Ibland blir jag så jävla trött på antiglobaliseringsrörelsen. Nu är ett sådant tillfälle när SvD försöker vinkla globaliseringen som någonting negativt när vi kan outsourca arbetsintensivt jobb till andra länder i två artiklar:
http://www.svd.se/naringsliv/lordag-rakans-vag-till-mackan_6356996.svd
http://www.svd.se/naringsliv/rakans-langa-resa_6357538.svd
Kommentarstrådarna visar på att folk går i fällan och börjar inbilla sig att jobb som inte lönar sig att utföra fortfarande ska hållas på svensk mark i protektionistisk anda. Många tror på lögnen om ekonomiskt noillsummespel/merkantilism trots att Adam Smith visade den modeleln vara falsk för hundratals år sedan. Det går inte att bota arbetslöshet genom att subventionera räskalning till 95% för att kostnaden annars är för hög i Sverige. Detta är bara idioti när många afrikanska länder har betydligt bättre förutsättningar att göra det åt oss. Vem fan köper textil från Borås och fartyg från Sverige numera liksom? Det är bara trams att utmåla en nödvändig del av en produktionskedja som någonting onödigt eller som man kan rationalisera bort utan att produkten försvinner. Hela artikeln säger det inte rakt ut men känslorna läsaren får är samma som när jag växte upp och inte hade lärt mig om frihandel ännu: Svensk överlägsenhet, nationalism och protektionsim samt kolonialmentalitet. Vad som är svårare att till sig är att känslorna ger en felaktig beskrivning av verkligheten, vilket i synnerhet drabbar de som har svårt att tänka abstrakt och saknar högre utbildning, dvs Vs och SDs kärnväljare. Det är alltså inte konstigt att dessa partier är de som mest vill ignorera ekonomiska realiteter, skydda Sverige mot krafter utifrån och som visar störst mängd tramsig globaliseringskritik. Är det någonting som blir fel i ekonomisk teori så är det magkänslan. Tyvärr så är vi sådant konstruerade att magkänslan övertrumfar sakagrument alldeles för lätt. Som jag tafatt försökte visa i mitt förra inlägg är det i magkänslan SD hämtar sin kraft, precis som nazisterna gjorde före dem. Eller som jag fick lära mig i politisk teori i våras: det är känslan som avgör tyngden hos argumentet i den ultranationalistiska ideologifamiljen, inte argumentets bärighet i rationella och empiriska bevis.
Frihandelsmotståndarnas kamp mot väderkvarnarna lär vi få följa ett bra tag till, särskilt om Eus enorma sbuventioner och tullar ska tas bort.
2011-07-31
2011-07-28
Mer eller mindre tvång i statens verktygslåda? mm
Ska vi liberalisera vapenlagarna?
Nej. Åtminstone inte för skutvapen. Det finns ickedödliga vapen också och då är det en annan femma. Tårgas, pepparsprej, tazer mfl. Att ha mer vapen för att folk ska kunna utföra dödande självförsvar anser jag inte vara någon vidare idé. Jag tycker inte att urholkat våldsmonopol är en lösning på situationen. Särskilt inte eftersom sänkt tröskel har rejäla risker och det har hänt ganska många gånger att småbarn dödat jämnåriga i USA eftersom vapen är så lättillgängligt. De hade exemeplvis en polisman på gården, dock utan vapen och han blev nedmejad som alla andra. Jag tror knappast att liberaliserade vapenlagar hade hindrat katastrofen, men däremot medför liberaliserade vapenlagar större risk för att antalet brott med vapen ökar.
Civila ska endast äga skjutvapen när det är befogat. Paranoid rädsla anser jag inte vara ett gott argument. Att folk smugglar vapen är något som kommer fortsätta är klart. Men jag anser inte omfattningen vara tillräckligt stor i Sverige för att börja ifrågasätta våldsmonopolet på samma nivå som 2a tillägget i USA. Grundlagen där ifrågasätter uttryckligen statens våldsmonopol utifall att statsmakten blir autokratisk, vilket jag finner vara en låg risk för i Sverige och därför behöver vi inte beväpna medborgarna. Jag tycker också den psykologiska aspekten vara viktig att vi utgår från att medmänniskor är fredliga och att vi inte ska behöva gå runt och skydda oss med dödligt våld i vardagen. Eftersom man inte heller kan förutsäga när våldet slår till är det just mer vapen i vardagen vi kommer att se och bara chansen att bärarna skadar sig genom helt vanliga olyckor tycker jag är skäl nog att behålla lagen som idag, men med vissa justeringar precis som Beatrice Ask förespråkade i TV4 för någon dag sedan. Det uttryckliga syftet med en pistol är att kunna skada medmänniskor och då bör det vara svårt att få tag i denna vara jämfört med exempelvis köksknivar som också är dödligt farliga, men som inte har detta som primärt syfte.
I Newsmillartikeln skrivs det om ett hypotetiskt scenario där ABB hade mött motvärn. Detta scenario planerar man för när det är sannolikt att det behövs, exempelvis genom Säpos arbete eller om man fått indikationer om hot i förväg. Då kan man placera väktare eller poliser som skydd när det behövs och strunta i det när det inte behövs vilket oftare är fallet med exempelvis ungdomsläger. När vi inte heller planerar för vvåld komemr sannoliheten för att detta inträffar sjunka. Dessutom så utnyttjas resurserna mycker mer effektivt genom denna ordning, eftersom investeringar i vapen och annat inte görs utan sker i betydligt produktivare sektorer. Helt enkelt genom att inte planera för galninbgar med vapen så får vi förvisso ett mer sårbart samhälle, men också ett friare samhälle och resurser som används där de gör nytta i stället för att konsumeras till skydd för irrationell rädsla.
Hammare eller pincett?
Det senaste är också min hållning när det kommer still statens våldsmonopol och militären. Genom att inte utgå från att medmänniskor vill oss illa, kan vi trimma statsbudgeten som blir mer "lean" och därigenom allokera resurser på platser där de gör större utväxling för samhället, exempelvis som skattesänkingar, mer resurser till skolan eller i säkerhetshot som saknar avsändare som många av våra miljöhot. Miljöhoten kan vi faktiskt delvis åtgärda med skattepengar, genom investeringar i bättre avfallshantering. Då kan vi minska övergödningen eller öka produktionen av biogas. I många fall går det också att arbeta mer effektivt genom förebyggande arbete än att försöka lösa problemet när det uppstår. Eller för att ta en analogi, bättre att ta p-piller med regelbundna mellanrum än att bunkra upp med dagen efter piller som man i panik tar för att man inte arbetat förebyggande. Diplomater är långt billigare än militärer och stridsvagnar. Då kvarstår bara det oväntade. Där vi kan förbättra krishantering och rikta ljuset mot riskgrupper. Såväl med kartläggning av utländska terrorister som bättre stöd för utsatta barn i skolan och bättre missbruksvård. Då kan vi göra större nytta över tid än att börja förbereda oss mentalt för en farlig värld, när vi har säkrat den till så stor del och den egentligen inte alls är så farlig som våran överdimensionerade amygdala säger oss att den är. En överdimensionerad armé är inte heller särskilt bra att ha, när andra sektorer av samhället troligen kan göra större nytta av resurserna, även för moderna säkerhetshot där stridsvagnar inte längre är lika användbara, trots att militärens kärnverksamhet är säkerhet, men där verktygen inte längre är praktiska.
Militärens verktyg är inte längre praktiska. Det räcker med att titta på 1900-talet för att förstå varför. Vietnamkriget höll på i decennier utan att militärmakt gjorde resultat och budgeten för USAs del urholkades samtidigt som tusentals och åter tusentals människor invalidiserades eller dog i osäkert syfte. Liknande situation har det varit i USAs krig mot terrorn där budgeten springer i väg och lämnar efter sig frågan om inte resurserna hade gjort världen bättre genom investeringar i andra verktyg av mindre destruktiv karaktär. Liknande erfarenheter har vi också från det polisiära området där kriget mot knarket har pågått med våldsfokuserade åtgärder i 40 år utan några egentliga resultat och där andra verktyg i verktygslådan verkar ge betydligt snabbare och mer långvarigt resultat. Våld kan behövas, men ofta är det andra verktyg med större sofistikering som ger bäst resultat. Vi ersatte fältskären med kirurgen och snart är det kanske dags för samma skifte i säkerhetspolitiken i stort, men då måste vi våga utmana intuitionen och börja förlita oss på nya och effektivare metoder för att nå våra mål. Det visar sig allt mer på område efter område att råstyrka är inte längre den bästa vägen fram, när bättre alternativ ges. Det räcker med att titta till råstyrkans hemland USA för att se hur dåligt metoden fungerar. Detta gäller oavsett om det är säkerhetspolitik, bränslesnåla bilar, monokulturellt odlingslandskap eller extrastora hamburgare. Råstyrka och våld är helt enkelt metoder som vi borde förkasta som omoderna och ineffektiva.
Hur kan det implementeras då?
Ett bra exempel har jag i kärnan av våldsmonopolet- hos polisen. Det som har varit dominerande de senaste åren från politiskt håll har varit att vi ska skärpa straffen, införa mer övervakning och mer poliser på gatan. Råstyrka helt enkelt. Vad som saknats har varit de sofistikerade verktygen. Till exempel det alldeles för höga frekvensen av nedlagda polisutredningar. Det hjälper inte med all övervakning i världen för att upptäcka brott om de som uttryckligen anmäler och ofta har bevis inte får stöd hos den civila delen av polisen. Inte heller har råstyrkan hjälpt internerna på våra fängelser på benen. Inlåst och isolerad från social kontakt i ett fängelse är nog den sämsta platsen som finns för att förebygga återfall på och att återanpassas till ett samhälle man kanske aldrig lärt sig vara en del av från första början. Det vi inte behöver är en utbyggnad av kumlabunkern. Det vi behöver är mer humanism och mer finkänsliga och skarpa verktyg med trygg bas i vetenskapen som på allvar skär ner återfallskriminaliteten och andra problem ute i samhället. Ett annat exempel från rättspolitiken är frågan om repressiv kontra skadereducerande drogpolitik, där tvånget har dominerat trots att den redan är bevisat ineffektiv och osofistikerad metod. Den kanske är lättare att förstå och lättare att tillämpa basala insikter som moralism och straffpopulism på, men för att nå resultat behövs andra verktyg, baserade på humanism och på empiri. Givetvis blir det svåröverblickat med en sådan lösning. Vilket det också blir på andra områden där tvång och råstyrka ska ersättas med politiska lösningar baserade på sofistikering. I många fall kan det krävas en maktöverflyttning till civilsamhälle och individ för att verkligen få överblick över alla verktyg och för att selektera
Det finns kanske inte en enda lösning i grandios stil, utan det kanske behövs en mycket större verktygslåda med många fler verktyg i. Staten må göra infrastrukturprojekt bra, men när det handlar om att rita broar är det bara det privata näringslivet som har tillräckligt bra finmotorik. Staten vet om att den är för klumpig på detaljer och ägnar sig mest åt att agera beställare i detta fall. Detta skrev jag lite om för några dagar sedan när jag föreslog att välfärdens komplexitet var för komplex för planekonomiskt skolade politiker att sköta och att staten/politikerna i stället ska växla över att bli finansiärer genom exempelvis en modell med välfärdskonto. Detta för att alla medborgare ska ha garanterad tillgång till välfärden, men att makten flyttas över till kontoinnehavaren. Samtidigt så kan man börja tillåta kompletteringar av finansieringen precis som för andra sektorer. I stället för att politiker ska springa får detaljreglering till detaljreglering och överösa stackars byråkratiska planerare att implementera detta (exempelvis på skolverket) så kan man slappna av och låta evolution, yrkeskår och entrepenörer i samarbete med konsument/medborgare skapa framtidens välfärd. Kan Ica sälja bra och säker mat borde även samma möjligheter finans i skola och övrig välfärd.
Sedan vill jag ta upp en närliggande problematik med råstyrkan. Nämligen illusionen att det handlar om ekonomisk råstyrka för att lösa problem och att nå resultat. Vi har sett det i de ämnen jag behandlat ovan med polis och militär, men också på områden som skolan är drabbade av råstyrkeretorik. Det är ofta så att pincetten är ett mycket bättre verktyg även i dessa fall än hammaren. Det kanske inte handlar om resurser i skolan. Det kanske handlar av vad man gör med resurserna och och hur effektivt skolsystemet arbetar. McKinsey verkar peka att så kan vara fallet och att det i många fall är billigare (och effektivare) skolsystem som den i Finland som inte bara når högst resultat men också har en bra effektivitet. Våra historiska erfarenheter från kalla kriget med planekonomisk råstyrka i öst och frihetlig mångfald och sofistiskering i väst ger indikationer om skillnaden i resultat dessa två tillvägagångssätt ger.
Jag kan verkligen inte släppa ämnet så jag fortsätter...
Det är så att vi vet bortom varje rimligt tvivel att ett fritt ekonomiskt system ger bättre resultat än en styrd ekonomi. Delvis är det pga den Osynliga Handen som egentligen består av olika evolutionära krafter som verkar i ekonomin. Vad som vi också vet är att den kraft som jag har valt att kalla sofistikering i detta blogginlägg är svårobserverbar och främst syns när man utvärderar olika arbetsmetoder och då finner att vissa ger bättre resultat än andra. Detta åstadkoms utan att man dikterar vad resultaten ska vara och avsätter medel och tvång för att detta ska uppnås. Sofistikerad är kanske vad jag skulle kalla pragmatisk liberalism för att vara. Men den tydligt definerade ideologin är bara en mindre delmängd av det för mig fortfarande luddiga begreppet sofistikering som jag har kommit att försöka definera under gången med att skriva inlägget.
Det kan nog vara därför att verkligheten är så abstrakt som den är svår att ta till sig. Detta är givetvis något som lågutbildade främst lider av och därför är det som "underklasspartier" ofta får problem med effekterna av sin egen politik. Vi ser det i svensk kontext i kontrasten mellan V och SD på ena sidan och M på andra där M som överklassparti lättare kan tänka abstrakt och närmare forma sig till verkligheten som den kan observeras i statistik och vetenskap (synnerhet nationalekonomi :P). Att verkligheten är ointuitiv ser vi nu när resten av västvärlden har kört på intuitiv keyneseansk politik, medan Anders Borg håller hårt vid österrikisk ekonomisk politik. Det visar sig helt enkelt att liberala tänkare bättre klarar av att förutse hur ekonomin fungerar. När V och SD ramlar in i fällan att samhället är statiskt och jämnt delbart blir råkraft en fungerande metod. V tror på allvar att Sverige blir starkare av en kraftigt utbyggd offentlig sektor och med medföljande maktförflyttning av vardagsbeslut i form av bland annat ekonomiska val till politiken. Men som liberala tänkare säger så är evolutionen mycket bättre på att ta dessa beslut än enskilda politikers långtidsplaner. Ett exempel är den statliga, regionala och kommunala regleringen av (fin)kulturlivet, som sätter den osynliga handen ur spel. Jag kan komma till mer om detta senare i samband med att jag även kollar på frågan om mångkultur/pluralism.
I och med att vänstersossen Juholt tog plats som partiledare i S såg vi råkraftens retorik ta över med förslag på att reglera finansmarknaden trots att ekonomin som evolutionär kraft är långt mäktigare och svårförstådd än vad man kan tro med en kort titt utifrån. Ekonomin visar mer och mer att den inte är en social konstruktion som man kan dekonstruera hur som helst. För att inte nämna illusionen av kontroll man får av att sätta protektionistiska handelshinder för att kontrollera handelsbalansen. Detta trots att det var över 300 år sedan Adam Smith lade fram empiriska bevis om att det enda som skapas är obalans och försämrad utveckling.
Eftersom ekonomin består av enskilda små beslut som vi tar i olika form många gånger om dagen, framkommer bilden ganska fort att den är konstruerad i alltför små, sofistikerade och svårfångade delar för att kunna centralstyras. Numera är finansmarknaderna dessutom till stor del automatiserade eftersom många av de beslut som ska tas går att basera på vetenskap och då kan man lämna över jobbet till datorer. Den är närmast, precis som den darwinistiska evolutionen självgående. Ekonomin framstår mer och mer som obeveklig vetenskap, som upptäcks och inte konstrueras, men tyvärr är det alltför många medborgare och makthavare som ignorerar kunskapen, likt vad man kan kalla ekonomikreationister.
Verkligheten är till och med svår för vetenskapsmän att förstå eftersom den är så abstrakt. nästan 3000 av Europas smartaste forskare jobbar heltid i jätteanläggningen vid CERN bara för att försöka pussla ihop alla olika teorier och observationer till en helhetsbild.
Nu har jag verkligen inte hållit mallen eller ämnet och det hela börjar lika ett manifest.
TL;DR: Vi bör vara försiktiga med politiken, ty den är ett otroligt klumpigt verktyg.
Nej. Åtminstone inte för skutvapen. Det finns ickedödliga vapen också och då är det en annan femma. Tårgas, pepparsprej, tazer mfl. Att ha mer vapen för att folk ska kunna utföra dödande självförsvar anser jag inte vara någon vidare idé. Jag tycker inte att urholkat våldsmonopol är en lösning på situationen. Särskilt inte eftersom sänkt tröskel har rejäla risker och det har hänt ganska många gånger att småbarn dödat jämnåriga i USA eftersom vapen är så lättillgängligt. De hade exemeplvis en polisman på gården, dock utan vapen och han blev nedmejad som alla andra. Jag tror knappast att liberaliserade vapenlagar hade hindrat katastrofen, men däremot medför liberaliserade vapenlagar större risk för att antalet brott med vapen ökar.
Civila ska endast äga skjutvapen när det är befogat. Paranoid rädsla anser jag inte vara ett gott argument. Att folk smugglar vapen är något som kommer fortsätta är klart. Men jag anser inte omfattningen vara tillräckligt stor i Sverige för att börja ifrågasätta våldsmonopolet på samma nivå som 2a tillägget i USA. Grundlagen där ifrågasätter uttryckligen statens våldsmonopol utifall att statsmakten blir autokratisk, vilket jag finner vara en låg risk för i Sverige och därför behöver vi inte beväpna medborgarna. Jag tycker också den psykologiska aspekten vara viktig att vi utgår från att medmänniskor är fredliga och att vi inte ska behöva gå runt och skydda oss med dödligt våld i vardagen. Eftersom man inte heller kan förutsäga när våldet slår till är det just mer vapen i vardagen vi kommer att se och bara chansen att bärarna skadar sig genom helt vanliga olyckor tycker jag är skäl nog att behålla lagen som idag, men med vissa justeringar precis som Beatrice Ask förespråkade i TV4 för någon dag sedan. Det uttryckliga syftet med en pistol är att kunna skada medmänniskor och då bör det vara svårt att få tag i denna vara jämfört med exempelvis köksknivar som också är dödligt farliga, men som inte har detta som primärt syfte.
I Newsmillartikeln skrivs det om ett hypotetiskt scenario där ABB hade mött motvärn. Detta scenario planerar man för när det är sannolikt att det behövs, exempelvis genom Säpos arbete eller om man fått indikationer om hot i förväg. Då kan man placera väktare eller poliser som skydd när det behövs och strunta i det när det inte behövs vilket oftare är fallet med exempelvis ungdomsläger. När vi inte heller planerar för vvåld komemr sannoliheten för att detta inträffar sjunka. Dessutom så utnyttjas resurserna mycker mer effektivt genom denna ordning, eftersom investeringar i vapen och annat inte görs utan sker i betydligt produktivare sektorer. Helt enkelt genom att inte planera för galninbgar med vapen så får vi förvisso ett mer sårbart samhälle, men också ett friare samhälle och resurser som används där de gör nytta i stället för att konsumeras till skydd för irrationell rädsla.
Hammare eller pincett?
Det senaste är också min hållning när det kommer still statens våldsmonopol och militären. Genom att inte utgå från att medmänniskor vill oss illa, kan vi trimma statsbudgeten som blir mer "lean" och därigenom allokera resurser på platser där de gör större utväxling för samhället, exempelvis som skattesänkingar, mer resurser till skolan eller i säkerhetshot som saknar avsändare som många av våra miljöhot. Miljöhoten kan vi faktiskt delvis åtgärda med skattepengar, genom investeringar i bättre avfallshantering. Då kan vi minska övergödningen eller öka produktionen av biogas. I många fall går det också att arbeta mer effektivt genom förebyggande arbete än att försöka lösa problemet när det uppstår. Eller för att ta en analogi, bättre att ta p-piller med regelbundna mellanrum än att bunkra upp med dagen efter piller som man i panik tar för att man inte arbetat förebyggande. Diplomater är långt billigare än militärer och stridsvagnar. Då kvarstår bara det oväntade. Där vi kan förbättra krishantering och rikta ljuset mot riskgrupper. Såväl med kartläggning av utländska terrorister som bättre stöd för utsatta barn i skolan och bättre missbruksvård. Då kan vi göra större nytta över tid än att börja förbereda oss mentalt för en farlig värld, när vi har säkrat den till så stor del och den egentligen inte alls är så farlig som våran överdimensionerade amygdala säger oss att den är. En överdimensionerad armé är inte heller särskilt bra att ha, när andra sektorer av samhället troligen kan göra större nytta av resurserna, även för moderna säkerhetshot där stridsvagnar inte längre är lika användbara, trots att militärens kärnverksamhet är säkerhet, men där verktygen inte längre är praktiska.
Militärens verktyg är inte längre praktiska. Det räcker med att titta på 1900-talet för att förstå varför. Vietnamkriget höll på i decennier utan att militärmakt gjorde resultat och budgeten för USAs del urholkades samtidigt som tusentals och åter tusentals människor invalidiserades eller dog i osäkert syfte. Liknande situation har det varit i USAs krig mot terrorn där budgeten springer i väg och lämnar efter sig frågan om inte resurserna hade gjort världen bättre genom investeringar i andra verktyg av mindre destruktiv karaktär. Liknande erfarenheter har vi också från det polisiära området där kriget mot knarket har pågått med våldsfokuserade åtgärder i 40 år utan några egentliga resultat och där andra verktyg i verktygslådan verkar ge betydligt snabbare och mer långvarigt resultat. Våld kan behövas, men ofta är det andra verktyg med större sofistikering som ger bäst resultat. Vi ersatte fältskären med kirurgen och snart är det kanske dags för samma skifte i säkerhetspolitiken i stort, men då måste vi våga utmana intuitionen och börja förlita oss på nya och effektivare metoder för att nå våra mål. Det visar sig allt mer på område efter område att råstyrka är inte längre den bästa vägen fram, när bättre alternativ ges. Det räcker med att titta till råstyrkans hemland USA för att se hur dåligt metoden fungerar. Detta gäller oavsett om det är säkerhetspolitik, bränslesnåla bilar, monokulturellt odlingslandskap eller extrastora hamburgare. Råstyrka och våld är helt enkelt metoder som vi borde förkasta som omoderna och ineffektiva.
Hur kan det implementeras då?
Ett bra exempel har jag i kärnan av våldsmonopolet- hos polisen. Det som har varit dominerande de senaste åren från politiskt håll har varit att vi ska skärpa straffen, införa mer övervakning och mer poliser på gatan. Råstyrka helt enkelt. Vad som saknats har varit de sofistikerade verktygen. Till exempel det alldeles för höga frekvensen av nedlagda polisutredningar. Det hjälper inte med all övervakning i världen för att upptäcka brott om de som uttryckligen anmäler och ofta har bevis inte får stöd hos den civila delen av polisen. Inte heller har råstyrkan hjälpt internerna på våra fängelser på benen. Inlåst och isolerad från social kontakt i ett fängelse är nog den sämsta platsen som finns för att förebygga återfall på och att återanpassas till ett samhälle man kanske aldrig lärt sig vara en del av från första början. Det vi inte behöver är en utbyggnad av kumlabunkern. Det vi behöver är mer humanism och mer finkänsliga och skarpa verktyg med trygg bas i vetenskapen som på allvar skär ner återfallskriminaliteten och andra problem ute i samhället. Ett annat exempel från rättspolitiken är frågan om repressiv kontra skadereducerande drogpolitik, där tvånget har dominerat trots att den redan är bevisat ineffektiv och osofistikerad metod. Den kanske är lättare att förstå och lättare att tillämpa basala insikter som moralism och straffpopulism på, men för att nå resultat behövs andra verktyg, baserade på humanism och på empiri. Givetvis blir det svåröverblickat med en sådan lösning. Vilket det också blir på andra områden där tvång och råstyrka ska ersättas med politiska lösningar baserade på sofistikering. I många fall kan det krävas en maktöverflyttning till civilsamhälle och individ för att verkligen få överblick över alla verktyg och för att selektera
Det finns kanske inte en enda lösning i grandios stil, utan det kanske behövs en mycket större verktygslåda med många fler verktyg i. Staten må göra infrastrukturprojekt bra, men när det handlar om att rita broar är det bara det privata näringslivet som har tillräckligt bra finmotorik. Staten vet om att den är för klumpig på detaljer och ägnar sig mest åt att agera beställare i detta fall. Detta skrev jag lite om för några dagar sedan när jag föreslog att välfärdens komplexitet var för komplex för planekonomiskt skolade politiker att sköta och att staten/politikerna i stället ska växla över att bli finansiärer genom exempelvis en modell med välfärdskonto. Detta för att alla medborgare ska ha garanterad tillgång till välfärden, men att makten flyttas över till kontoinnehavaren. Samtidigt så kan man börja tillåta kompletteringar av finansieringen precis som för andra sektorer. I stället för att politiker ska springa får detaljreglering till detaljreglering och överösa stackars byråkratiska planerare att implementera detta (exempelvis på skolverket) så kan man slappna av och låta evolution, yrkeskår och entrepenörer i samarbete med konsument/medborgare skapa framtidens välfärd. Kan Ica sälja bra och säker mat borde även samma möjligheter finans i skola och övrig välfärd.
Sedan vill jag ta upp en närliggande problematik med råstyrkan. Nämligen illusionen att det handlar om ekonomisk råstyrka för att lösa problem och att nå resultat. Vi har sett det i de ämnen jag behandlat ovan med polis och militär, men också på områden som skolan är drabbade av råstyrkeretorik. Det är ofta så att pincetten är ett mycket bättre verktyg även i dessa fall än hammaren. Det kanske inte handlar om resurser i skolan. Det kanske handlar av vad man gör med resurserna och och hur effektivt skolsystemet arbetar. McKinsey verkar peka att så kan vara fallet och att det i många fall är billigare (och effektivare) skolsystem som den i Finland som inte bara når högst resultat men också har en bra effektivitet. Våra historiska erfarenheter från kalla kriget med planekonomisk råstyrka i öst och frihetlig mångfald och sofistiskering i väst ger indikationer om skillnaden i resultat dessa två tillvägagångssätt ger.
Jag kan verkligen inte släppa ämnet så jag fortsätter...
Det är så att vi vet bortom varje rimligt tvivel att ett fritt ekonomiskt system ger bättre resultat än en styrd ekonomi. Delvis är det pga den Osynliga Handen som egentligen består av olika evolutionära krafter som verkar i ekonomin. Vad som vi också vet är att den kraft som jag har valt att kalla sofistikering i detta blogginlägg är svårobserverbar och främst syns när man utvärderar olika arbetsmetoder och då finner att vissa ger bättre resultat än andra. Detta åstadkoms utan att man dikterar vad resultaten ska vara och avsätter medel och tvång för att detta ska uppnås. Sofistikerad är kanske vad jag skulle kalla pragmatisk liberalism för att vara. Men den tydligt definerade ideologin är bara en mindre delmängd av det för mig fortfarande luddiga begreppet sofistikering som jag har kommit att försöka definera under gången med att skriva inlägget.
Det kan nog vara därför att verkligheten är så abstrakt som den är svår att ta till sig. Detta är givetvis något som lågutbildade främst lider av och därför är det som "underklasspartier" ofta får problem med effekterna av sin egen politik. Vi ser det i svensk kontext i kontrasten mellan V och SD på ena sidan och M på andra där M som överklassparti lättare kan tänka abstrakt och närmare forma sig till verkligheten som den kan observeras i statistik och vetenskap (synnerhet nationalekonomi :P). Att verkligheten är ointuitiv ser vi nu när resten av västvärlden har kört på intuitiv keyneseansk politik, medan Anders Borg håller hårt vid österrikisk ekonomisk politik. Det visar sig helt enkelt att liberala tänkare bättre klarar av att förutse hur ekonomin fungerar. När V och SD ramlar in i fällan att samhället är statiskt och jämnt delbart blir råkraft en fungerande metod. V tror på allvar att Sverige blir starkare av en kraftigt utbyggd offentlig sektor och med medföljande maktförflyttning av vardagsbeslut i form av bland annat ekonomiska val till politiken. Men som liberala tänkare säger så är evolutionen mycket bättre på att ta dessa beslut än enskilda politikers långtidsplaner. Ett exempel är den statliga, regionala och kommunala regleringen av (fin)kulturlivet, som sätter den osynliga handen ur spel. Jag kan komma till mer om detta senare i samband med att jag även kollar på frågan om mångkultur/pluralism.
I och med att vänstersossen Juholt tog plats som partiledare i S såg vi råkraftens retorik ta över med förslag på att reglera finansmarknaden trots att ekonomin som evolutionär kraft är långt mäktigare och svårförstådd än vad man kan tro med en kort titt utifrån. Ekonomin visar mer och mer att den inte är en social konstruktion som man kan dekonstruera hur som helst. För att inte nämna illusionen av kontroll man får av att sätta protektionistiska handelshinder för att kontrollera handelsbalansen. Detta trots att det var över 300 år sedan Adam Smith lade fram empiriska bevis om att det enda som skapas är obalans och försämrad utveckling.
Eftersom ekonomin består av enskilda små beslut som vi tar i olika form många gånger om dagen, framkommer bilden ganska fort att den är konstruerad i alltför små, sofistikerade och svårfångade delar för att kunna centralstyras. Numera är finansmarknaderna dessutom till stor del automatiserade eftersom många av de beslut som ska tas går att basera på vetenskap och då kan man lämna över jobbet till datorer. Den är närmast, precis som den darwinistiska evolutionen självgående. Ekonomin framstår mer och mer som obeveklig vetenskap, som upptäcks och inte konstrueras, men tyvärr är det alltför många medborgare och makthavare som ignorerar kunskapen, likt vad man kan kalla ekonomikreationister.
Verkligheten är till och med svår för vetenskapsmän att förstå eftersom den är så abstrakt. nästan 3000 av Europas smartaste forskare jobbar heltid i jätteanläggningen vid CERN bara för att försöka pussla ihop alla olika teorier och observationer till en helhetsbild.
Nu har jag verkligen inte hållit mallen eller ämnet och det hela börjar lika ett manifest.
TL;DR: Vi bör vara försiktiga med politiken, ty den är ett otroligt klumpigt verktyg.
2011-07-26
Mitt svar på reddit angående sk badsalt
The market is here to stay. We should take control of it instead of just hiding our faces and hope it goes away when we open our eyelids. Keep up the good work guys, since we need every little bit of control we can get hold of before more people get killed or harmed by the rat posions of today. I tried a research chemical once and will never do it again. I wish we had more regulated drugs to choose from so the cartels and the RCs could go away when everyone knows where to get safe drugs instead. Pure MDMA is basically gone, just look in the reports from EMCDDA for example. Then we get hasardous shit instead of pure MDMA, which in itself is amongs the least dangerous drugs. It starts and end with policy: Good policy takes control of the market, protecst consumers and reduces the damages. Bad Policy on the other hand becomes like water on burning oil; it just makes it explode beyond all control. First when policy makers realise that the market is here to stay, we can get rid of these new substances. Only then we can also cut off the various mechanisms that is bunched together in the term " gateway drug theory" that is fueling the heavy drugs with new users.
This would take a lot of courage, because it would mean the end of the war on (light) drugs, which would have to be regulated and introduced into the marketplace. "Trees" and coca leaves is probably the best examples of drugs that should be available on the legal market. Only with a diverse drug market that is satisfying most peoples need can replace the current illegal one. I know politicans really want to only have to worry about alcohol, but the globalised world is much more pluralistic in its taste and alcohol just is not enough to satisfy every person.
This would take a lot of courage, because it would mean the end of the war on (light) drugs, which would have to be regulated and introduced into the marketplace. "Trees" and coca leaves is probably the best examples of drugs that should be available on the legal market. Only with a diverse drug market that is satisfying most peoples need can replace the current illegal one. I know politicans really want to only have to worry about alcohol, but the globalised world is much more pluralistic in its taste and alcohol just is not enough to satisfy every person.
2011-07-22
Varför PP (och därmed också L) har den bästa informationspolitiken
Jag hittade följande länk på reddit: http://www.reddit.com/r/technology/comments/iwe8v/33gb_of_jstor_articles_and_a_manifesto/
Den länkar i sin tur till TPB: http://thepiratebay.org/torrent/6554331/Papers_from_Philosophical_Transactions_of_the_Royal_Society__fro
Texten på TPB är verkligen värd att läsa om hur statligt finansierade organisationer försvårar tillgången till kunskap, delvis pga haveriet i immateriellrätten, men också av andra orsaker. Därför släppte personen kunskapen fri genom att publicera över 18000 vetenskapliga dokument där vissa härstammar från 1600-talet i stället för att låsa in vår gemensamma kunskap för 19dollar per dokument(pappersform) när vi har digital teknik.
Att galenskaper sanktioneras av staten måste få ett stopp. När lagar försvårar tillgången till kunskap måste lagarna reformeras. Det enda riktigt starka argumentet för immaterialrätten är det pragmatiska att skydd för skaparen och distributörer gör att tillgången ökar. När lagarna och distributörerna minskar tillgången lever det inte upp till sitt syfte och måste antingen avskaffas eller kraftigt reformeras. Det senare är vad PP och L har föreslagit och fler och fler inom näringsliv, tankesmedjor och andra områden börjar också inse detta. Rick Falkvinge var exempelvis överlycklig i Almedalen över att det inte längre är något substantiellt motstånd mot att patentsystemet måste skrotas och börja om från början. Tyvärr lever lobbyisterna för branscherna kvar i tron om att lagen lever upp till sitt syfte, vilket snarare innebär att de lobbar för hårdare tag, när branscherna och samhället behöver göra en nystart, vilket är motsatsen.
Den länkar i sin tur till TPB: http://thepiratebay.org/torrent/6554331/Papers_from_Philosophical_Transactions_of_the_Royal_Society__fro
Texten på TPB är verkligen värd att läsa om hur statligt finansierade organisationer försvårar tillgången till kunskap, delvis pga haveriet i immateriellrätten, men också av andra orsaker. Därför släppte personen kunskapen fri genom att publicera över 18000 vetenskapliga dokument där vissa härstammar från 1600-talet i stället för att låsa in vår gemensamma kunskap för 19dollar per dokument(pappersform) när vi har digital teknik.
Att galenskaper sanktioneras av staten måste få ett stopp. När lagar försvårar tillgången till kunskap måste lagarna reformeras. Det enda riktigt starka argumentet för immaterialrätten är det pragmatiska att skydd för skaparen och distributörer gör att tillgången ökar. När lagarna och distributörerna minskar tillgången lever det inte upp till sitt syfte och måste antingen avskaffas eller kraftigt reformeras. Det senare är vad PP och L har föreslagit och fler och fler inom näringsliv, tankesmedjor och andra områden börjar också inse detta. Rick Falkvinge var exempelvis överlycklig i Almedalen över att det inte längre är något substantiellt motstånd mot att patentsystemet måste skrotas och börja om från början. Tyvärr lever lobbyisterna för branscherna kvar i tron om att lagen lever upp till sitt syfte, vilket snarare innebär att de lobbar för hårdare tag, när branscherna och samhället behöver göra en nystart, vilket är motsatsen.
Privatisera!
Läser kommentarsfältet på SvD
Jag slås av tanken att vi måste banta välfärdsstaten och det fort! Vi borde inte ha kommunal taxiservice utan detta är ett perfekt exempel på någonting folk klarar långt bättre själva. Privatisera färdtjänsten helt, utan några subventioner, för det nuvarande systemet funkar inte när planekonomer ska försöka sköta verksamheten.
Vi har många onödiga verksamheter som subventioneras av det offentliga i onödan och som blockerar kapitalismens evolution och därmed förhindrar en god utveckling. Tack och lov kan vi köpa vissa läkemedel på Ica, men otroligt mycket finns kvar att göra för att begränsa politikens makt över vardagen och flytta makten till alla andra maktcentra som finns. Framför allt är det individens makt över sin vardag som stärkts när valdemokratins uppdrag beskärs till en vassare kärna. Staten är i dagsläget oöverskådlig. Men min förhoppning är att individer kan ha en fullständig överblick över staten för att den har blivit enklare konstruerad med en röd tråd genom verksamheten och för att den offentliga sektorn är smalare i framtiden. Som jag redan nämnt kan vi avskaffa tvånget för kommuner att anordna färdtjänst och låta det bli en sak mellan företag och kund som det borde vara.
Vad kan vi göra för att öka friheten för individ och näringsliv och ta bort onödig arbetsbörda från planekonomerna och byråkraterna?
2:
Konkurrensutsätt Systembolaget. Systembolaget kan skötas exakt som idag, men vi ges möjligheten att via licenssystem handla vin, öl och andra lätta drycker (under 22%) på Ica och andra affärer. Sedan kan väl då de som anser att monopolet är den perfekta modellen stödköpa där för att hålla den vid liv. Men vi andra kan få lov att köpa kall starköl på Statoil om vi vill utan att statens tvångsmakt ska agera glädjedödare. Sedan får våra val avgöra hur marknaden se ut, snarare än att det blir givet ovanifrån av planekonomer. (Som ofta råkar vara moralistiska nykterister med särskilt intresse för planekonomi och som inte har någon som helst aning om alkoholens positiva effekter eller marknaders funktionssätt.) Klarar Frankrike av att halvera vinkonsumptionen på ett par decennier utan monpolsystem så ska vi också klara av att låta folk vara fria.
3:Välfärdens kärna. Vården, skolan och omsorgen ska skötas så bra som möjligt och medborgarna ska få möjlighet att bojkotta dåligt fungerande verksamheter. Välfärdskontron skulle kunna vara en bra modell för att säkerställa att alla har tillgång till välfärden med ekonomiska medel, men att vi samtidigt kan få en fungerande marknad för tjänsterna. När makten över vården och skolan mer ligger hos individen än hos planekonomen då kommer vi se stora förändringar i positiv riktning. Välfärdskontot kan också ersätta färdtjänsten och andra privatiseringar under en tid innan dom helt lyfts ur den skattefinansierade sektorn till förmån för skattesänkningar och normal marknadsekonomi. Milton Friedman och hans fru Rose skissade upp en bra modell för skolan i deras bok Frihet att välja med det dom kallade skolkupong. Denna modell är enkel att implementera för att ersätta dagens havererade planekonomiska system.
4: subventioner, riktade avdrag och mycket mera plockas bort till förmån för platta skatteänkningar rakt av. Staten har viktigare saker för sig än att detaljstyra folks liv med populsism, ökad byråkratisk börda och beskärningar i kärnverksamheten.
5: Statliga försäkringar för exempelvis a-kassa och sjukersättning avskaffas till förmån för en mix av tre komponenter: Grundinkomst, skattesänknignar och välfärdskonton. I stället för att försäkringen bakas in i skattesedeln så flyttar vi in den i privata sektorn. Grundinkomsten kommer alltid finnas oavsett situation när inkomsterna sjunker för lågt. Återigen har Milton och Rose Friedman en bra modell för detta som dom valt att kalla negativ inkomstskatt. Välfärdskontot garanterar att valmöjligheten finns för alla personer att välja försäkring. Slutligen så kapas en del av budgeten till förmån för skattesänkningar som ytterligare ökar valmöjligheterna för medborgaren. En hårt arbetande ensamstående mor kanske använder pengarna till att skicka barnet på skolresan dom tidigare inte haft råd med och en ensamföretagare kanske använder pengarna till att skaffa sig en så bra inkomstförsäkring som möjligt för att skydda sig i sin utsatthet. Reallönerna ökar och den relativa fattigdomen bekämpas.
Listan kommer fortsätta vid tillfälle
Jag slås av tanken att vi måste banta välfärdsstaten och det fort! Vi borde inte ha kommunal taxiservice utan detta är ett perfekt exempel på någonting folk klarar långt bättre själva. Privatisera färdtjänsten helt, utan några subventioner, för det nuvarande systemet funkar inte när planekonomer ska försöka sköta verksamheten.
Vi har många onödiga verksamheter som subventioneras av det offentliga i onödan och som blockerar kapitalismens evolution och därmed förhindrar en god utveckling. Tack och lov kan vi köpa vissa läkemedel på Ica, men otroligt mycket finns kvar att göra för att begränsa politikens makt över vardagen och flytta makten till alla andra maktcentra som finns. Framför allt är det individens makt över sin vardag som stärkts när valdemokratins uppdrag beskärs till en vassare kärna. Staten är i dagsläget oöverskådlig. Men min förhoppning är att individer kan ha en fullständig överblick över staten för att den har blivit enklare konstruerad med en röd tråd genom verksamheten och för att den offentliga sektorn är smalare i framtiden. Som jag redan nämnt kan vi avskaffa tvånget för kommuner att anordna färdtjänst och låta det bli en sak mellan företag och kund som det borde vara.
Vad kan vi göra för att öka friheten för individ och näringsliv och ta bort onödig arbetsbörda från planekonomerna och byråkraterna?
2:
Konkurrensutsätt Systembolaget. Systembolaget kan skötas exakt som idag, men vi ges möjligheten att via licenssystem handla vin, öl och andra lätta drycker (under 22%) på Ica och andra affärer. Sedan kan väl då de som anser att monopolet är den perfekta modellen stödköpa där för att hålla den vid liv. Men vi andra kan få lov att köpa kall starköl på Statoil om vi vill utan att statens tvångsmakt ska agera glädjedödare. Sedan får våra val avgöra hur marknaden se ut, snarare än att det blir givet ovanifrån av planekonomer. (Som ofta råkar vara moralistiska nykterister med särskilt intresse för planekonomi och som inte har någon som helst aning om alkoholens positiva effekter eller marknaders funktionssätt.) Klarar Frankrike av att halvera vinkonsumptionen på ett par decennier utan monpolsystem så ska vi också klara av att låta folk vara fria.
3:Välfärdens kärna. Vården, skolan och omsorgen ska skötas så bra som möjligt och medborgarna ska få möjlighet att bojkotta dåligt fungerande verksamheter. Välfärdskontron skulle kunna vara en bra modell för att säkerställa att alla har tillgång till välfärden med ekonomiska medel, men att vi samtidigt kan få en fungerande marknad för tjänsterna. När makten över vården och skolan mer ligger hos individen än hos planekonomen då kommer vi se stora förändringar i positiv riktning. Välfärdskontot kan också ersätta färdtjänsten och andra privatiseringar under en tid innan dom helt lyfts ur den skattefinansierade sektorn till förmån för skattesänkningar och normal marknadsekonomi. Milton Friedman och hans fru Rose skissade upp en bra modell för skolan i deras bok Frihet att välja med det dom kallade skolkupong. Denna modell är enkel att implementera för att ersätta dagens havererade planekonomiska system.
4: subventioner, riktade avdrag och mycket mera plockas bort till förmån för platta skatteänkningar rakt av. Staten har viktigare saker för sig än att detaljstyra folks liv med populsism, ökad byråkratisk börda och beskärningar i kärnverksamheten.
5: Statliga försäkringar för exempelvis a-kassa och sjukersättning avskaffas till förmån för en mix av tre komponenter: Grundinkomst, skattesänknignar och välfärdskonton. I stället för att försäkringen bakas in i skattesedeln så flyttar vi in den i privata sektorn. Grundinkomsten kommer alltid finnas oavsett situation när inkomsterna sjunker för lågt. Återigen har Milton och Rose Friedman en bra modell för detta som dom valt att kalla negativ inkomstskatt. Välfärdskontot garanterar att valmöjligheten finns för alla personer att välja försäkring. Slutligen så kapas en del av budgeten till förmån för skattesänkningar som ytterligare ökar valmöjligheterna för medborgaren. En hårt arbetande ensamstående mor kanske använder pengarna till att skicka barnet på skolresan dom tidigare inte haft råd med och en ensamföretagare kanske använder pengarna till att skaffa sig en så bra inkomstförsäkring som möjligt för att skydda sig i sin utsatthet. Reallönerna ökar och den relativa fattigdomen bekämpas.
Listan kommer fortsätta vid tillfälle
2011-07-16
Drogpolitikens grunder
Jag har funderat en del kring drogpolitiken och har insett mångs saker med åren. En sak är att Svenska politiker och debattörer inte förmår att ta in dess globala dimensioner utan tror blint på isolationism och nationalism som om begreppen verkligen hade kraft i det globaliserade 2000-talet. Men vad som framför allt saknas i Svensk debatt är försök till omstart. Att inte diskutera sakfrågor utan principer, nämligen vilka principer som politiken ska ligga på. Som det är nu och som David Nutt i Storbritannien visat ett flertal gånger så bygger politiken på godtycklighet och principer verkar saknas annat än "det är ju farligt = vi måste förbjuda". Vi måste ha ett större fokus både internt i den reformförespråkande rörelsen men också externt i debatter våga ställa frågan som journalisterna tyvärr glömmer bort: I vilka principer och statistiska mått ska vi ha vår politiska bas och utforma politiken av.
Exempel kan vara "kroppslig autonomi"; drogens beroendeframkallande styrka; om drogen är syntetisk, raffinerad ur växtmaterial eller rå växtbaserad; drogens toxicitetsfaktor; rusents karaktär och vilka allvarliga risker som är kopplade till ruset; drogens aktuella utbredning och därmed hur 'traditionell' den är i den svenska kulturen (har använts som argument för alkoholens bevarande).
Många andra statistiska faktorer och filosofiska principer går givetvis att hitta, men det som jag anser vara viktigast under 2010-talet är att få bort godtyckligheten och att snabbt åtgärda de akuta problem som finns med politiken. på längre sikt (efter 2020) hoppas jag att vi har reformerat drogpolitiken så att den utgår från principerna och vidhåller dem oavsett vad som kanske 'känns' för oroliga moralister och deras syn på drogerna. Vad vi måste släppa är tanken på att allting som är berusande (utom tobak och alkohol) per automatik ska vara förbjudet, tabubelagt och belagt med straff. Vi kan omöjligen vara ett fritt land och samtidigt försvara den konstiga och religiöst inspirerade glädjedödarattityden att allting som är kul är farligt och ska förbjudas för alla att uppleva. Då är det mycket bättre att genom det fria valet ha rätt att välja bort det man inte gillar och att ha politiska principer som exempelvis utgår från att de berusningsmedel som säljs i butik är hyfsat ofarliga och har låg risk att drabba tredje part. Helt enkelt att olika friheter inte kommer i krock med varandra är en bra princip för att avgöra vad som ska vara legalt eller inte. Är en drog starkt försämrade av omdömet och agressionshöjande ska den vara mer svåråtkomlig än en drogtyp som ökar sympatin exemeplvis.
Vad vi också måste förstå är att missbruk och berusning är två olika fenomen som förvisso är starkt korrelerade till varandra men inte är kausala. Att vara full och spy är något helt annat än att vara full och slåss och det kan mycket väl ara så att det är helt andra faktorer än drogen som är problemet och att vi idag överskattar drogens roll i missbruksproblematiken. Vad vi till exempel mer och mer börjar förstå är att kroniskt beroende oftare än inte beror på existerande faktorer som genetik, trauma, socialt arv, med mera. Då börjar bilden uppstå att missbruket mer är ett symptom på en annan och djupare orsak än vad det är orsaken till utanförskapet. Vad som sällan nämns är exempelvis att huvuddelen av överrepresentationen av schizofreni bland cannabisrökare är av orsaken att schizofreni orsakar utanförskap och att personer i utanförskap i sin tur är överrepresenterade bland tunga missbrukare. Då är det inte alls konstigt att undersökningar för cannabispsykoser visar en större överrepresentation än vad som är orsakat av cannabisens farmakologiska egenskaper.
Oavsett är drogernas problematik från internationella konflikter till individuella tragedier långt mer komplext än vad som politiken är avsedd att hantera. Vi måste se bortom drogerna och fokusera på problemen i sig, för ytterst lite är ensamt orsakat av drogen i sig. skadereducering är en av de principer som borde vara vägledande mot problemen och den kroppsliga autonomin måste vara vägledande när det kommer till de problemfria delarna av drogerna. Jag bjuder också in fler debattörer och reformaktivister att börja fundera kring vilken mall som ska användas för att i framtiden hantera nya droger och nya former av drogproblematik. Godtycket måste ersättas med förutsägbarhet baserad på filosofiska principer och vetenskap.
Exempel kan vara "kroppslig autonomi"; drogens beroendeframkallande styrka; om drogen är syntetisk, raffinerad ur växtmaterial eller rå växtbaserad; drogens toxicitetsfaktor; rusents karaktär och vilka allvarliga risker som är kopplade till ruset; drogens aktuella utbredning och därmed hur 'traditionell' den är i den svenska kulturen (har använts som argument för alkoholens bevarande).
Många andra statistiska faktorer och filosofiska principer går givetvis att hitta, men det som jag anser vara viktigast under 2010-talet är att få bort godtyckligheten och att snabbt åtgärda de akuta problem som finns med politiken. på längre sikt (efter 2020) hoppas jag att vi har reformerat drogpolitiken så att den utgår från principerna och vidhåller dem oavsett vad som kanske 'känns' för oroliga moralister och deras syn på drogerna. Vad vi måste släppa är tanken på att allting som är berusande (utom tobak och alkohol) per automatik ska vara förbjudet, tabubelagt och belagt med straff. Vi kan omöjligen vara ett fritt land och samtidigt försvara den konstiga och religiöst inspirerade glädjedödarattityden att allting som är kul är farligt och ska förbjudas för alla att uppleva. Då är det mycket bättre att genom det fria valet ha rätt att välja bort det man inte gillar och att ha politiska principer som exempelvis utgår från att de berusningsmedel som säljs i butik är hyfsat ofarliga och har låg risk att drabba tredje part. Helt enkelt att olika friheter inte kommer i krock med varandra är en bra princip för att avgöra vad som ska vara legalt eller inte. Är en drog starkt försämrade av omdömet och agressionshöjande ska den vara mer svåråtkomlig än en drogtyp som ökar sympatin exemeplvis.
Vad vi också måste förstå är att missbruk och berusning är två olika fenomen som förvisso är starkt korrelerade till varandra men inte är kausala. Att vara full och spy är något helt annat än att vara full och slåss och det kan mycket väl ara så att det är helt andra faktorer än drogen som är problemet och att vi idag överskattar drogens roll i missbruksproblematiken. Vad vi till exempel mer och mer börjar förstå är att kroniskt beroende oftare än inte beror på existerande faktorer som genetik, trauma, socialt arv, med mera. Då börjar bilden uppstå att missbruket mer är ett symptom på en annan och djupare orsak än vad det är orsaken till utanförskapet. Vad som sällan nämns är exempelvis att huvuddelen av överrepresentationen av schizofreni bland cannabisrökare är av orsaken att schizofreni orsakar utanförskap och att personer i utanförskap i sin tur är överrepresenterade bland tunga missbrukare. Då är det inte alls konstigt att undersökningar för cannabispsykoser visar en större överrepresentation än vad som är orsakat av cannabisens farmakologiska egenskaper.
Oavsett är drogernas problematik från internationella konflikter till individuella tragedier långt mer komplext än vad som politiken är avsedd att hantera. Vi måste se bortom drogerna och fokusera på problemen i sig, för ytterst lite är ensamt orsakat av drogen i sig. skadereducering är en av de principer som borde vara vägledande mot problemen och den kroppsliga autonomin måste vara vägledande när det kommer till de problemfria delarna av drogerna. Jag bjuder också in fler debattörer och reformaktivister att börja fundera kring vilken mall som ska användas för att i framtiden hantera nya droger och nya former av drogproblematik. Godtycket måste ersättas med förutsägbarhet baserad på filosofiska principer och vetenskap.
Svar till Magnus Callmyr
Angående att hash i sig inte dödar så är det sant. Att spårämnen kan uppmätas i dödsfall är någonting helt annat. Spårämnena finns kvar en månad efter bruk och staten säger tydligt i statistiken att det inte är cannabis i sig som är farligt utan ruset kan försämra omdömet (sidan 32) och då kan olyckor uppstå precis som olyckor kan uppstå av trötthet. Vad som är rimligt att anta är att dödsfall av cannabis kan uppstå i och med trafikolyckor och liknande, men att givet den långa tiden som cannabis är uppmätbart så kommer det innebära en överrepresentation i statistiken jämfört med exemeplvis kokain som inte går att spåra redan efter några få dygn. Det Johan menar är överdoser, vilket Cannabis troligen är den enda droger som det inte går att överdosera på eftersom överdosen ligger på över 10 000 ggr normaldosen, vilket kan jämföras med heroin som ligger på ca 5ggr normaldosen för överdos. Därför är det allmän kunskap att cannabis inte dödar, mer än i extrema fall där den kan vara en bidragande orsak i exempelvis trafikolyckor och liknande.
Hur man än vrider och vänder på drogfrågan så är den ett enda haveri. 3 ggr fler personer dör varje år i Sverige än Holland och Tjeckien eftersom vi har fullt upp att jaga folk med polis för moralbrott snarare än att ge advekat hjälp till de som frågar efter den. Medan Holländarna fokuserar på smugglingen och på skadereduktion och vårdinsatser fokuserar Sverige på småbrukare och att kasta ut patienter så fort de får minsta lilla återfall.
Att staten kastar folk i fängelse sedan 1991 pga att de har varit berusade är bara knasigt. Särskilt eftersom många droger som MDMA, Khat och Cannabis rent medicinskt är långt mindre allvarliga droger än tobak och alkohol. http://www.modelmayhem.com/po.php?thread_id=645867 Att staten fullkomligt skiter i den kroppsliga autonomin och tvingar sin in i människors kroppar för att bestämma över kroppen och utkräva vätskor gör knappast saken bättre.
Under de decennier som vi har fört en ständigt mer repressiv strategi med målen "kriget mot drogerna" och "det narkotikafria samhället" har konsumptionene stadigt ökat, missbruket ökat, dödsfallen ökat och allting blivit sämre snarare än bättre. Portugal som gjorde en liten förändring i lagstiftningen 2001 hat haverat det tunga missbruket och Schweiz fick bort nästan alla småstölder när de införde heroinsföreskrivning som sista utväg för dem som misslyckats med subutex och metadon.
Jag tror du underskattar frågans vikt i den internationella politiken. Illegala droger uppskattas utgöra runt 1% av ALL handel i världen och är motorn i många konflikter, inte minst som ekonomisk motor för talibanerna och FARC. Förbudet funkar helt enkelt inte att minska totaltillgången eller höja priset vilket var den grundläggande målsättningen för att via strypt tillgång bli av med konsumptionen. Marknaden har bara flyttat in i den illegala sektorn där den kan leva helt utan statlig kontroll och gärna kliver över lik för att expandera sin marknad. Bara de sista 5 åren har 40 000 dött i Mexico sedan regeringen försökt ta till repressiva medel mot smugglingen och tusentals har också dött i andra länder i olika drogkrig. Att Sverige har låg drogkonsumption har inte så mycket med lagstiftningen att göra som att det är för långt bort från odlingarna i Sydamerika och Marocko att det ska löna sig att exportera hit i förhållande till de mer befolkade länderna i Sydeuropa.
Om ett krig inte är vunnet efter 40 år borde man nog fundera över dess rimlighet men politikerna har inte vågat erkänna förlusten utan hävdar bestämt att framgången ligger kring hörnet bara lite mer resurser tillförs och lite mer straff utkrävs. Delstatspolitiker i USA har redan börjat förändra färdriktingen, när de inser att det inte är hållbart med världens största fängelsepopulation för budgeten och att internerna till största delen är vanliga drogbrukare som inte har gjort direkt skada på någon person eller egendom. Medan höga politiker har låst sig fast i en ytlig signalpolitik så förändras läget snabbt och då särskilt rörande cannabis som är den drog som det är viktigast för samhället att få kontroll över, förslagsvis genom en reglering likt alkohol och tobak.
Den nuvarande strategin funkar i alla fall inte. Bara mellan 2000 och 2005 ökade den uppskattade kokainkonsumptionen i Sverige med ca 30% per år. Liknande siffror ar vi också sett för andra droger. Vad som inte avgör drogernas tillgång är staten utan det avgörs av andra faktorer. Exemeplvis så har Extacykonsumptionen gått mot noll, då kvalitén (bland annat halten MDMA) stadigt sjunkit och olika nätdroger tagit över. Det är trender snarare än lagar och straff som reglerar villkoren på narkotikamarknaden. Visst kan staten göra tafatta försök att förändra attityden, men i och med Internet kommer det bli ett slag i luften eftersom staten inte längre kan ljuga ungdomar i ansiktet på samma sätt som för tidigare generationer. Framförallt blir propagandakampanjer verkningslösa av det enkla faktum att vi kan köpa en av de tyngsta drogerna som finns direkt ifrån staten och majoriteten av folket också gör detta. Det enda som de då kan komma med är "vi behöver inte fler droger". Men detta bygger på en rad felslut, varav ett av de värsta är att repressiva kriminaliseringslagar reglerar tillgången, vilket inte är fallet. När det handlar om cannabis så har drogen all framtid framför sig. Närmare halva befolkningen i länder som USA, Canada och Frankrike har testat cannabis och vi i Sverige närmar oss samma nivåer snabb takt. Likaså har odlingen av droggen blivit mer sofistiskerad och numera krävs det bara en tom plats i skogen eller en lampa i garderoben för att producera tillräckligt för att tjäna tusentals kronor på marknanden. Med en allt större diskrepans mellan lagen och befolkningen så kommer detta argument förlora allt mer kraft. Drogerna kommer att existera i samhället och frågan handlar inte om vilken möjlighet politikerna har att tillåta eller blockera dem utan mer om bättre eller sämre strategier för att handera bruk och eventuella drogproblem. Detta håller på att bli ett faktum, men som inte förstås av många politiker eftersom de befinner sig i tron att politikern har kontroll över drogerna och att Sveriges politik fungerar relativt bra, trots många indikatorer i statistiken på att politiken har havererat. Då i synnerhet när det kommer till de tyngsta missbrukarna som inte får den vård de behöver eftersom lagarna förvägrar dem det.
"när man tar droger bestämmer man inte längre över sin kropp" Om du anser detta vara sant så föreslår jag att du i stället för att kritisera reformförespråkare kritiserar förespråkarna för den repressiva linjen. Man gör knappast livet bättre för utsatta genom att fängsla/bötfälla dem. Inte heller blir situationen bättre av att kollektivisera gruppen narkotikaanvändare eftersom de flesta har kontroll över bruket och på intet sätt avsäger sig sin frihet. Däremot kan det behövas ett större fokus på smugglingen och bort från det enskilda bruket enligt modellen om sk. avkriminalisering och att staten i stället för aktivt letar upp missbrukare ser till att ha fungerande vård för dem som ber om det. Det finns nog mer än tillräckligt med problem för staten att ta i tu med utan att den ska behöva leta upp och skapa problem genom att stigmatisera människor som inte bett om det. Jag hoppas verkligen att du inte menar allvar när du tror att ALLA drogbrukare FULLSTÄNDIGT tappar sin frihet och att det påkallar statligt ingripande och överförmynderi. Som det går att påpeka så är nikotin, kaffe och alvedon också droger, men jag ser ingen anledning att förmynda över kaffedrickare. Vad vi måste skilja på är bruk ochb missbruk och det staten ska göra är att hjälpa de missbruakre som uppsöker hjälp och dessutom inte stänga av dem från vården bara för att dem inte sköter sig helt exempelariskt. Att kräva att en person som befinner sig i samhällets botten med allt vad det innebär ska uppföra sig exemplariskt för att få vård är omänskligt och någonting som http://www.globalcommissionondrugs.org/ har tagit fasta på med stark kritik mot denna syn. Vården ska inte vara villkorad och vården ska inte vara i konflikt med polisen, vilekt vi måste ändra på genom en skyndsam skadereducerande nationell strategi där avkriminalisering för eget bruk ingår.
Sedan vill jag kommentera din brist på historisk kunskap när du nämner Kina. I Kina så var det britterna som aktivt smugglade och närmast tvingade i befolkningen opium och det var alltså så långt från en reglerad marknad som det går att komma och det var den reglerade marknaden som var ämnet för seminariet. Dessutom skedde det för över 100 år sedan och vi har idag långt bättre och vetenskapligt bättre kvalité på andra erfarenheter som är bättre att basera politik på. Ursprungligen kommer till exempel cannabis' illegala status från rasisten Harry Anslinger som ansåg att cannabis degenererade de lägre raserna och i sin kamp körde han över bland annat läkarkåren i USA som använda cannabis som medicin. Cannabis som medicin håller dock på att göra comeback numera och allt fler länder och delstater släpper på lagarna för att låta vetenskapsmän och inte politiker bestämma vad som är medicin och vad som inte är det.
Hur ska vi då avgöra vilka droger som ska konsumeras i samhället? I stället för att jaga brukare borde vi rimligen utgå från någon princip och/eller mätbar vetenskaplig faktor för at avgöra vad som ska vara legalt att sälja och vad som ska vara illegalt att sälja. Det skulle betyda en fullständig avkriminalisering av eget bruk och en överflyttning av polisresurser till bekämpning av smugglingen. Vad som sedan ska ingå i en legalisering med försäljning i tobaksaffärer/systembolag får sedan avgöras utifrån den överenskomna principen och mätvärdena i de relevanta faktorerna. exempelvis så kan vi sätta alkohol som den övre ribban och låta alla droger som är mindre toxiska och berendeframkallande att bli legala att sälja. Dert skulle till exempel innebära att cannabis blir legalt att sälja. Till detta kommer det trevliga bonusar som att inkomstkällorna för den organiserade brottsligheten minskar och ersätts med skatteintäkter hos staten. skatten måste dock sättas på en klok nivå för att denna balans sa uppstå, för som vi idag ser med tobaken så skapar skattenivåer som är för höga ett utrymme för brottsligheten att växa i.
Hur man än vrider och vänder på drogfrågan så är den ett enda haveri. 3 ggr fler personer dör varje år i Sverige än Holland och Tjeckien eftersom vi har fullt upp att jaga folk med polis för moralbrott snarare än att ge advekat hjälp till de som frågar efter den. Medan Holländarna fokuserar på smugglingen och på skadereduktion och vårdinsatser fokuserar Sverige på småbrukare och att kasta ut patienter så fort de får minsta lilla återfall.
Att staten kastar folk i fängelse sedan 1991 pga att de har varit berusade är bara knasigt. Särskilt eftersom många droger som MDMA, Khat och Cannabis rent medicinskt är långt mindre allvarliga droger än tobak och alkohol. http://www.modelmayhem.com/po.php?thread_id=645867 Att staten fullkomligt skiter i den kroppsliga autonomin och tvingar sin in i människors kroppar för att bestämma över kroppen och utkräva vätskor gör knappast saken bättre.
Under de decennier som vi har fört en ständigt mer repressiv strategi med målen "kriget mot drogerna" och "det narkotikafria samhället" har konsumptionene stadigt ökat, missbruket ökat, dödsfallen ökat och allting blivit sämre snarare än bättre. Portugal som gjorde en liten förändring i lagstiftningen 2001 hat haverat det tunga missbruket och Schweiz fick bort nästan alla småstölder när de införde heroinsföreskrivning som sista utväg för dem som misslyckats med subutex och metadon.
Jag tror du underskattar frågans vikt i den internationella politiken. Illegala droger uppskattas utgöra runt 1% av ALL handel i världen och är motorn i många konflikter, inte minst som ekonomisk motor för talibanerna och FARC. Förbudet funkar helt enkelt inte att minska totaltillgången eller höja priset vilket var den grundläggande målsättningen för att via strypt tillgång bli av med konsumptionen. Marknaden har bara flyttat in i den illegala sektorn där den kan leva helt utan statlig kontroll och gärna kliver över lik för att expandera sin marknad. Bara de sista 5 åren har 40 000 dött i Mexico sedan regeringen försökt ta till repressiva medel mot smugglingen och tusentals har också dött i andra länder i olika drogkrig. Att Sverige har låg drogkonsumption har inte så mycket med lagstiftningen att göra som att det är för långt bort från odlingarna i Sydamerika och Marocko att det ska löna sig att exportera hit i förhållande till de mer befolkade länderna i Sydeuropa.
Om ett krig inte är vunnet efter 40 år borde man nog fundera över dess rimlighet men politikerna har inte vågat erkänna förlusten utan hävdar bestämt att framgången ligger kring hörnet bara lite mer resurser tillförs och lite mer straff utkrävs. Delstatspolitiker i USA har redan börjat förändra färdriktingen, när de inser att det inte är hållbart med världens största fängelsepopulation för budgeten och att internerna till största delen är vanliga drogbrukare som inte har gjort direkt skada på någon person eller egendom. Medan höga politiker har låst sig fast i en ytlig signalpolitik så förändras läget snabbt och då särskilt rörande cannabis som är den drog som det är viktigast för samhället att få kontroll över, förslagsvis genom en reglering likt alkohol och tobak.
Den nuvarande strategin funkar i alla fall inte. Bara mellan 2000 och 2005 ökade den uppskattade kokainkonsumptionen i Sverige med ca 30% per år. Liknande siffror ar vi också sett för andra droger. Vad som inte avgör drogernas tillgång är staten utan det avgörs av andra faktorer. Exemeplvis så har Extacykonsumptionen gått mot noll, då kvalitén (bland annat halten MDMA) stadigt sjunkit och olika nätdroger tagit över. Det är trender snarare än lagar och straff som reglerar villkoren på narkotikamarknaden. Visst kan staten göra tafatta försök att förändra attityden, men i och med Internet kommer det bli ett slag i luften eftersom staten inte längre kan ljuga ungdomar i ansiktet på samma sätt som för tidigare generationer. Framförallt blir propagandakampanjer verkningslösa av det enkla faktum att vi kan köpa en av de tyngsta drogerna som finns direkt ifrån staten och majoriteten av folket också gör detta. Det enda som de då kan komma med är "vi behöver inte fler droger". Men detta bygger på en rad felslut, varav ett av de värsta är att repressiva kriminaliseringslagar reglerar tillgången, vilket inte är fallet. När det handlar om cannabis så har drogen all framtid framför sig. Närmare halva befolkningen i länder som USA, Canada och Frankrike har testat cannabis och vi i Sverige närmar oss samma nivåer snabb takt. Likaså har odlingen av droggen blivit mer sofistiskerad och numera krävs det bara en tom plats i skogen eller en lampa i garderoben för att producera tillräckligt för att tjäna tusentals kronor på marknanden. Med en allt större diskrepans mellan lagen och befolkningen så kommer detta argument förlora allt mer kraft. Drogerna kommer att existera i samhället och frågan handlar inte om vilken möjlighet politikerna har att tillåta eller blockera dem utan mer om bättre eller sämre strategier för att handera bruk och eventuella drogproblem. Detta håller på att bli ett faktum, men som inte förstås av många politiker eftersom de befinner sig i tron att politikern har kontroll över drogerna och att Sveriges politik fungerar relativt bra, trots många indikatorer i statistiken på att politiken har havererat. Då i synnerhet när det kommer till de tyngsta missbrukarna som inte får den vård de behöver eftersom lagarna förvägrar dem det.
"när man tar droger bestämmer man inte längre över sin kropp" Om du anser detta vara sant så föreslår jag att du i stället för att kritisera reformförespråkare kritiserar förespråkarna för den repressiva linjen. Man gör knappast livet bättre för utsatta genom att fängsla/bötfälla dem. Inte heller blir situationen bättre av att kollektivisera gruppen narkotikaanvändare eftersom de flesta har kontroll över bruket och på intet sätt avsäger sig sin frihet. Däremot kan det behövas ett större fokus på smugglingen och bort från det enskilda bruket enligt modellen om sk. avkriminalisering och att staten i stället för aktivt letar upp missbrukare ser till att ha fungerande vård för dem som ber om det. Det finns nog mer än tillräckligt med problem för staten att ta i tu med utan att den ska behöva leta upp och skapa problem genom att stigmatisera människor som inte bett om det. Jag hoppas verkligen att du inte menar allvar när du tror att ALLA drogbrukare FULLSTÄNDIGT tappar sin frihet och att det påkallar statligt ingripande och överförmynderi. Som det går att påpeka så är nikotin, kaffe och alvedon också droger, men jag ser ingen anledning att förmynda över kaffedrickare. Vad vi måste skilja på är bruk ochb missbruk och det staten ska göra är att hjälpa de missbruakre som uppsöker hjälp och dessutom inte stänga av dem från vården bara för att dem inte sköter sig helt exempelariskt. Att kräva att en person som befinner sig i samhällets botten med allt vad det innebär ska uppföra sig exemplariskt för att få vård är omänskligt och någonting som http://www.globalcommissionondrugs.org/ har tagit fasta på med stark kritik mot denna syn. Vården ska inte vara villkorad och vården ska inte vara i konflikt med polisen, vilekt vi måste ändra på genom en skyndsam skadereducerande nationell strategi där avkriminalisering för eget bruk ingår.
Sedan vill jag kommentera din brist på historisk kunskap när du nämner Kina. I Kina så var det britterna som aktivt smugglade och närmast tvingade i befolkningen opium och det var alltså så långt från en reglerad marknad som det går att komma och det var den reglerade marknaden som var ämnet för seminariet. Dessutom skedde det för över 100 år sedan och vi har idag långt bättre och vetenskapligt bättre kvalité på andra erfarenheter som är bättre att basera politik på. Ursprungligen kommer till exempel cannabis' illegala status från rasisten Harry Anslinger som ansåg att cannabis degenererade de lägre raserna och i sin kamp körde han över bland annat läkarkåren i USA som använda cannabis som medicin. Cannabis som medicin håller dock på att göra comeback numera och allt fler länder och delstater släpper på lagarna för att låta vetenskapsmän och inte politiker bestämma vad som är medicin och vad som inte är det.
Hur ska vi då avgöra vilka droger som ska konsumeras i samhället? I stället för att jaga brukare borde vi rimligen utgå från någon princip och/eller mätbar vetenskaplig faktor för at avgöra vad som ska vara legalt att sälja och vad som ska vara illegalt att sälja. Det skulle betyda en fullständig avkriminalisering av eget bruk och en överflyttning av polisresurser till bekämpning av smugglingen. Vad som sedan ska ingå i en legalisering med försäljning i tobaksaffärer/systembolag får sedan avgöras utifrån den överenskomna principen och mätvärdena i de relevanta faktorerna. exempelvis så kan vi sätta alkohol som den övre ribban och låta alla droger som är mindre toxiska och berendeframkallande att bli legala att sälja. Dert skulle till exempel innebära att cannabis blir legalt att sälja. Till detta kommer det trevliga bonusar som att inkomstkällorna för den organiserade brottsligheten minskar och ersätts med skatteintäkter hos staten. skatten måste dock sättas på en klok nivå för att denna balans sa uppstå, för som vi idag ser med tobaken så skapar skattenivåer som är för höga ett utrymme för brottsligheten att växa i.
2011-07-14
Några citat från Harry Anslinger. Mannen som gjorde cannabis illegalt i USA och i FN
"There are 100,000 total marijuana smokers in the US, and most are Negroes, Hispanics, Filipinos and entertainers. Their Satanic music, jazz and swing, result from marijuana usage. This marijuana causes white women to seek sexual relations with Negroes, entertainers and any others."
"Marihuana leads to pacifism and communist brainwashing."
"Reefer makes darkies think they're as good as white men."
"...the primary reason to outlaw marijuana is its effect on the degenerate races."
"Marijuana is the most violence-causing drug in the history of mankind."
"Marijuana is an addictive drug which produces in its users insanity, criminality, and death."
"You smoke a joint and you're likely to kill your brother."
-
Anledningen till att cannabis är illegalt är inte för att det är farligt. Anledningen är att inflytelserika personer ljög ihop historier för att förtrycka de minoriteter som då var de huvudsakliga konsumenterna av drogen. Sedan kan man ha vilka åsikter som helst om drogen, men man ska komma ihåg att dess farlighet är överdriven och att konsumtionen stiger i alla västländer oavsett straffskalans hårdhet. Det rimligaste är att få kontroll över distributionen vare sig man anser sig erkänna den kroppsliga autonomin eller vill få statlig kontroll över distributionen i skademinimerande syfte. Men att fortsätta på den nuvarande linjen som har sin ursprungliga grund i lögner är inte försvarbart. Börja bekämpa missbruket med dialog och sjukvård i stället för kollektiv bestraffning av samtliga brukare med verktyg som polis och fängelse. Den repressiva linjen har varken stöd i forskningen (för sin obefintliga effektivitet, drogskalans godtycklighet och mängder av andra faktorer) eller funkar med ständigt stigande nivåer av konsumtion och missbruk. Att Sverige också har bland Europas högsta dödlighet bland narkomanen borde rimligen också vara en ringsignal om att politiken måste omvärderas och en 180 graders sväng örligt övervägas.
PS. Jag kommer inom kort skriva om en lika knäpp upphovsman till drogpolitiken som vi har här i Sverige, Nils Bejerot och hur vi inte kan ta grunderna för politiken på allvar utan att vi måste ompröva politiken och ha en utgångspunkt i dagens vetande och i tydligare principer.
"Marihuana leads to pacifism and communist brainwashing."
"Reefer makes darkies think they're as good as white men."
"...the primary reason to outlaw marijuana is its effect on the degenerate races."
"Marijuana is the most violence-causing drug in the history of mankind."
"Marijuana is an addictive drug which produces in its users insanity, criminality, and death."
"You smoke a joint and you're likely to kill your brother."
-
Anledningen till att cannabis är illegalt är inte för att det är farligt. Anledningen är att inflytelserika personer ljög ihop historier för att förtrycka de minoriteter som då var de huvudsakliga konsumenterna av drogen. Sedan kan man ha vilka åsikter som helst om drogen, men man ska komma ihåg att dess farlighet är överdriven och att konsumtionen stiger i alla västländer oavsett straffskalans hårdhet. Det rimligaste är att få kontroll över distributionen vare sig man anser sig erkänna den kroppsliga autonomin eller vill få statlig kontroll över distributionen i skademinimerande syfte. Men att fortsätta på den nuvarande linjen som har sin ursprungliga grund i lögner är inte försvarbart. Börja bekämpa missbruket med dialog och sjukvård i stället för kollektiv bestraffning av samtliga brukare med verktyg som polis och fängelse. Den repressiva linjen har varken stöd i forskningen (för sin obefintliga effektivitet, drogskalans godtycklighet och mängder av andra faktorer) eller funkar med ständigt stigande nivåer av konsumtion och missbruk. Att Sverige också har bland Europas högsta dödlighet bland narkomanen borde rimligen också vara en ringsignal om att politiken måste omvärderas och en 180 graders sväng örligt övervägas.
PS. Jag kommer inom kort skriva om en lika knäpp upphovsman till drogpolitiken som vi har här i Sverige, Nils Bejerot och hur vi inte kan ta grunderna för politiken på allvar utan att vi måste ompröva politiken och ha en utgångspunkt i dagens vetande och i tydligare principer.
Maria Larsson strikes again
Jag är också rädd för Maria Larsson! Nu har hon tydligen sjösatt en propagandakampanj som ska säkerställa att ungdomarna får "rätt" åsikter (Vilket är någonting HELT annat än vetenskapsgrundade åsikter). Givetvis är det ökanda FHI som ska implementera politiken. Tydligen har regeringen problem med att internet lär ungdomar att cannabis enligt det samlade vetenskapliga vetandet är en relativt mild drog. Det går ju inte att upprätthålla målet om det narkotikafria samhället om ungdomar lär sig vetenskap och därför ska staten lobba mot ungdomar för att den av staten sanktionerade kartan stämmer och att det är verkligheten det är fel på.
Feynman vänder sig i sin grav
EDIT:
12 miljoner ska tydligen kalaset gå på. 1,25 kr per person i Sverige. 2,7kr per svensk löntagare. Eller för att ta en klassiker: 400 000 chipspåsar!
Citat
"
Skälen för beslutet
Målsättningen är att ungdomar i åldern 16–18 år ska reflektera över
sina attityder till cannabis så att de aktivt och av egen vilja bestämmer
sig för att avstå cannabis. Målen för insatsen är att färre ungdomar i
åldern 16–18 år ska testa cannabis, att öka kunskapen om de negativa
konsekvenserna av cannabismissbruk bland ungdomar i åldern 16–18 år
och hos föräldrar till tonåringar samt personal i gymnasieskolan.
Det är angeläget att involvera idéburna organisationer och den ideella
sektorn i genomförandet av åtgärderna, så att den kompetens dessa
organisationer besitter kan tas tillvara.
På regeringens vägnar
Maria Larsson
"
Jag är inte ett dugg förvånad över att Maria Larsson ohämmat säger att skattemedel ska gå till de kristna helnykteristorgansiationerna. En muta till kärnväljarna är vad man också kan kalla det. Tydligen befinner sig Håkan Juholt i gott sällskap med andra politiker som med gemensamma medel vill gynna den egna kretsen på det allmännas bekostnad. Juholt vill skänka pengar till Kalmar och Larsson vill skänka pengar till sina religiösa och stolliga vänner.
Tänk vad bra det vore om vi hade politiker som vågade sitta på läktaren och se på när folk gör sina livsval i fred och utan att behöva gå in och pilla. Politiker som tog signaler från folket som tecken på att politiken borde ändras och inte att man ska satsa nya medel på att lobba mot befolkningen med nya kampanjer, lagar och tvång. Politiker som försdot vitsen av en långsiktig politik som är principiellt försvarbar och inte populistiskt/godtyckligt/desperat röstköpande som likt maktmissbruk endast ger tillfredställelse för stunden. Maktmissbruk är lika allvarligt som andra former av missbruk. Ironiskt nog verkar det vara just nykterister som är mest plågade av detta kortsiktiga kicksökande och då i form av politisk moralism.
Feynman vänder sig i sin grav
EDIT:
12 miljoner ska tydligen kalaset gå på. 1,25 kr per person i Sverige. 2,7kr per svensk löntagare. Eller för att ta en klassiker: 400 000 chipspåsar!
Citat
"
Skälen för beslutet
Målsättningen är att ungdomar i åldern 16–18 år ska reflektera över
sina attityder till cannabis så att de aktivt och av egen vilja bestämmer
sig för att avstå cannabis. Målen för insatsen är att färre ungdomar i
åldern 16–18 år ska testa cannabis, att öka kunskapen om de negativa
konsekvenserna av cannabismissbruk bland ungdomar i åldern 16–18 år
och hos föräldrar till tonåringar samt personal i gymnasieskolan.
Det är angeläget att involvera idéburna organisationer och den ideella
sektorn i genomförandet av åtgärderna, så att den kompetens dessa
organisationer besitter kan tas tillvara.
På regeringens vägnar
Maria Larsson
"
Jag är inte ett dugg förvånad över att Maria Larsson ohämmat säger att skattemedel ska gå till de kristna helnykteristorgansiationerna. En muta till kärnväljarna är vad man också kan kalla det. Tydligen befinner sig Håkan Juholt i gott sällskap med andra politiker som med gemensamma medel vill gynna den egna kretsen på det allmännas bekostnad. Juholt vill skänka pengar till Kalmar och Larsson vill skänka pengar till sina religiösa och stolliga vänner.
Tänk vad bra det vore om vi hade politiker som vågade sitta på läktaren och se på när folk gör sina livsval i fred och utan att behöva gå in och pilla. Politiker som tog signaler från folket som tecken på att politiken borde ändras och inte att man ska satsa nya medel på att lobba mot befolkningen med nya kampanjer, lagar och tvång. Politiker som försdot vitsen av en långsiktig politik som är principiellt försvarbar och inte populistiskt/godtyckligt/desperat röstköpande som likt maktmissbruk endast ger tillfredställelse för stunden. Maktmissbruk är lika allvarligt som andra former av missbruk. Ironiskt nog verkar det vara just nykterister som är mest plågade av detta kortsiktiga kicksökande och då i form av politisk moralism.
2011-07-01
Connecticut avkriminaliserar cannabis
Sedan valet i höstas har en mängd olika delstater ändrat sina narkotikalagar. Senast i raden är Connecticut som avkriminaliserar cannabisinnehav. Är det någon som på allvar tror att skeppat går att vända nu när sansad drogpolitik börjar få fäste i västvärlden. Det är nog bara svenska helnykterister som på allvar tror att vi kan nå det narkotikafria samhället. Övriga börjar allt mer basera politiken på verkligheten. Ron Paul mfl har nyligen introducerat den första lagen om lättande av droglastiftnigen på närmare 80år i USA och opinionen stödjer en mildring. Det kommer med andra ord inte dröja särskilt länge innan den federala staten bara bryr sig om cannabis när den smugglas men inte om bruk och försäljning, vilket blir delstaternas uppgift. KD och andra reaktionrer komemr givetvis hålla emot här hemma men humanismen och pragmatismen kommer att vinna är jag helt övertygad om.
Edit:
Portugals avkriminalisering har varit en oerhörd framgång
2011-06-30
2011-06-29
En utlännings syn på svensk drogpolitik
In Sweden, drugs and drug use are conceived in yet another way, and this forms the basis of the Swedish drug policy paradigm. First, Sweden is a "temperance culture," a country where the temperance movement gained a strong foothold in the 19th century. The principle aim of the Swedish temperance movement was to achieve a total ban on alcohol. Between 1917 and 1955 Sweden had an alcohol rationing system, and even today embraces a comparatively restrictive alcohol policy. This tradition makes a restrictive drug policy a logical option. The current alcohol policy is based on the "total consumption" model, which holds that the more people use alcohol, the more they will abuse it and the greater the total harm caused by alcohol will be. The implication for policy, then, is to limit alcohol use through the instruments of price and availability. The total consumption model is assumed to be valid for drugs as well: the more people use drugs, the more they will abuse them, the more people that will become addicted, and the greater the damage to society. For policy, it is further assumed, this means preventing the use of any drug, and cannabis in particular, since it is the most widely used illicit drug. Of course, a premise of this model is the accuracy of the stepping stone hypothesis.
A further influence on Swedish policy were the theories of the physician Nils Bejerot, who defined drug use as a contagious disease in which one drug user can contaminate another person (Boekhout van Solinge 1997c). This makes the drug epidemic particularly difficult to combat. Drug users are considered irreplaceable elements in the "drug chain." Drug dealers can and will be replaced by others, but the users are the ones who keep the engine going. Thus, the implication for policy is to target the drug users at the street level.
The strict Swedish drug policy is clearly linked to the way Swedish society deals with deviance in general. Sweden is a homogeneous country where social values are oriented toward conformity, without much allowance for deviance (Daun 1996). Unlike the Netherlands, Sweden does not have a strong tradition of liberalism and individual freedom. In fact, liberalism is viewed very negatively (Tham 1995). In 1977 the Swedish parliament proclaimed a drug-free society as the official policy aim. Since that time, the policy has grown more repressive, fueled to a high degree by a moral panic in which people have viewed drugs as posing a major threat to society. The decline of the Swedish welfare state in the 1980s and 1990s created an atmosphere in which drugs could be defined as an "ideal" social problem and singled out as a scapegoat on which other social problems could be blamed (Christie and Bruun 1991). The fight against drugs has become the symbol for the protection of that which is "typically Swedish" (Tham 1995). This specific exorcising function indicates why, since joining the EU, Sweden has been the most vehement opponent of drug liberalization and harm reduction initiatives.
In the Swedish model, prevalence figures, and especially incidence rates, are seen as the prime indicators for policy evaluation. The emphasis is on keeping the incidence rate as low as possible. This explains the apprehension of Swedish policy makers exhibit toward the Dutch model, which regards experimental drug use as not a serious problem. Although drug experimentation among teenagers is certainly discouraged in Holland, it is also seen as an inevitable phenomenon of youth culture. The implication for policy is to steer the inevitable experiments in the right direction by giving information that is credible and not only emphasizing the negative effects of drugs. The clear distinction made in the Netherlands between soft and hard drugs is thought to deter young people from moving on to addictive drugs. In the eyes of the Swedes, this must have resulted from an out-of-control situation, where the authorities simply gave up and adopted laissez-faire attitudes. Ironically, both Swedish and Dutch policy makers are convinced they are on the right track, and that their policies have kept the numbers of drug addicts relatively low. More specifically, the Swedes believe their restrictive policies (particularly those with regard to cannabis) are the basis of their success, while the Dutch think their tolerant cannabis policy accounts in part for the country's lower numbers of hard drug addicts. A more convincing explanation for why the two countries both appear to have relatively low numbers of drug addicts is that they are rich welfare states with good social policies and relatively few people living in the gutter.
--
What position do the drug policies of the Netherlands now occupy within this general European picture? On the one hand, the increased cooperation with other EU countries might make it harder for the Dutch government to maintain its traditional liberal approach, or at least to deviate too far from the center. All EU countries have committed themselves in international treaties to fight drugs (not only the Treaty of the EU, known as the Maastricht Treaty, but also the UN Drug Conventions). On the other hand, in many European countries one sees that on the national level, and especially on the local level, measures are increasingly being implemented that more or less resemble the Dutch policies. Within the European context, the Swedes have now become more of a maverick than the Dutch. All around Europe, approaches to drugs have become more pragmatic and tolerant, a trend that is especially apparent at the local level. Since the EU has instructed member states to work together in their practical efforts on drugs, it will probably be the developments on the local and practical level that will eventually determine future European drug policies.
http://www.cedro-uva.org/lib/boekhout.dutch.html
A further influence on Swedish policy were the theories of the physician Nils Bejerot, who defined drug use as a contagious disease in which one drug user can contaminate another person (Boekhout van Solinge 1997c). This makes the drug epidemic particularly difficult to combat. Drug users are considered irreplaceable elements in the "drug chain." Drug dealers can and will be replaced by others, but the users are the ones who keep the engine going. Thus, the implication for policy is to target the drug users at the street level.
The strict Swedish drug policy is clearly linked to the way Swedish society deals with deviance in general. Sweden is a homogeneous country where social values are oriented toward conformity, without much allowance for deviance (Daun 1996). Unlike the Netherlands, Sweden does not have a strong tradition of liberalism and individual freedom. In fact, liberalism is viewed very negatively (Tham 1995). In 1977 the Swedish parliament proclaimed a drug-free society as the official policy aim. Since that time, the policy has grown more repressive, fueled to a high degree by a moral panic in which people have viewed drugs as posing a major threat to society. The decline of the Swedish welfare state in the 1980s and 1990s created an atmosphere in which drugs could be defined as an "ideal" social problem and singled out as a scapegoat on which other social problems could be blamed (Christie and Bruun 1991). The fight against drugs has become the symbol for the protection of that which is "typically Swedish" (Tham 1995). This specific exorcising function indicates why, since joining the EU, Sweden has been the most vehement opponent of drug liberalization and harm reduction initiatives.
In the Swedish model, prevalence figures, and especially incidence rates, are seen as the prime indicators for policy evaluation. The emphasis is on keeping the incidence rate as low as possible. This explains the apprehension of Swedish policy makers exhibit toward the Dutch model, which regards experimental drug use as not a serious problem. Although drug experimentation among teenagers is certainly discouraged in Holland, it is also seen as an inevitable phenomenon of youth culture. The implication for policy is to steer the inevitable experiments in the right direction by giving information that is credible and not only emphasizing the negative effects of drugs. The clear distinction made in the Netherlands between soft and hard drugs is thought to deter young people from moving on to addictive drugs. In the eyes of the Swedes, this must have resulted from an out-of-control situation, where the authorities simply gave up and adopted laissez-faire attitudes. Ironically, both Swedish and Dutch policy makers are convinced they are on the right track, and that their policies have kept the numbers of drug addicts relatively low. More specifically, the Swedes believe their restrictive policies (particularly those with regard to cannabis) are the basis of their success, while the Dutch think their tolerant cannabis policy accounts in part for the country's lower numbers of hard drug addicts. A more convincing explanation for why the two countries both appear to have relatively low numbers of drug addicts is that they are rich welfare states with good social policies and relatively few people living in the gutter.
--
What position do the drug policies of the Netherlands now occupy within this general European picture? On the one hand, the increased cooperation with other EU countries might make it harder for the Dutch government to maintain its traditional liberal approach, or at least to deviate too far from the center. All EU countries have committed themselves in international treaties to fight drugs (not only the Treaty of the EU, known as the Maastricht Treaty, but also the UN Drug Conventions). On the other hand, in many European countries one sees that on the national level, and especially on the local level, measures are increasingly being implemented that more or less resemble the Dutch policies. Within the European context, the Swedes have now become more of a maverick than the Dutch. All around Europe, approaches to drugs have become more pragmatic and tolerant, a trend that is especially apparent at the local level. Since the EU has instructed member states to work together in their practical efforts on drugs, it will probably be the developments on the local and practical level that will eventually determine future European drug policies.
http://www.cedro-uva.org/lib/boekhout.dutch.html
Cannabis och schizofreni?
"A recent systematic review concluded that cannabis use increases risk of psychotic outcomes independently of confounding and transient intoxication effects. Furthermore, a model of the association between cannabis use and schizophrenia indicated that the incidence and prevalence of schizophrenia would increase from 1990 onwards. The model is based on three factors: a) increased relative risk of psychotic outcomes for frequent cannabis users compared to those who have never used cannabis between 1.8 and 3.1, b) a substantial rise in UK cannabis use from the mid-1970s and c) elevated risk of 20 years from first use of cannabis. This paper investigates whether this has occurred in the UK by examining trends in the annual prevalence and incidence of schizophrenia and psychoses, as measured by diagnosed cases from 1996 to 2005. Retrospective analysis of the General Practice Research Database (GPRD) was conducted for 183 practices in England, Wales, Scotland and Northern Ireland. The study cohort comprised almost 600,000 patients each year, representing approximately 2.3% of the UK population aged 16 to 44. Between 1996 and 2005 the incidence and prevalence of schizophrenia and psychoses were either stable or declining. Explanations other than a genuine stability or decline were considered, but appeared less plausible. In conclusion, this study did not find any evidence of increasing schizophrenia or psychoses in the general population from 1996 to 2005."
http://www.ukcia.org/research/keele_study/Assessing-the-impact-of-cannabis.pdf
Det kan vara intressant att jämföra med andra sjukdomar:
Som synes så har alkoholen skapat långt större hälsopåverkan än cannabis de senaste decennierna. En ökning av cannabis är därför sannolik att minska drogproblemen i samhället om folk skulle byta ut helgens vinglas mot en joint
http://www.ukcia.org/research/keele_study/Assessing-the-impact-of-cannabis.pdf
Det kan vara intressant att jämföra med andra sjukdomar:
Som synes så har alkoholen skapat långt större hälsopåverkan än cannabis de senaste decennierna. En ökning av cannabis är därför sannolik att minska drogproblemen i samhället om folk skulle byta ut helgens vinglas mot en joint
Dagens citat
"I want to do what little I can to make my country truly free [and little it was], to broaden the intellectual horizon of our people, to destroy the prejudices born of ignorance and fear, to do away with blind worship of the ignoble past, with the idea that all the great and good are dead, that the living are totally depraved, that all pleasures are sins, that sighs and groans are alone pleasing, that thought is dangerous, that intellectual courage is a crime, that cowardice is a virtue, that a certain belief is necessary to secure salvation "
Robert Ingersoll
Robert Ingersoll
2011-06-20
Pragmatiska agrument mot drogrepressionen
Det finns flera ingångar till att bli reformförespråkare i drogfrågan. Det finns inte bara principiella liberala argument för kroppslig integritet och andra viktiga principer. Men också pragmatiska argument mot "det narkotikafria samhället"/"kriget mot drogerna" finns det gott om. Helt enkelt att repression inte fungerar oavsett vilket mått man använder, vilket det verkar vara mer och mer statistik som stödjer. Det är ytterst få mätbara siffror som är positiva efter 4 decennier av drogkrig och ofta har dom en avlägsen koppling till dom egentliga drogproblemen med följdkriminalitet, utslagning, överdoser osv som är dom kärnproblem man egentligen vill komma åt. Samtidigt har vi oerhört många personer i fängelse i dom mest repressiva länderna i Skandinavien och USA som följd av en allt mer skärpt lagstiftning. Jag har samlat lite siffror utspridda i olika dokument som jag ska publicera mer av när jag får tummen ur. Men idag så hittade jag en bra bloggpost på Reddit som såväl uppmuntrade till pragmatisk argumentation och lobbyism mot Vita Huset som en sammanställning av vilka resultat som uppnåtts under 40 år av drogkrig.
Här kommer ett urval av statistik och analys av den som finns i posten på reddit:
över 40 år har kriget mot drogerna endast för USAs del kostat över en biljon dollar, vilket motsvarar runt 6 500 000 miljoner kronor. Det som är intressant med denna siffra är att det är osäkert om dom direkta skadorna från drogkonsumtion och missbruk verkligen har minskats med motsvarande mängd under denna tidsperiod. Som "The Global Commission on Drug Policy" slår fast i sin rapport häromveckan har konsumtionen av heroin ökat med nästan 35% (globalt) mellan 98 och 08 och kokain med 27% (globalt) under samma period ger en hänvisning om vilket håll det lutar. För om sex tusen miljarder inte lyckas minska konsumtionen är det osannolikt att pengarna gör nytta i repressiva åtgärder som militär och polis och minska belastningen på vården med lika stor omfattning.
Idag har man nått en sådan effektivitet i dom repressiva åtgärderna att det i USA åker fast en miljon personer om året för narkotikabrott utan våldsinslag hos dom arresterade. majoriteten av dom arresterade är det för ringa innehav eller enskilt bruk av cannabis. 500 000 (20% av totala antalet) sitter i fängelse just nu pga narkotikabrott utan någon koppling till våldsbrott i USA.
För en enskild skattebetalare kostar en enda fånge 30 000usd per år vilket motsvarar dubbla kostanden för skolgång, husrum och boendekostnader för en högskolelev.
Repressionen på drogområdet tillsammans med en allmän straffpopulism i USA har lett till att landet har 743 inlåsta per 100 000 personer, vilket är i särklass högst i världen. Det fria landet verkar helt plötsligt vara ytterst selektivt med friheten. En snabb jämförelse med diktaturen Kina som har 120 fängslade per 100 000 invånare visar att USA har 6 gånger så många fängslade trots demokrati och till stor del på grund av den misslyckade narkotiskastrategin under 4 decennier.
USA har också en inbyggd rasism i kriminalpolitiken, vilket har lett till att det bland svarta män är nästan 5000 per 100 000 invånare som är inlåsta. Latinamerikaner är också överrepresenterade. Detta kan jämföras med Sydafrikas apartheid som hade 851 inlåsta per 100 000 invånare. Svarta är inte i närheten lika överrepresenterade när det kommer till faktiska brott begångna.
Bland svarta manliga ungdomar 25-29 år är siffrorna förskräckande. 12,6% är för nuvarande inlåsta i fängelse (12600 per 100 000) och bland svarta män har det närmast blivit en del av livet att spendera en tid i fängelse. I stället för att gå avsluta ungdomen med högskola så har fängelset förvandlats till en vuxenrit bland svarta män i USA. Detta är den yttersta konsekvensen om man drar en repressiv drogpolitik och straffpopulism till dess yttersta gräns. Givetvis bidrar strukturella problem med rättssäkerheten som jurysystemet att förvärra läget. ytterligare.
Som konsekvens har kriget mot drogerna i sin förlängning blivit ett krig mot unga och minoriteter, men misslyckats med att minska tillgången till droger. 45% av alla amerikaner har provat cannabis till exempel, vilket visar på hur pass mycket drogerna inte har minskat trots tusen miljarder dollar. Drogkriget har också blivit ett krig mot vanliga drogbrukare och medborgare, som bekostas av vanliga medborgare, "för medborgarnas bästa".
Totalt 1,5 miljoner personer arresteras varje år för drogbrott i USA, varav hälften för cannabiskonsumption. Endast 6% av cannabisbrotten är allvarliga brott. Totalt 41 000 resulterade i fällande dom 2002.
70% av USAs befolkning stödjer rikstäckande program för medicinsk cannabis och runt 50% stödjer fullständig legalisering i liknande struktur som alkohol enligt en Gallupundersökning 2010. Samtidigt som den demokratiska legitimitet i såväl stödet för den repressiva linjen som den faktiska efterlevnaden hos medborgarna undergrävs allt mer, så stärks stödet för att kriget har varit ett misslyckande som förstört liven för medborgare i USA och urholkat den gemensamma ekonomin. Detta har skett samtidigt som kartellerna korrumperat USAs grannländer till stora delar och inbördeskrig har sargat länder som Colombia när paramilitära organisationer slåss om tillverkningen och smugglingslederna av kokain och cannabis till USA.
Detta är bara några pragmatiska argument för reform av drogpolitiken. Då har jag inte nämnt principiella argument, som att drogkriget kryper innanför kroppen hos människor och att kriget mot drogerna nödgar resurser och att människor ska straffas för att kriget ska upprätthållas, vilket av naturliga skäl medför stora nackdelar och stigmatiserar gruppen drogbrukare.
Här kommer ett urval av statistik och analys av den som finns i posten på reddit:
över 40 år har kriget mot drogerna endast för USAs del kostat över en biljon dollar, vilket motsvarar runt 6 500 000 miljoner kronor. Det som är intressant med denna siffra är att det är osäkert om dom direkta skadorna från drogkonsumtion och missbruk verkligen har minskats med motsvarande mängd under denna tidsperiod. Som "The Global Commission on Drug Policy" slår fast i sin rapport häromveckan har konsumtionen av heroin ökat med nästan 35% (globalt) mellan 98 och 08 och kokain med 27% (globalt) under samma period ger en hänvisning om vilket håll det lutar. För om sex tusen miljarder inte lyckas minska konsumtionen är det osannolikt att pengarna gör nytta i repressiva åtgärder som militär och polis och minska belastningen på vården med lika stor omfattning.
Idag har man nått en sådan effektivitet i dom repressiva åtgärderna att det i USA åker fast en miljon personer om året för narkotikabrott utan våldsinslag hos dom arresterade. majoriteten av dom arresterade är det för ringa innehav eller enskilt bruk av cannabis. 500 000 (20% av totala antalet) sitter i fängelse just nu pga narkotikabrott utan någon koppling till våldsbrott i USA.
För en enskild skattebetalare kostar en enda fånge 30 000usd per år vilket motsvarar dubbla kostanden för skolgång, husrum och boendekostnader för en högskolelev.
Repressionen på drogområdet tillsammans med en allmän straffpopulism i USA har lett till att landet har 743 inlåsta per 100 000 personer, vilket är i särklass högst i världen. Det fria landet verkar helt plötsligt vara ytterst selektivt med friheten. En snabb jämförelse med diktaturen Kina som har 120 fängslade per 100 000 invånare visar att USA har 6 gånger så många fängslade trots demokrati och till stor del på grund av den misslyckade narkotiskastrategin under 4 decennier.
USA har också en inbyggd rasism i kriminalpolitiken, vilket har lett till att det bland svarta män är nästan 5000 per 100 000 invånare som är inlåsta. Latinamerikaner är också överrepresenterade. Detta kan jämföras med Sydafrikas apartheid som hade 851 inlåsta per 100 000 invånare. Svarta är inte i närheten lika överrepresenterade när det kommer till faktiska brott begångna.
Bland svarta manliga ungdomar 25-29 år är siffrorna förskräckande. 12,6% är för nuvarande inlåsta i fängelse (12600 per 100 000) och bland svarta män har det närmast blivit en del av livet att spendera en tid i fängelse. I stället för att gå avsluta ungdomen med högskola så har fängelset förvandlats till en vuxenrit bland svarta män i USA. Detta är den yttersta konsekvensen om man drar en repressiv drogpolitik och straffpopulism till dess yttersta gräns. Givetvis bidrar strukturella problem med rättssäkerheten som jurysystemet att förvärra läget. ytterligare.
Som konsekvens har kriget mot drogerna i sin förlängning blivit ett krig mot unga och minoriteter, men misslyckats med att minska tillgången till droger. 45% av alla amerikaner har provat cannabis till exempel, vilket visar på hur pass mycket drogerna inte har minskat trots tusen miljarder dollar. Drogkriget har också blivit ett krig mot vanliga drogbrukare och medborgare, som bekostas av vanliga medborgare, "för medborgarnas bästa".
Totalt 1,5 miljoner personer arresteras varje år för drogbrott i USA, varav hälften för cannabiskonsumption. Endast 6% av cannabisbrotten är allvarliga brott. Totalt 41 000 resulterade i fällande dom 2002.
70% av USAs befolkning stödjer rikstäckande program för medicinsk cannabis och runt 50% stödjer fullständig legalisering i liknande struktur som alkohol enligt en Gallupundersökning 2010. Samtidigt som den demokratiska legitimitet i såväl stödet för den repressiva linjen som den faktiska efterlevnaden hos medborgarna undergrävs allt mer, så stärks stödet för att kriget har varit ett misslyckande som förstört liven för medborgare i USA och urholkat den gemensamma ekonomin. Detta har skett samtidigt som kartellerna korrumperat USAs grannländer till stora delar och inbördeskrig har sargat länder som Colombia när paramilitära organisationer slåss om tillverkningen och smugglingslederna av kokain och cannabis till USA.
Detta är bara några pragmatiska argument för reform av drogpolitiken. Då har jag inte nämnt principiella argument, som att drogkriget kryper innanför kroppen hos människor och att kriget mot drogerna nödgar resurser och att människor ska straffas för att kriget ska upprätthållas, vilket av naturliga skäl medför stora nackdelar och stigmatiserar gruppen drogbrukare.
2011-06-18
Liberaldemokraternas hjälte Jimmy Carter?
Liberaldemokraterna har fått ytterligare en allierad som stödjer vår drogpolitik. Den tidigare presidenten i USA, Jimmy Carter ansluter sig till dom som vill avsluta den repressiva drogpolitiken och ersätta den med humanistisk dito. Jimmy Carter är också grundare av Carter Center som jobbar med mänskliga rättigheter och så var han nobelpristagare år 2002.
När repressionen i dess yttersta tillämpning får som konsekvens att fler är i fängelse än i eftergymnasial utbildning (som i Kalifornien år 2010) är det grundläggande problem med politiken som inte kan skyllas över på drogliberaler och andra. Det har stått klart i decennier att politiken skapar större problem än vad drogerna skapade från första början och nu börjar den yttersta makteliten sakta men säkert inse detta tack och lov. Nu gäller det att politiken tar sin bas i mänskliga rättigheter och verkligheten i stället för kassa slogans utan innehåll (Kriget mot drogerna; Narkotikafritt samhälle)
----
Kalifornien misslyckades reformera politiken vid valet 2010. Vad kommer hända framöver i USA?
Till kongress/delstats/presidentvalet 2012 kommer Kalifornen ha nya folkomröstningar och vad jag hörde vid valet 2010 var att lagförslaget till 2012 om Cannabis skulle vara mycket bättre utformat, men jag har inte hört så mycket mer om det sedan dess. Dock har en handfull delstater avkriminaliserat och skapat program för medicinsk cannabis sedan dess och motståndet mot drogreformer avtar stadigt genom hela landet och i delstatsregeringarna. Men en sådan dogm som kriget mot drogerna har varit så är det svårt för enskilda delstatsparlament att driva frågan utan det är upp till medborgarinitiativ runt om i landet. Detta behövs för att komma över den otroligt höga tröskel för 180graders vändning och den rädsla för att visa fel symbolpolitik det innebär med en förändring som håller tillbaka politikerna. Bara genom den föryngringing och trendkurva som sker mellan 2010 och 2012 kommer leda till en förändring i Kalifornien och andra stater med omröstningar om reglering. När fler gymnasielever och högskolestudenter redan har förändrat drogkulturen till att ha sin bas i cannabis och inte i alkohol så är förändringen oundviklig i takt med att folket åldras och nya ungdomar tar till sig denna nya kultur. Politiken kan bara reglera juridiken, men ingen politik i världen kan kontrollera människor på stor skala utan att samhället rubbas allvarligt, som Jimmy Carter nämner i artikeln. Med interet går det inte helller att sprida desinformation längre för att avskräcka. Det är bara att gå in på CANs hemsida för att se hur lite skitsnack som finns där idag, mot vad som fanns för ett par år sedan. För att avskräckas kan man titta på informationen som fortfarande finns kvar i talibanorganisationerna (RNS, Hassela, Narconon mfl)
---
Vilket land kommer att bli först? Kommer det verkligen bli USA eller kan andra västländer hinna före?
Förändringen är som konstateras i rapporten till stora delar låst av avtal inom FN, som måste förändras för att skapa flexibilitet med till exempel individuella länders möjlighet att skapa egen reglering av droger och experimentering av nya tillvägagångssätt. Sverige kan mycket väl hinna före om fokus från olika håll kommer på frågan och vi reformvänner kan banka vettet i dom repressiva integritetshatarna under längre tid. Kanada ligger bra till att driva en förändring och delstater i Tyskland likaså. Rent allmänt finns det många kandidatländer till att vara bland dom första att få bollen rullande och när den väl börjar snurra kommer det nog gå fort, givet att det finns en rörelse som trycker på.
Det är svårt för politiker som i närmare hundra år (om man exkluderar vissa droger som har längre historia) i varierande skala har lärt sig att droger är någonting man ska vara emot per automatik eftersom drogbruk likställs en konstant ekvation med missbruk. Det vi har att visa är delvis att drogbruk och missbruk är oberoende av varandra, vilket Sverige är ett bra exempel på med extremt mycket missbruk och extremt lite bruk och en ratio mellan dom två som är långt över jämförbara länder. Politiker är tyvärr helt insnöade på riskerna så att själva huvudsyftet med berusningen, nämligen att bli glad och berusad kommer i skymundan. Man klarar inte av att se flera olika missbruk och beroenden som har olika grund och flera av dessa orsaker är helt andra än drogen. Missbruk kan ha sin grund i att man blir kär i ruset, visst kan det vara så. En annan möjlighet är att man är fysiskt beroende och inte klarar av abstinensen. Andra orsaker kan vara psykiska problem, dålig uppväxtmiljö, "slump", tillfällig svacka i livet, brist på andra fritidsysselsättnignar och många många fler som i klump kallas psykiskt beroende och som kan triggas till att knyta till många andra beteenden.
Hos mig är det datorberoende som är mitt missbruk och som gör mitt liv svårare. Turligt nog blir man inte utkastad ur samhället som datorberoende som drogberoende blir utsatta för. Inte heller behöver jag tvingas till integritetsintrång och hotas med fängelse för att skrämmas till ett mönsterliv enligt statlig mall. Givetvis är jag medveten om att inte bara tjusningen av drogen (kicken jag får vid datoranvändning) som skapar beroendet, utan min funktionsnedsättning, mitt utanförskap/ensamhet, svackor och många andra faktorer bidrar med sin del att skapa denna dysfunktionella situation jag lever i.
Jag skriver detta som blogginlägg nu när jag kom av mig från ämnet så långt som jag gjorde
---
När repressionen i dess yttersta tillämpning får som konsekvens att fler är i fängelse än i eftergymnasial utbildning (som i Kalifornien år 2010) är det grundläggande problem med politiken som inte kan skyllas över på drogliberaler och andra. Det har stått klart i decennier att politiken skapar större problem än vad drogerna skapade från första början och nu börjar den yttersta makteliten sakta men säkert inse detta tack och lov. Nu gäller det att politiken tar sin bas i mänskliga rättigheter och verkligheten i stället för kassa slogans utan innehåll (Kriget mot drogerna; Narkotikafritt samhälle)
----
Kalifornien misslyckades reformera politiken vid valet 2010. Vad kommer hända framöver i USA?
Till kongress/delstats/presidentvalet 2012 kommer Kalifornen ha nya folkomröstningar och vad jag hörde vid valet 2010 var att lagförslaget till 2012 om Cannabis skulle vara mycket bättre utformat, men jag har inte hört så mycket mer om det sedan dess. Dock har en handfull delstater avkriminaliserat och skapat program för medicinsk cannabis sedan dess och motståndet mot drogreformer avtar stadigt genom hela landet och i delstatsregeringarna. Men en sådan dogm som kriget mot drogerna har varit så är det svårt för enskilda delstatsparlament att driva frågan utan det är upp till medborgarinitiativ runt om i landet. Detta behövs för att komma över den otroligt höga tröskel för 180graders vändning och den rädsla för att visa fel symbolpolitik det innebär med en förändring som håller tillbaka politikerna. Bara genom den föryngringing och trendkurva som sker mellan 2010 och 2012 kommer leda till en förändring i Kalifornien och andra stater med omröstningar om reglering. När fler gymnasielever och högskolestudenter redan har förändrat drogkulturen till att ha sin bas i cannabis och inte i alkohol så är förändringen oundviklig i takt med att folket åldras och nya ungdomar tar till sig denna nya kultur. Politiken kan bara reglera juridiken, men ingen politik i världen kan kontrollera människor på stor skala utan att samhället rubbas allvarligt, som Jimmy Carter nämner i artikeln. Med interet går det inte helller att sprida desinformation längre för att avskräcka. Det är bara att gå in på CANs hemsida för att se hur lite skitsnack som finns där idag, mot vad som fanns för ett par år sedan. För att avskräckas kan man titta på informationen som fortfarande finns kvar i talibanorganisationerna (RNS, Hassela, Narconon mfl)
---
Vilket land kommer att bli först? Kommer det verkligen bli USA eller kan andra västländer hinna före?
Förändringen är som konstateras i rapporten till stora delar låst av avtal inom FN, som måste förändras för att skapa flexibilitet med till exempel individuella länders möjlighet att skapa egen reglering av droger och experimentering av nya tillvägagångssätt. Sverige kan mycket väl hinna före om fokus från olika håll kommer på frågan och vi reformvänner kan banka vettet i dom repressiva integritetshatarna under längre tid. Kanada ligger bra till att driva en förändring och delstater i Tyskland likaså. Rent allmänt finns det många kandidatländer till att vara bland dom första att få bollen rullande och när den väl börjar snurra kommer det nog gå fort, givet att det finns en rörelse som trycker på.
Det är svårt för politiker som i närmare hundra år (om man exkluderar vissa droger som har längre historia) i varierande skala har lärt sig att droger är någonting man ska vara emot per automatik eftersom drogbruk likställs en konstant ekvation med missbruk. Det vi har att visa är delvis att drogbruk och missbruk är oberoende av varandra, vilket Sverige är ett bra exempel på med extremt mycket missbruk och extremt lite bruk och en ratio mellan dom två som är långt över jämförbara länder. Politiker är tyvärr helt insnöade på riskerna så att själva huvudsyftet med berusningen, nämligen att bli glad och berusad kommer i skymundan. Man klarar inte av att se flera olika missbruk och beroenden som har olika grund och flera av dessa orsaker är helt andra än drogen. Missbruk kan ha sin grund i att man blir kär i ruset, visst kan det vara så. En annan möjlighet är att man är fysiskt beroende och inte klarar av abstinensen. Andra orsaker kan vara psykiska problem, dålig uppväxtmiljö, "slump", tillfällig svacka i livet, brist på andra fritidsysselsättnignar och många många fler som i klump kallas psykiskt beroende och som kan triggas till att knyta till många andra beteenden.
Hos mig är det datorberoende som är mitt missbruk och som gör mitt liv svårare. Turligt nog blir man inte utkastad ur samhället som datorberoende som drogberoende blir utsatta för. Inte heller behöver jag tvingas till integritetsintrång och hotas med fängelse för att skrämmas till ett mönsterliv enligt statlig mall. Givetvis är jag medveten om att inte bara tjusningen av drogen (kicken jag får vid datoranvändning) som skapar beroendet, utan min funktionsnedsättning, mitt utanförskap/ensamhet, svackor och många andra faktorer bidrar med sin del att skapa denna dysfunktionella situation jag lever i.
Jag skriver detta som blogginlägg nu när jag kom av mig från ämnet så långt som jag gjorde
---
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)