom varför vi bör ha det som vi har idag och vilken kamp vi hade hit är det lättare. Men för dem som kanske inte har intresse att gräva djupare i vår (idé)historia är det desto svårare. Särskilt om de bara har uppfattat skolans undervisning i ämnet vara utformad som propaganda. Kanske för att läraren själv har en avlägsen relation till demokratins abstrakta teori. Kanske är närvaron både fysiskt och mentalt på undervisningen inte den allra bästa. Det kan också finnas andra förklaringar...

Jag är dock inte så särskilt orolig. Vi har en så stark inertia att det blir svårt att styra bort från den nuvarande kursen. Då makten utövas från politikerna så är det en ytterligare säkerhetsfunktion att vi har demokratiska politiker (även inom V och SD) som effektivt blockerar de politiska beslut som vore nödvändiga för att omkullkasta demokratin. Inte heller är revolution eller terrorism ett särskilt stort hot i Skandinavien. Breivik var helt verkningslös när det kommer till att ens rubba norska socialdemokraternas politiska verksamhet. Om vi ser till att få en verklig konstitutionsdomstol blir det ännu svårare att med juridiska medel ta kontroll över våldsmonopolet och vända det till förtryckande ändamål. Detta leder mig in på analysen att det är viktigast att säkerställa att frekvensen av antidemokratiska tendenser är som lägst i statens grenar och då främst militär och polis. Kan man inte korrumpera våldsmonopolet att göra revolution, statskupp eller motsvarande är landet ändå ganska säkrat och kan då tolerera en viss andel vanligt folk som inte förstår sitt bästa. ehh jag menar; förstår varför demokrati är det bästa alternativet :)

Ta en JAS i röven vetja!

Kan vi inte snälla ägna oss åt seriösa saker inom statsapparaten i stället för fallosdyrkan och penisförlängare? Det är inte seriöst att utveckla egna plan på en skattebas om 9 miljoner personer när jänkarna och flera andra länder tillsammans har svårt när de håller på att utveckla JSF (F-35). Det finns vettigare saker att lägga pengarna på som bättre löner/villkor för försvarsarbetare, bättre grundutrustning etc. För att inte tala om att t.o.m. höghastighetstågen är billigare än flygplanen. Jag kan sponsra utvecklingen av JAS-modeller med inbyggd vibrator så alla MÖPar kan stoppa i upp i baken och få tillfredställelse i stället för att de bränner miljard efter miljard på mördarmaskiner som den värsta sortens shopaholics. Krig är så 1940-tal och har ingenting i ett modernt land att göra. Och nej, ingen vill invadera oss, för som vi sett i Afghanistan och Vietnam är det inte längre hållbart med storskaliga krig, såvida man inte av någon outgrundlig anledning vill använda massförstörelsevapen mot oss. 

Undra hur många RIKTIGA människoliv vi kan rädda från RIKTIGA krig med ökad invandring med de där 90-miljarderna i stället för massa tjat om "tänk om..." och att försvaret skulle vara någon slags försäkring. Jag har Steven Pinkers bok "better angels of our nature" för den politiker som är intresserad av att läsa hur vi nådde hit och eliminerade krig och elände. Något som knappt existerar numera. Att vi värnar svenska industrijobb är BS. Detta är ett statligt program. Vi skulle lika gärna kunna beordra fram 90miljarder till förnyelsebart och det skulle ge lika stor effekt på industrin. Då skapar vi produktiv industri som människor inte behöver dö av när den blir färdig. 

Eller tänk vad många diplomater vi skulle kunna anställa för 90 miljarder för att tjata sönder öronen på våra grannländer om nedrustning. Om vi nu MÅSTE ha ännu fler flygplan (vi har redan överdimensionerat flygvapnet för att Gripen skulle säljas någonstans och nästan ingen annan var intresserad) så kan vi köpa F22 och F35 av amerikanarna samt gå med i Nato. De som tycker krig är mysigt kan åka till USA och prata med PTSD-drabbade veteraner så kanske de får en bättre verklighetskontakt. Vi har redan världens största försvarsindustri per capita. Det känns inte som det är särskilt aktuellt med statliga subventioner för att expandera sektorn ytterligare så att mer kapital ödslas på bomber. Vi har ett riktigt hot i klimathotet att hantera. De militära hoten är bara hjärnspöken i dagsläget. Hanterar vi klimathotet samt den kommande resurskrisen väl så betyder det att den största faktorn till konflikt undviks. Detta är långt mer ärofyllt än att slösa pengar på chauvinistiska projekt. 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245308

Ibogain som medicin. Hur når vi dit politiskt?

Det är ett stort problem att narkotikaklassningar lägger en våt filt över den seriösa forskningen. Men som vi har indikationer om så kan ibogain  ge oss nya insikter i hur hjärnan fungerar och det är katastrof att lagstiftningen kommer i konflikt med naturvetenskapen på detta sätt. Ibogain har potential att bli en verklig behandlingsform. Men detta har, precis som fallet är med andra psykoaktiva droger, fått svårt att få intresse och finansiering. Det är knappast någon slump att AstraZeneca drar ner i Södertälje med tanke på det klimat som odlats fram under decennier mot neurofarmakologisk forskning pga vår fullständiga beröringsskräck mot narkotikaklassade droger. Jag kan rekommendera att ni läser Drugs without the hot air där David Nutt levererar svidande kritik mot det samhällsklimat och politiken som är orsaken till den långsamma forskningen.

Dock måste ibogain nå upp till samma rigorösa krav som övriga mediciner innan vi kan kalla den för medicin. i dagsläget är den bara en potentiell medicin. Det är ett extremt stort bekymmer att människor ska lida i onödan eftersom vi är rädda för att orsaka morfinmissbruk. Det är ett stort bekymmer att forskningen av ibogain, LSD, MDMA mfl droger hindras pga att de felaktigt stämplats som dödsknark med begränsad/ingen medicinsk potential (innan potentialen upptäckts vilket vi börjar se mer och mer att de faktiskt har). Det är bekymmersamt att i vissa länder är det oerhört svårt eller omöjligt att odla hampa eftersom beröringsskräcken går så långt pga war on drugs, narkotikafritt samhälle och andra uttalade mål sätter käppar i hjulen.

Det är just därför lagstiftningen måste mildras så att vi kan närma oss dessa substanser och växter mer rationellt och inte som om de vore skadliga virus som med alla medel måste utrotas. Lagstiftningen förändrar attityder (främst hos ickebrukare, dvs forskare, makthavare och allmänhet) och detta ska vi inte underskatta även om dess förmåga att ändra beteende hos brukarna varit begränsad. Detta gör att vi öppnar upp för medmänsklig behandling av brukare, riskbrukare och missbrukare som respekterar deras självklara rätt till integritet och frihet från diskriminering. Lagändringen öppnar upp för att forskningen kring dessa substanser görs enklare och tabut lyfts. Det enda som lagstiftningen gjort under decennier är att tabubelägga psykoaktiva droger utan att vara särskilt effektiv på att få ner vare sig bruk eller skador från dem. Vi har hamnat i en ideologisk låsning där utrotningen är det enda som samhället kan sanktionera och alla synvinklar som inte utgår från detta hamnar på sidan av. I USA har man exempelvis haft forskningsförbud för alla syften som inte syftar till att bekräfta lagstiftarnas redan fastslagna slutsatser om drogernas farlighet. De verksamma substanserna i cannabis upptäcktes i Israel och inte i USA troligen pga "tankeförbudet".

Som vi också vet från andra delar av narkotikafrågan så leder beröringsskräcken till att evidensbaserade insatser som sprutbyten, substitutionsbehandling, övervakade injektioner etc blockeras. Ofta med den irrationella skräcken som enda motargument. Alla förlorar på detta helomslutande krig mot drogerna. Vi vet att vi inte behöver välja just denna endimensionella politik då det finns så oerhört många andra vägar att ta. Det är extremt uppenbart för att alla som ser dessa hinder i forskning och klinisk verksamhet att avkriminalisering (dvs en återgång till före 1988 och 1991 års lagändringar, med vissa kompletteringar) är akut. Detta bör kompletteras med att den rådande dogmen "det narkotikafria samhället" (något sådant ha aldrig existerat) tas bort och i stället låter vi köra utan dogmer och vägleds av målsättningar som exempelvis:

• minskad missbruksdödlighet, 
• minskad konsumtion av tunga droger, 
• minskade köer till rehabilitering, 
• evidensbaserade åtgärder i samtliga sektorer
• Skadereducerande perspektiv i samtliga sektorer

Det finns inga genvägar. Kraftiga reformer måste börja genomföras för att vi ska bryta den allt mer dysfunktionella politiken. De flesta har jag redan nämnt. Kompletterar vi med missbruksutredningens förslag och för en betydligt livligare och progressiv (reformvänlig) debatt kan vi börja få bollen i rullning så att både individens frihet och forskarens frihet ökas samtidigt som beroende och andra aspekter av missbruk vårdas mer effektivt. Tvärt om vad många tror leder inte "drogliberalism" till ökade problem. Det är en falsk dikotomi som saknar stöd i fakta. Få sk. drogliberaler är det av drogromantiska skäl som någon form av moderna Terrence McKenna utan är det just på grund av att de tittat på faktaunderlaget och ser att reformer kan göras som de flesta vinner på och som ökar individens och samhällets möjligheter att hantera de psykoaktiva drogernas baksidor. Det är bara för bakåtsträvare av alla olika färger att flytta på sig. Framtiden kommer alltid att tillhöra de som vill förändra världen till det bättre.

CNV, Petitioner och reformstrategin

Vi har representativ demokrati. Relativt små frågor som cannabis och invandring är utmärkta exempel på frågor som vi väljare utser riksdagen att sköta trots att aktivister för öppen respektive strikt politik i de två frågorna kanske gnäller över att vi inte fått rösta om saken. Detta är dock bra då särintressen inte ska få styra och ställa i en representativ demokrati av skandinavisk modell. Faktum är att den stora förändringen kommer komma från två håll i drogfrågan: dels internationellt tryck där Latinamerika tillsammans med NGOs som global comission on drugs, LEAP mfl kommer utöva ett tryck på bland anant FN, USA och EU för en förändring pga de globala biefekterna från dagens lagmässiga paradigm. Dels så kommer SBF, CNV mfl utöva ett tryck uppåt för folkbildning i de olika delarna av drogfrågan så att kunskap om effekten från olika lagstiftningar blir mer allmänt känd. Vi kommer också bidra med insikt i hur illa narkomaner behandlas i dagens system och erbjuda alternativ som är väl underbyggda i forskningen.

Cannabislegalisering kan möjligen komma lite senare på listan efter avkriminalisering av det egna bruket och att vi slutar kasta ut patienter från behandling. Sedan behövs det ett stort tryck för att få allmän acceptans (hos politiker och helst också folk i gemen) för skademinimeringsperspektivet så att realism i stället för dogmatism blir basen för politiken. Först när i dag oinsatta makthavare som agerar efter egna fördomar börjar basera sina beslut på kunskap kan vi kanske få hem budskapet att vi behöver legalisera cannabis för att underminera droghandeln, bryta inkörsporteffekten med mera. Cannabis kommer bli hellagligt ganska snart i Uruguay och vissa delstater i USA (troligen i höst) vilket kommer ge oss definitiva svar på hur drogen passar in i samhället och vi kan mäta hur mycket argumentet "vi behöver inte fler droger" håller i praktiken. Kanske är det som tidig forskning indikerar att cannabis kommer substituera alkohol i ganska stor grad vilket i sin tur minskar belastningen på polis och akutsjukvården på helgerna. Vi behöver mer praktiska erfarenheter för att få de svar som idag är spekulationer och som jag tror kommer avgöra huruvida en acceptans kan etablera sig. Med tanke på att närmare 20% av svenska gymnasieungdomar prövat cannabis finns det ett ganska stort behov av att integrera in cannabisbruk i en kontrollerad miljö likt alkohol och strypa penningflödet till den organiserade brottsligheten.

Efter cannabis hanterats som det särfall det faktiskt är med den oerhört stora konsumptionen den har i förhållande till andra narkotikaklassade droger så bör vi föra en rationell diskussion om övriga "lätta" droger såsom oraffinerade kokablad, MDMA, svamp etc som har relativt små skadliga bieffekter och potential både som läkemedel och som rekreationsdroger och bestämma oss om gränsen i lagstiftningen när det kommer till legal försäljning ska dras godtyckligt eller om den ska dras där en viss nivå av skadeverkningar har uppnåtts.

 Den politiska debatten kring de olika delarna av drogfrågan som kriminalitet, smuggling, missbruk, vård med mera kommer pågår under en lång tid. Den största flaskhalsen är misinformation och fördomar som många inblandade misstar för kunskap fastän det ligger närmare indoktrinering och propaganda. Det är just därför som CNV är så extremt viktigt projekt att driva. Korrekt information måste finnas för beslutsfattare och för befolkning så att en så human och effektiv attityd som möjligt etablerar sig. Sedan är det inte CNVs sak att driva fram allt för bestämda förändringar på lång sikt (som exempelvis cannabislegalisering) utan prioritet bör vara folkbildning och avkriminalisering av personligt bruk så att missbrukare och brukare inte blir förtryckta av statsapparaten och först därefter ska vi ta itu med frågor som organiserad kriminalitet och andra bieffekter som lagstiftningen skapar. Samtidigt  säkerställer vi att pandoras ask inte öppnas och vi riskerar ökade skador av ogenomtänkta lagändringar.

Lagändringarna kommer nog komma ganska snabbt om repressionsförespråkarnas monopol över frågan (frågorna) utmanas på allvar. CNV och SBF bör exempelvis ha plats i statens ANDT-råd vilket idag domineras i stor grad av moralister utan ordentlöigt kunskapsunderlag och ensidig analys av läget. Memer som "hårdare tag" "narkotikafritt samhälle" med flera som är de bakomliggande orsakerna till dagens urspårade politik bör bekämpas.  Politiker måste fatta att polisen inte har med drogfrågan att göra (om vi bortser smugglingen/organiserade brottsligheten). Folk ska bli lämnade i fred om de inte skadar andra eller sig själva och ska få vård och stöd (evidensbaserad sådan) när de ber om det eller upptäcks vara ila däran. Detta är kärnan i avkriminaliseringspolitiken Tjeckien och Portugal har.

Som jag redan slagit fast tidigare så slutar dock inte politiken med att vi avkriminaliserar droger. En mer offensiv politik som tar kampen bort från drogerna och missbrukarna och i stället sätter nollvisioner mot missbruk och kriminalitet medelst human och skademinimerande politik är någonting vi behöver på lång sikt. I detta så inkluderas en korrekt information, någonting CAN borde ta ansvar för men där vi i stället låter scientologer och kristna tokar härja. Preventionen måste helt enkelt tas på större allvar och få större resurser. Det är extremt billigt med prevention i jämförelse med de enorma resurserna som spenderar på att jaga brukare och fängsla langare. Sedan bör vården bli seriösare. I dag är den evindensbaserade vården oerhört undanträngd. Det är långa köer till behandlingshem, substitutionsprogram med mera och nationellt sprutbytesprogram saknas. Sedan bör en mer offensiv strategi mot tunga droger och kriminalitet föras. Denna kan inkludera försäljning på systembolaget av cannabis och eventuellt andra droger. Detta kan få som effekt att den organiserade brottslighetens intäkter minskar när en stor del av marknaden blir vit. Det kanske också bli så att nyrekryteringen av tunga missbrukare från cannabisköpare försvåras vilket tillsammans med utbyggda vårdsystem (vilket inkluderar förskrivning av missbrukssubstansen när varken substitut eller avhållsamhet finns tillgängligt som alternativ och injektionsrum byggs) gör så att mängden tunga missbrukare som köper på gatan minskas. Detta får som följd att stöld och inbrott sjunker och likaså sjunker ofrivillig prostitution och blodsmitta. Portugal och Schweiz har båda lyckats pressa tillbaka missbruket av tunga droger som heroin oerhört mycket under den relativt korta period de försökt med human skademinimeringspolitik. Det går kanske att nå ett narkotikafritt samhälle när det kommer till tunga droger men då måste vi våga skilja på olika droger och inte som idag fördomsfullt klumpa ihop dem i begreppet "narkotika". Olika droger måste hanteras olika och det är vad som graderingen var tänkt till från början. Tyvärr har narkotikagraderingen inte skötts särskilt snyggt och vi ser att det är i stort sätt ingen koppling till vetenskapligt mätbara skador och lagstiftning (David Nutt: Drugs without hot air). Vissa kan vi troligen hantera försäljning och öppen konsumtion av medan andra droger förhindras att spridas så långt det bara går utan att inkräkta på den kroppsliga autonomin. Finns det droger som har starkare positiva effekter och svagare negativa effekter (inklusive beroendeframkallning) än exempelvis alkohol är det lagstiftarnas plikt att se att detta alternativ erbjuds och att vi kanske kan ta oss ur den destruktiva kulturen av alkohol och tobakskonsumption som orsakar stort lidande på individen, omgivningen och samhället. Vi måste förstå att totalkonsumtion är ointressant. Det räcker med att titta på den lätta drogen kaffe för att förstå att totalkonsumption inte det intressanta utan skademinimering är vad som är intressant.

Vi har aldrig varit drogfria och kommer aldrig bli det så länge vi har känslor som vi instinktivt försöker maximera njutning och minimera obehag av. Långt ifrån alla njutningsframkallande aktiviteter är droger. Vi har alltifrån Liseberg till Peace and Love som erbjuder njutning som inte kommer i form av droger utan som stimulering av balans respektive hörsel. Sedan har vi sport som också ger oss njutning. Viss sport är långt farligare än bruk av många droger. Det kan handla om ledskador från bollsporter och fallskador vid hästridning. Hästridning är faktiskt långt farligare per timme än vad kraftigt bekämpade droger som MDMA är. Det är någonting som är inkonsekvent när den ena aktiviteten aktivt subventioneras och den andra bekämpas så långt att den kroppsliga autonomin kränks trots att detta inte står i proportion till faktiska risker. Det är snarare så att irrationell rädsla och okunskap har fått råda i drog/narkotikapolitiken. Psyokoaktiva droger är förvisso någonting vi får vara oerhört försiktiga med då de är så effektiva  på att stimulera våra njutningssystem på olika sätt och i vissa fall (särskilt tunga opioider och centralstimulanter) kapar hjärnan och skapar stora störningar i hjärnans funktionssätt och ofta skapar permanenta skador efter en viss tids missbruk. Men det grundläggande förhållningssättet till droger bör vara samma som vi har till andra former av underhållning som utnyttjar kroppens egna substanser. Att man intar kemikalier som precist riktar sig på en del av hjärnan kan också i vissa fall vara mindre farligt och berättiga mindre rädsla än vad extrema former av extern stimulans gör. Exempel kan vara kicksökande aktiviteter som BDSM, spelmissbruk, bergsklättring med mera. Vi ska helt enkelt ha ett rationellt och pragmatiskt förhållningssätt till det vi klumpar in i begreppet narkotika. Sedan har vi närbesläktade frågor som doping, sniffning med mera som också bör hanteras på ett bra sätt. Kanske vissa droger är så enkla att hantera att även unga tonåringar kan ges tillgång och vi kan tränga undan smygrökning, sniffning och langning av starksprit? Det kan finnas oväntade svar på många frågor och internationella experiment med lagstiftning och mer forskning kanske kan ge oss nya svar på hur stater ska förhålla sig till droger. Men först måste vi bryta det oerhört destruktiva tabu som frågan har fängslats av under årtionden och börja sätta igång med försiktiga experiment med den enskilde människan i fokus (dvs en human och liberal politik).

 Vi måste våga släppa taget om den ytliga signalpolitiken och fördömandet av annorlunda livsstilar för att bryta den destruktiva stigmatiseringen.
Vi måste våga lita på den egna människans förmåga att ta hand om sig själv och ge stöd när hen misslyckas. Vi kommer inte komma någon vart med att förneka vårat evolutionära behov av njutning och smärtlindring och det är dags att vi ger upp detta dogmatiska krig och i stället ägnar oss åt att nå så stora resultat som möjligt samtidigt som vi blir så öppna och tillåtande som det är rimligt.
Vi bör helt enkelt ha en balanserad drogpolitik.