Äta popcorn

S är dumma i hela huvudet

Jag vet att det är en provocerande titel, men idag är det rättfärdigad. På DN-debatt skriver Tommy och Håkan från socialdemokraterna om höstbudgeten. De vill stärka Sverige säger de. Hur då? Genom stimulanser så klart. Samma typ av stimulanser som håller på att rasera världsekonomin från USA i väst till Grekland i öst. Hur pass illa ställt är det egentligen med förståndet om man förordar att man ska slicka toasitsen för att stärka immunförsvaret, trots att omgivningen redan gjort det och nu ligger i sängen med E.coli-infektioner. Sossarna är verkligen inte något pragmatiskt parti, för är det någonting de inte verkar behärska så är det den empiriska metoden. Att ha stor marginal i budgeten är precis det som Anders och kompani från regeringen föreslagit och som vi vet att vi kommer behöva under turbulensen de närmsta åren.

Roligare blir det om man läser vidare i debattinlägget. Där står det att man vill satsa på utbildning. Men vi har redan tagit emot rekordmånga till våra högskolor, så jag tror inte att det är där som skon klämmer. Infrastrukturen känns inte heller särskilt eftersatt utöver underhållet och utbyggnaden av vårat järnvägsnät. Dock är detta är långsiktig åtgärd och ingenting man slänger ihop på två år. Kvar står få bostäder. Där är det ett flertal åtgärder som krävs på lång sikt, men det handlar då inte om de åtgärder som Sossarna föreslagit, utan helt andra som L har identifierat flera stycken av. Kortsiktigt är det dock en akut birst på studentbostäder eftersom man har underlåtit sig att bygga dessa pga avsaknad av korrekta reformer och uteblivna riktade åtgärrde. När det kommer till studentbostäder tycker jag att vi borde ha panik och se till att bygga 10 000 innan nästa års slut med kommunala och statliga medel. Då kan vi lugna ner situationen tillfälligt, vilket leder till att vi minskar stressen och ökar studieresultaten hos oss studerande ungdomar. Då kan vi också lösa missmatchningen betydligt bättre och snabbare. Själv råkade jag illa ut av bostadsbrisen förra hösten, så jag vet hur det känna att hamna i denna typ av knipa. Att göra det lättare med andrahandsuthyrning och andra krystade åtgärder är ickelösningar för att komma runt det huvudsakliga problemet; att det är för dåligt utbud eftersom marknaden inte klarar av att bygga trots att efterfrågan finns och inga kortsiktiga stimulanser för att komma runt detta har kommit från politiskt håll.

Drogpolitikens påverkan på de budgetmässiga prioriteringarna och hur detta kan förändras

Har man stiftat lagar måste man avsätta polisresurser för att beivra dem om inte folk slutar bryta mot lagen på egen hand. När det handlar om narkotika krävs det ständiga nysatsningar för att det ska ge någon effekt överhuvudtaget. Ändå så stiger konsumtionen ständigt trots lagstiftning och polisära åtgärder. Det är just därför nya humana tag behövs på området som inte behöver ständiga tillslag för att ge effekt. Medan förespråkarna för den repressiva linjen försöker stånka och säga att snart är vi framme, trots att målet bara försvinner längre och längre bort i fjärran, måste vi kämpa för att inse att den repressiva strategin har misslyckats och att det är dags för ett paradigmskifte i drogfrågan.

Det är helt enkelt dags att börja om från början, ge upp dogmerna (droger är farliga=förbud ska införas, narkotikafritt samhälle) och utgå från grundläggande principer och vad som verkligen fungerar när vi ska skapa ett nytt förhållningssätt till droger från staten sida. I stället för att diskutera vilka straffskärpningar och budgetökningar som ska införas borde vi i stället diskutera hur vi ska förmå missbrukare att på egen hand söka vård, hur vården ska bli mer tillgänglig och hur den kroppsliga autonomin ska bevaras. Berusande droger har i grunden lyckohöjande effekter som är önskvärda och som vi inte borde anmärka på om folk tog del av. Problemet uppstår först när de destruktiva krafterna tar över (vilka är olika beroende på drogtyp) och börjar skada brukarna, deras omgivning och kanske till och med förslavar brukaren i långvarigt beroende. Det är inte mot drogerna och brukarna vårat fokus borde ligga utan det är mot skadorna som kommer utav drogerna vi ska fokusera på. Visst kan man tänka sig den enkla vägen att om folk aldrig tog droger så skulle situationen aldrig uppstå att vi skulle behöva ta hand om skadorna. Men på grund av att narkotikaklassade droger är så attraktiva hittar dem vägar runt och staten och samhället står handfallna för att hantera skadorna då de uppstår. Därmed inte sagt att vi ska släppa drogerna fritt, men vad vi behöver är nya tillvägagångssätt för att få bukt med problemen och som bättre respekterar brukarnas autonomi och mänskliga rättigheter.

Vad som behövs är två delar: Skadereducering ersätter det narkotikafria samhället som övergripande målbild för allt statligt agerande gentemot droger. Detta inkluderar att vi utformar mindre och riktade åtgärder mot varje enskilt drogproblem i stället för att ge svaret drogfrihet på alla frågeställningar. Det andra är en avkriminalisering som innebär att staten respekterar drogbrukarens kropp och som i praktiken innebär att polisen slutar jaga brukare och i stället lägger fokus på smugglingen och försäljningen vilket Sverige är bland de sämsta på att göra i hela Europa i dagsläget.

En tredje förändring som sedan tillkommer och som jag skrivit mycket om tidigare är att staten måste begränsa vilka droger den då ska jaga när avkriminaliseringen av det personliga bruket genomförs. Framför allt handlar det om att staten börjar reglera försäljningen av cannabis till allmänhete. Bland annat för att strypa de ekonomiska flödena hos den organiserade brottsligheten och bryta inkörsporteffekten som idag finns mellan cannabis och tyngre droger på den illegala marknaden. Eftersom cannabis orsakar relativt små skador på brukare och samhälle samtidigt som den är den överlägset populäraste drogen på den illegala marknaden så skulle en reglering av drogen möjliggöra att ett narkotikafritt samhälle blir lättare att uppnå när nyrekryteringen stryps till de tunga drogerna.

Samtidigt får tunga missbrukare bättre vård tack vare skadereduceringen och då bromsar samhället upp de stabila inkomsterna som den organiserade brottsligheten i dagsläget åtnjuter från de kroniska missbrukarnas misär. Paradigmskiftet kommer också innebära att stölder, ofrivillig sexhandel och liknande kriminalitet som i dag begås för att finansiera narkotikamissbruk minskar i takt med att staten bättre kan hantera missbruket och missbrukarna till varje pris hålls från gatan med "bostad först" och motsvarande program. Vad som också bör ingå i ett skadereducerande åtgärdspaket är olika nya strategier för staten att ta kontroll över drogflödena som missbrukarna behöver (exempelvis heroinförskrivning, injektionsrum) för att på enkelt sätt få bättre hälsa bland de utsatta, öka dialogen mellan samhälle och missbrukare, få missbrukaren från gatan och minska den kollaterala skadan på 3e part från missbruket. Paradigmskiftet innebär att vi får bättre möjligheter att bekämpa allvarliga sjukdomar som HIV och Hepatit bland brukarna och därmed bättre skydda allmänheten från allvarlig smittspridning.

Medicinsk cannabis i P1 och mina reflektioner på ämnet

Bra program. Både intervjun och den efterföljande diskussionen med professorn. Lite kul är det att professorn till och med underströk tydligt att cannabis inte på långa vägar är lika farligt som alkohol. Men han framhöll också att man ska hålla en viss kritisk distans till drogen och närmas sig den med ytterst försiktighet. Han nämnde också argumentet "behöver vi verkligen fler droger?" vilket verkar vara det enda som egentligen håller reformdiskussionerna tillbaka numera och som vi skulle behöva formulera några bra svar på. Även fast det kan dröja innan vetenskapen har förstått cannabioiderna och börjar använda dem i större skala som läkemedel så kan det finnas många goda skäl att börja sälja naturprodukten som rusmedel. Särskilt om det kanske visar sig att den inte skulle läggas ovanpå den nuvarande drogkonsumptionen utan också kan konkurrera och minska de farligare drogernas andel av den legala drogmarknaden. Det finns vissa risker, vilket han nämner, men så länge det finns god information så att alla vet om riskerna så ser jag inte särskilt mycket anledning till att stoppa vuxna människor från att börja använda bättre alternativ när de ska fira helgen.

Det är ju knappast så att lagen stoppar konsumptionen av cannabis, utan på sin höjd begränsar den. Samtidigt som ickeproblematiska brukare förhindras testa den drogen som på allvar skulle ha potential att minska alkoholproblemen och som garanterat skulle göra livet roligare för tusentals personer om den bara fick chansen. Det verkar snart bara vara kvar det tidigare argumentet om "inga fler droger på en redan (subjektivt uppfattad) överbefolkad marknad", en viss risk för mental stagnation vid stor konsumtion, en viss risk för psykisk ohälsa vis stor konsumption och visa lungproblem (som kan elimineras med förångning eller oralt intag). Jag tycker helt enkelt inte att ekvationen är bra som den är idag med uppskattningsvis 100 000- 300 000 årliga cannabisbrukare som tvingas in i den svarta sektorn, de polisresurser som krävs för att upprätthålla dagens lagstiftning, de inkomster som organiserad brottslighet får och den stigmatisering brukarna får är värd att betala för att hålla nere totalförbrukningen och de följdrisker det skulle ha och som om man kollar på riskerna och deras frekvens verkar bli mer och mer osannolika att de verkligen är värda att bekämpa till det pris som dagens politik har socialt och ekonomiskt. Då har jag inte blandat in de positiva effekterna i min bedömning eftersom dessa är svårbedömda. Gör man det och dessutom tar de principiella frågorna på allvar som exempelvis att man ska få lov att leva det liv man vill så länge man inte skadar någon annan så svänger vågskålen ytterligare i reformvänlig riktning. Drogen cannabis tillför helt enkelt många människor ökad livskvalité utan att den för den skull ska behöva nästla in personerna i djupa missbruk vilket kan vara nog så viktigt. Men denna aspekt ignoreras helt av kostnadsberäknande gammelpolitiker som stämplar alla som tar upp argumentet som liberala (och därmed onda) drogromantiker. Ty endast skadorna kan ju vägas in i totalanalysen, för hur skulle det gå om alla aspekter vägdes in oavsett karaktär? ;).

Jag ser helt enkelt inte utifrån den fakta jag har tagit del av att det finns skäl att ägna resurser åt att förbjuda människor att berusa sig på cannabis. riskerna per brukare är helt enkelt för låga att motivera en kollektiv bestraffning där gemene mans frihet (och de nuvarande illegala brukarnas i synnerhet) inskränks för att skydda potentiella drabbade av ett ökat cannabisbruk. Reformens effekter kan mycket väl om cannabis ersätter andra droger minska den totala skadan på individer och samhälle samtidigt som den ökar livskvalitén och friheten hos brukarna. Dessutom innebär en legalisering (eg. reglering) möjligheter för staten att gå in i marknaden och få kontroll på olika sätt. Staten kan beskatta, vilket inte är möjligt idag och på så vis kompensera den belastning som blir på statsapparaten i form av vårdbehov och polisväsende bland annat. Staten kan också kontrollera kvalitén för att minska halten av de cannabioider som har den starkaste kopplingen till exempelvis schizofreni. Med trender av ökad totalkonsumption trots lagstiftningen samt ökad inomhusodling där THC premieras på bekostnad av CBD och andra balanserande cannabioider så kommer knappast dagens lagstiftning och strategi erbjuda samma möjligheter att skydda befolkningen mot cannabisens psykiska risker.

Visst kan man tänka sig att en avkriminalisering kanske skulle räcka när man talar om cannabis. Vad som dock är problemet med cannabis är just som jag nämnt tidigare:
Kriminella har en extremt stor marknad för drogen, som rimligen borde vara vit just för att den är så enormt stor. Kvalitén är inte kontrollerad med en avkriminalisering och därmed har inte staten möjlighet att i den fysiska produkten kontrollera den för att göra den så säker som möjligt. En relgering skapar också en bättre ingång till vård än vad en avkriminalisering gör, eftersom man kan annonsera och varna om riskerna i samband med köptillfället och så är ett erkännande om missbruk inte lika stigmatiserat som om försäljningen vore fortsatt illegal. En reglering gör så att staten bestämmer priset och tillgången, vilket också kan vara verktyg för att minska skadorna och maximera nöjet för medborgarna. En reglering på en gång utan mellanled med avkriminalisering gör också så att staten kan få kontroll över den rdirekta produktionen och också eleminera vinstintresset om så önskas. Åldersgränser införs, vilket mycket väl kan öka debutåldern mot idag, vilket ytterligare minskar riskerna och skadorna med en reglering, vilket varken en avkriminalisering eller dagens repression klarar av att kontrollera. Öppettiderna kan också kontrolleras, vilket ett nummer på mobilen till langaren inte har.

Helt enkelt. En reglering möjliggör för staten att minska de negativa sidorna av drogbruk av cannabis så mycket som möjligt samtidigt som de positiva effekterna finns kvar för medborgarna att bruka i lagom mängd efter behag och utan att bli utsatta för polisräder. Vi kan bättre fokusera polisens resurser på de tunga drogerna som har betydligt allvarligare negativa effekter än cannabis. Vi kan också en gång för alla ta itu med inkörsporten och separera olika droger och drogtyper från varandra så att makten ligger hos samhälle och individ och inte hos langare och kartell över drogmarknaden. När hundratusentals människor inte längre behöver ha kriminelal kontakter minskas rekryteringsbasen för tyngre drogbruk radikalt. Dessutom minskar lockelsen att övergå till ett tygre drogbruk när man kan tillfredstälal sina behov bättre ed ett större legalt urval. Andra bonusar är att lagstiftningen blir mer logisk när den utgår från reella faktorer och inte en rädsla över narkomanihotet där alla droger klumpas ihop. Det blir också lättare att verkligen skrämma om narkotikans fördärv när droger (likt cannabis) som uppenbart är osannolika att fördärva inte längre ses som samma sak som dygnsrytmens förstörare amfetamin och överdosens mästare heroin och alla de andra som vi med rätta kallar tunga droger.

Expressen har en bra ledare om SD

LÄS DEN!

Ny politisk karta. Nu med hänvisning till hela världens politik och inte endast USA

Kärnkraften vara eller icke vara

Sydkorea och Kina visar att det går om man vill bygga kärnkraft snabbt (ca 5 år). Problemet är att vi i Europa har knasiga regler härstammande från rädsla snarare än verkligheten och som ökar byggtiderna extremt mycket (till bortåt 15 år) utan att tillföra särskilt mycket. Mordern kärnkraft idag 3e generationen är långt bättre på alla områden än den kärnkraft vi har i bruk i dag. Samtidigt forskas det lite kring alternativa lösningar med radikalt förbättrad prestanda och säkerhet för det som kallas 4e generationens kärnkraft. Ett första experiment med detta har precis börjat köras i Indien där man i några reaktorer ska börja blanda in en del torium i bränslet. Lyckas man få någon av de föreslagna teknikerna i 4e generationen uppskalad till kommersiell nivå så anser jag inte att det längre finns fog för att vara kärnkrafsmotståndare. Detta ligger dock i framtiden mellan 2020 och 2030 innan vi vet svaret på och är till stora delar beroende av statligt finanserad grundforskning. Till exempel finns det olika varianter av breedreaktorer föreslagna, varav flera har körts på experimentiell nivå (till exempel en reaktor med flytande saltbränsle). Hittills har det forskats mest på U238-breeders men Th232 börjar få fler och fler anhängare eftersom den är extremt svår att extrahera kärnvapenmaterial ur och är mycket mer lättillgänglig än uran. Men jag är övertygad om att det finns betydligt större genombrott att göra inom kärntekniken än vad det finns i exempelvis vindkraften i vilken det främst handlar om att bygga mer av, men där revolutionära tekniska genombrott är svåra att göra. Nya reaktortyper behöver också ha mer forskning kring kylningen där gaskylning och metallkylning har föreslagits, för att kunna köra bränslet i högre temperaturer som krävs för breedning och högre effektivitet. I Sverige har jag för mig att vi forskar mest på metallkylning i form av bly och natrium. Metallerna måste dock kylas externt genom någon form av värmeväxlare och då finns risken att haverier eskalerar om man använder vatten i den externa kretsen och natrium i den inre. Gaser som koldioxid har den fördelen att de kan köras extremt effektivt genom turbinerna och kan leverera mer energi utan onödiga förluster, men kan vara svåra att fås absorbera all energi i härden. Ett föreslaget koncept är att man lägger upp kärnmaterialet på en platt bädd där man för över koldioxid som kyler och används i turbiner.

Kort sagt finns det många möjligheter till förbättringar inom kärnkraftsindustrin och framför allt att börja använda avfall som bränsle. Men detta kräver kyla från makthavarnas sida och inte att bli fobisk för att man på allvar tror att kärnkraften är farlig vilket den inte är, jämfört med alternativ som vattenkraft och kolkraft. Vad man också måste komma ihåg att det enligt termodynamikens lagar inte finns någon förnybar energikälla utan endast mer eller mindre långlivade energilösningar. Lösningar baserade på solen är i princip eviga då vi behöver solen för att ens kunna leva på jorden. Om vi skulle kunna öka effektiviteten i kärnkraftverken från dagens ett par procent till närmare 95% genom teknisk utveckling, samt att reaktorerna kan börja hantera fler typer av bränsle så kommer det alltså finans bränsle för längre tidsperioder än vad (går)dagens reaktortyper klarar av och kärnkraften har därmed stor möjlighet att bli "förnybar" om man mäter i hur länge energikällan räcker. Att satsa stort på kärnkraft vet vi fungerar för att få stor energiproduktion och är ett beprövat sätt vi kan få bort kolkraften från marknaden relativt fort. Särskilt om vi har bättre reaktorer utvecklade, vilket ständigt pågår. Då kan vi köpa oss den tid som krävs för att bygga den enorma mängd vindkraftverk, solkraftverk osv som krävs för att skapa en helt solbaserad energimarknad. Har vi tur kanske vi kan få fusionstekniken att funka bortåt 2050, vilket ger oss möjlighet att komplettera energimixen med ytterligare en energikälla.

Den stora frågan är inte huruvida vi ska ha kärnkraft eller inte, för så länge som kolkraften dominerar så som den gör är kärnkraften ett betydligt bättre alternativ. Den stora frågan för energipolitiken är hur vi ska ge eenergi till våra transsporter. Till viss del kan vi köra mer på järnväg för att driva det med energi direkt från elnätet. Men flytande bränslen kommer bli svåra att ersätta och här borde vi ha ett större fokus på att hitta en bra lösning. En enkel lösning men mindre praktisk är att ha överproduktion av billig el och med den ta och elektrolysera väte ur havsvatten för att sedan driva den i bränsleceller. Det går också att göra det till flytande kolväte genom att kombinera med extraherad koldioxid som också den kräver billig elenergi. Ett annat spår som fått stor uppmärksamhet senaste åren är bioteknikten som gör det möjligt att använda alger som får sin energi från solen tack vare klorofyllet. Sedan kan vi använda algerna för att antingen samla energirika molekyler i cellen eller för att producera dessa ämnen på ett sätt som gör den enkel att utvinna utan att förbruka algen. Trots att biotekniken är lockande för att den inte kräver tillsatt energi så är den desto svårare att få att fungera. Exempelvis är det svårt att skala upp produktionen i tillräckligt stor skala. Det vi från politisk sida kan göra är att underlätta bioteknisk forskning genom att lägga ner GMO-skepticismen och att kämpa med att öka antalet studenter på biotekniska och närliggande program som behövs för forskningen och utvecklingen av nästa generations biobränslen.

Vi måste ha stor energiproduktion för att lyfta världen ur fattigdom och skapa välstånd vilket kräver stora mängder elenergi, få med alla länder i globaliseringen med alla transporter det innebär och dessutom göra det samtidigt som vi kämpar för att begränsa klimatförändringarna. Det går inte att vara för eller emot kärnkraft i detta läge för det har vi inte råd med. Det vi måste göra är att snabbavveckla kolkraften och då kommer inte oförutsägbara vindsnurror och solkraftverk på långa vägar utan kan behöva hjälp av kärnkraften och då helst 4e generationens kärnkraft vilken behöver mer forskare som arbetar med bättre ekonomiskt stöd. Vindkraft och solkraft börjar bli allt mer lönsam att producera i liten skala och MP vill exempelvis täcka Sveriges tak med solpaneler. Men för basproduktionen krävs det centralsierad elproduktion och med tanke på att vattenkraften globalt nästan är fullständigt utvecklad är det bara kärnkraften som har den potential som krävs inom den angivna tidsperioden (innan 2050) att få bort kolkraften. Som tidigare nämnt så har 4e generationens kärnkraft närmare 100gånger högre effekt ur samma bränsle som den kärnkraft vi har idag i Sverige (2a generationen) och det vore heldumt att inte försöka att få kommersiella kraftverk på marknaden så fort som möjligt. Att kärnkraften kan vara riskfylld är det ingen tvekan om, men när tiden rinner i väg för klimatförändringarna och därmed kraftigt ökad risk för massvält är det ett betydligt mindre farligt alternativ med kärnkraft. Greenpeace är rädda för att satsningar på kärnkraft skulle bromsa utvecklingen av det förnybara. Vad som inte syns i deras beräkningar är att kärnkraften står inför ett generationsskifte av enorm skala eftersom vi håller på att lära oss att utnyttja allt bränsle och inte bara det som är lätttillgängligt (u235). Självklart ska målsättningen fortsatt vara att vi ska ersätta så mycket av det fossila av förnybart, men i ett läge där det vanligaste biobränslet är alkohol som slukar extremt stora odllingsarealer är det inte riktigt miljövänligt att tro att diskriminering mot den mest skalbara och beprövade koldioxidneutrala energikällan är en bra politik. Vist kan man hävda att kärnkraften inte är konkurrenskraftig, men då får väl kapaciteten i vindkraft och solpanelsfabrikerna maximeras om och tills kärnkraften börjar bli konkurrenskraftig igen. Vad som också kan minska kostnaderna för kärnkraften är att sätta rimligare regler från statens sida eftersom industrin är mycket bättre på säkerhetsystem och riskvärdering än vad politiker är. Vad vi vet är att kolkraften och den gamla kärnmrkaften måste ersättas på något sätt och jag tror inte att osäker vind och solkraft har tillräcklig potential för detta utan att kärnkraft, helst av 4e generationen när den väl kommer, är den huvudsakliga källan för denna energi.

Missförståndet fortsätter

Niklas Starow släpper lite dokument i från den interna diskussionen: http://networkedblogs.com/lcdLh


Vore det inte bra om folk försökte prata lite mer med varandra om vad det faktiskt är för mål man ska sätta upp i stället för att tro att det är implicit och resten är formalia? Det som framkommit är inte något annat än att ledningen har slarvat med att ha möten om vad det egentligen ska vara för mål och hur det ska uppnås, vilket hart lett till att det funnits oklarheter i vad det är för mål. När denna oklarhet uppdagats så riktas ilskan mot varandra i stälet för på diplomaitsk väg försöka reda ut saken. Det är som att dra fram flygvavpnet bara för att man är för blyg för att våga fråga en extra gång och försöka reda ut oklarheterna. Eftersom personerna varit så splittrade fysiskt och inte har synkat varandra och haft olika visioner så har dem därmed dragit åt olika håll. Själv märkte jag det tydligt i Almedalen där Alexander spenderade mycket tid åt att bygga nätverk för att se om det finns någon plats för L i existerande maktstrukturer, medan Torbjörn var på ett annat håll och pratade om helt andra saker. Det som grundarna borde ha gjort är att spendera lite tid på teambuilding, för har man olika bakgrund och erfarenheter så kan det behövas lite tid för att bygga upp kommunikationsförmågan och lära sig förstå hur de andra tänker för att lagandan och samförståelsen ska infinna sig. Det är inte bara ideologi utan också personkemi som krävs för att ett parti ska fungera. Ödmjukhet och kompromissvilja kan också behövas för att krafterna ska dra åt samma håll. I grunden är detta bara enkel newtonsk fysik att krafterna ska riktas åt samma håll för att acceleration ska uppstå. Sedan finns det givetvis möjlighet för olika krafter att böja banan hos objektet (i detta fall L). Vad som däremot blir smärtsamt är om andra objekt kommer i kollisionkurs med objektet eller om krafter riktas bakåt i färdriktningen och bromsar rörelsen. Det bråkat handlade om verkade vara om vi ska låta denna asteroidklump som L är idag sälta samman till en enhetlig massa. Detta kan mycket väl göras samtidigt som de andra två målen eftersöks. Nämligen att denna klump ska växa i volym samt få en topografi samtidigt som den jagar en större kropp, närmare bestämt en gasjätte som saknar topografi och som beräknas kollidera med vår mindre kropp ganska snart. Men det är fortsatt osäkert om banorna kommer att möta upp varandra och våran kropp dras in i jättens gravitation eller om vi kommer reflekteras. Själv är jag övertygad om att dessa mål inte är motsatta och för att utöva så stor påverkan som möjligt på gasjätten hjälper det till om våran lilla asteroid är så stor och sprickfri som möjligt.

I stället för att demonisera varandra och att utgå från att den andra har onda avsikter borde vi förstå att även islamistiska terrorister är goda från sin synvinkel och att detta beror på bakgrundserfarenheterna som skapat oss. Konflikter kommer alltså ofta från våra olikheter och missförstånd mellan varandra eftersom vi inte riktigt förstå hur andra tänker. Då tänkandet inte är något statiskt givet av naturen utan en evolutionär produkt i konstant experimenterande som beror på många många faktorer kommer missförstånd och konflikter fortsatt uppstå. Det vi kan göra är att hantera missförstånden på mer konstruktiva sätt, gärna genom att försöka se bortom instinktiva känslor som inte längre är praktiska i det modena samhället utan som fortsatt är anpassade efter vår evolutionära ungdom. Det som konflikten inom Liberaldemorkaterna behöver är en paus där känslohormon får ventilera ut och sedan bör vi ta itu med de missförstånd som uppstått och reda ut dem. Detta måste så många som möjligt delta i så att framtida missförstånd inte uppstår så att framtidsstrategin är tydlig. Vad vi också kan behöva ta itu med är strukturen hos projektet, där den enda fasta punkten är att grundarna tar de slutgiltliga besluten, men där det runt om är ett virrvarr av mejlinglistor och forum, med en vis risk för redundans och otydlighet. Dessutom saknas det en formell föreningsstruktur i vilken projektet är organiserat, vilket ytterligare försvårar möjligheten för att förstå vad projektet är. Nu måste jag iväg på kalas så jag släpper flummandet här. Hoppas att jag har varit till nytta och att vi kan reda ut denna röra ganska snart och denna gång utan hat, härskartekniker och invektiv.

Drogdebatt. Igen ;)

Följande skrev jag som svar till personen "AxelOfSweden" i kommentarsfältet:

Jag måste göra dig ledsen men titta igenom inlägget och se till att få korrekt formatering och dra ner på svamlet. Att afroamerikaner sitter inlåsta har med kriminaliseringen. De sitter inspärrade för ett brott som inte är våldsamt och som inte skadar någon annan. Du har helt enkelt fått hela det argumentet baklänges eftersom legaliseringen hanterar detta problem medan dagens allt mer repressiva politik förvärrar läget.

Angående 19-åriga döttrar så kan du ställa frågan om knarklangarna frågar om leg idag. Det vore klart bättre att låta systembolaget ha monopol än att den svarta marknaden har monopol genom kriminaliseringen och helt utan kontroll. Jag tittar inte bara på när vänner fastnar i spelmissbruk och alkoholmissbruk. Det är inte lagen som får mig att känna medkänsla, men en kriminalisering vet vi leder till utstötning eftersom man betraktas som farlig och då får alltså kriminaliseringen återigen motsatt effekt mot var det var tänkt. Möjligheten till vård skapas inte av att hota folk med fängelse om de inte ger sig till känna. Däremot kan möjligheten till vård hindras av denna politik när missbrukare inte vågar söka vård eller vara öppen inför sin omgivning om missbruket.

Att dra upp crack, när den i artikeln citerade rapporten främst nämner cannabis och oraffinerade kokablad ger inte en korrekt bild av verkligheten. Mig veterligen finns det ingen som vill släppa metamfetamin och crack på den öppna marknaden. Det är en ganska stor skillnad i effekter och skador mellan indianernas kokatuggande och kokainsnortande i storstäderna och vi måste klara av att hålla isär olika droger och deras respektive risker och effekter. Heroins farlighet skulle bara bli mer förutsägbar men inte desto mindre farliga om de producerades professionellt och fortfarande skulle det bli dödligt redan vid 4dubbla dosen. Jag tror inte heller att heroin står på listan som ska tas in för försäljning på systembolaget.

Sedan nämner du utslagningen missbrukare lever i. Endast en del av detta är de direkta berusande effekterna man får av droger. Dagligrökare av tobak har exempevis väldigt låg risk för utslagning trots att uppskattningsvis 1/3 av alla rökare är att räkna som missbrukare. Det handlar också om faktorer som hur djupt in i livet ett missbruk tränger in och vilken ekonomisk kostnad missbruket har och vilken juridisk status drogen har och dess påverkan på möjligheten att delta i samhället.

Jag kan förstå att du instinktivt vill minska mängden droger. Men det är bara du som kan kontrollera din kropp och då kan du ta beslut för din egen del att hålla dig i från. Men något som inte funkar är att skriva in det egna livsvalen som allmängiltiga i lagboken, vilket vi ser resultatet av bland annat i Latinamerika. Om vi ska börja med normerande lagstiftning där majoriteten kan förtrycka minoriteten är vi farligt ute. Vi ser hur det har sett ut historiskt i Sverige där vi fortfarande idag stympar de som vill begå juridiskt könsbyte. Att vilja förbjuda berusning är dömt att misslyckas eftersom någon sådan period aldrig funnits så länge vi har haft signalsystem i kroppen och en hjärna att känna känslor med. Att förbjuda berusning som sådan, vilket verkar har varit Sveriges linje de senaste 20 åren är för mig fullt jämförbart med Afghanistans förbud mot musik, nöje, konst och inte minst kärlek. När någonting så elementärt som glädjekänslor och kärlek söks att utplånats från de i makt (i en artikel för någon dag sedan från Afghanistan var det byn där kärleksparet bodde som jagade dem för att vara kära) är det inte mycket som är värt att bevara i den kulturen. Vi borde i Sverige rimligen ha plats för både helnykterister och fyllerister utan att vi ska skicka polisen på den ena eller andra gruppen.

En legalisering betyder inte att vi struntar i de som mår dåligt i ett missbruk utan det innebär att de i missbruk får möjlighet att få stöd när de ber om det, men att de inte blir behandlade som kriminella och samhällets avskum bara för att de råkar vara berusade på fel kemikalie. Det betyder inte heller att vi slutar bekämpa langning. Det betyder att vi ger samhället möjlighet att kontrollera situationen i en öppen miljö och då kan besluta vilka kemikalier som är godkända utifrån deras faktiska egenskaper snarare än låtsaslogik i stil med att allting som gör folk glada är dåligt och som de glada personerna måste straffas med böter eller fängelse för att förstå att det är dåligt. Nu har jag redan skrivit så långt men jag kan som slut berätta om att en avkriminalisering av personligt bruk med fortsatt illegal försäljning av narkotikaklassade droger + viss legalisering av några droger som är tillåtna att sälja (främst cannabis) är något som ger bättre resultat mot missbruk och till mindre skattebörda än dagens politik. Samtidigt som folket ges möjlighet att välja berusningsmedel som har andra och mindre destruktiva egenskaper än alkoholen som dominerar idag och därmed kan minska bördan på helgpolisen och samhälle överlag genom att människor väljer en annan drog med mindre risker. Det behöver inte vara så att reformförespråkare vill folk och samhälle illa, utan tvärt om har vi kollat på bevisen och sagt att det finns andra vägar framåt än den med skygglappar rakt framåt och som mycket väl kan ge större frihet till vanliga ickeproblematiska brukare som till missbrukare med problem.

Svar till "Kapitalist":
Dessutom är marijuanafrekvensen lägre bland svarta än vita, men lagen och systemet blir rasistiskt, vilket får katastrofala följder. Eftersom cannabis är i stort sett harmlös så är det bara de brukare som sticker ut som fastnar i nätet, medan vanliga personer går fria. Denna obalans är nästan skäl nog att legalisera och börja om från början. Med tanke på att 1/3 av folket i USA redan testat cannabis är det knappast så att dagens strategi har fungerat och det är dags att börja från början. PÅ många platser har cannabis ersatt alkoholen på gymnasier och högskolor. I San Fransiscos grannstad Oakland är det så 10 gånger så många cannabisaffärer som snabbmatsrestauranger, så fenomenet cannabisrökning kan knappast utplånas längre, utan det är helt klart så att det är statsmakten som förlorade kriget mot drogerna och att det nu handlar om att inse detta faktum.

Antiglobalisering

Ibland blir jag så jävla trött på antiglobaliseringsrörelsen. Nu är ett sådant tillfälle när SvD försöker vinkla globaliseringen som någonting negativt när vi kan outsourca arbetsintensivt jobb till andra länder i två artiklar:

http://www.svd.se/naringsliv/lordag-rakans-vag-till-mackan_6356996.svd
http://www.svd.se/naringsliv/rakans-langa-resa_6357538.svd

Kommentarstrådarna visar på att folk går i fällan och börjar inbilla sig att jobb som inte lönar sig att utföra fortfarande ska hållas på svensk mark i protektionistisk anda. Många tror på lögnen om ekonomiskt noillsummespel/merkantilism trots att Adam Smith visade den modeleln vara falsk för hundratals år sedan. Det går inte att bota arbetslöshet genom att subventionera räskalning till 95% för att kostnaden annars är för hög i Sverige. Detta är bara idioti när många afrikanska länder har betydligt bättre förutsättningar att göra det åt oss. Vem fan köper textil från Borås och fartyg från Sverige numera liksom? Det är bara trams att utmåla en nödvändig del av en produktionskedja som någonting onödigt eller som man kan rationalisera bort utan att produkten försvinner. Hela artikeln säger det inte rakt ut men känslorna läsaren får är samma som när jag växte upp och inte hade lärt mig om frihandel ännu: Svensk överlägsenhet, nationalism och protektionsim samt kolonialmentalitet. Vad som är svårare att till sig är att känslorna ger en felaktig beskrivning av verkligheten, vilket i synnerhet drabbar de som har svårt att tänka abstrakt och saknar högre utbildning, dvs Vs och SDs kärnväljare. Det är alltså inte konstigt att dessa partier är de som mest vill ignorera ekonomiska realiteter, skydda Sverige mot krafter utifrån och som visar störst mängd tramsig globaliseringskritik. Är det någonting som blir fel i ekonomisk teori så är det magkänslan. Tyvärr så är vi sådant konstruerade att magkänslan övertrumfar sakagrument alldeles för lätt. Som jag tafatt försökte visa i mitt förra inlägg är det i magkänslan SD hämtar sin kraft, precis som nazisterna gjorde före dem. Eller som jag fick lära mig i politisk teori i våras: det är känslan som avgör tyngden hos argumentet i den ultranationalistiska ideologifamiljen, inte argumentets bärighet i rationella och empiriska bevis.

Frihandelsmotståndarnas kamp mot väderkvarnarna lär vi få följa ett bra tag till, särskilt om Eus enorma sbuventioner och tullar ska tas bort.

Mer eller mindre tvång i statens verktygslåda? mm

Ska vi liberalisera vapenlagarna?

Nej. Åtminstone inte för skutvapen. Det finns ickedödliga vapen också och då är det en annan femma. Tårgas, pepparsprej, tazer mfl. Att ha mer vapen för att folk ska kunna utföra dödande självförsvar anser jag inte vara någon vidare idé. Jag tycker inte att urholkat våldsmonopol är en lösning på situationen. Särskilt inte eftersom sänkt tröskel har rejäla risker och det har hänt ganska många gånger att småbarn dödat jämnåriga i USA eftersom vapen är så lättillgängligt. De hade exemeplvis en polisman på gården, dock utan vapen och han blev nedmejad som alla andra. Jag tror knappast att liberaliserade vapenlagar hade hindrat katastrofen, men däremot medför liberaliserade vapenlagar större risk för att antalet brott med vapen ökar.

Civila ska endast äga skjutvapen när det är befogat. Paranoid rädsla anser jag inte vara ett gott argument. Att folk smugglar vapen är något som kommer fortsätta är klart. Men jag anser inte omfattningen vara tillräckligt stor i Sverige för att börja ifrågasätta våldsmonopolet på samma nivå som 2a tillägget i USA. Grundlagen där ifrågasätter uttryckligen statens våldsmonopol utifall att statsmakten blir autokratisk, vilket jag finner vara en låg risk för i Sverige och därför behöver vi inte beväpna medborgarna. Jag tycker också den psykologiska aspekten vara viktig att vi utgår från att medmänniskor är fredliga och att vi inte ska behöva gå runt och skydda oss med dödligt våld i vardagen. Eftersom man inte heller kan förutsäga när våldet slår till är det just mer vapen i vardagen vi kommer att se och bara chansen att bärarna skadar sig genom helt vanliga olyckor tycker jag är skäl nog att behålla lagen som idag, men med vissa justeringar precis som Beatrice Ask förespråkade i TV4 för någon dag sedan. Det uttryckliga syftet med en pistol är att kunna skada medmänniskor och då bör det vara svårt att få tag i denna vara jämfört med exempelvis köksknivar som också är dödligt farliga, men som inte har detta som primärt syfte.

I Newsmillartikeln skrivs det om ett hypotetiskt scenario där ABB hade mött motvärn. Detta scenario planerar man för när det är sannolikt att det behövs, exempelvis genom Säpos arbete eller om man fått indikationer om hot i förväg. Då kan man placera väktare eller poliser som skydd när det behövs och strunta i det när det inte behövs vilket oftare är fallet med exempelvis ungdomsläger. När vi inte heller planerar för vvåld komemr sannoliheten för att detta inträffar sjunka. Dessutom så utnyttjas resurserna mycker mer effektivt genom denna ordning, eftersom investeringar i vapen och annat inte görs utan sker i betydligt produktivare sektorer. Helt enkelt genom att inte planera för galninbgar med vapen så får vi förvisso ett mer sårbart samhälle, men också ett friare samhälle och resurser som används där de gör nytta i stället för att konsumeras till skydd för irrationell rädsla.

Hammare eller pincett?
Det senaste är också min hållning när det kommer still statens våldsmonopol och militären. Genom att inte utgå från att medmänniskor vill oss illa, kan vi trimma statsbudgeten som blir mer "lean" och därigenom allokera resurser på platser där de gör större utväxling för samhället, exempelvis som skattesänkingar, mer resurser till skolan eller i säkerhetshot som saknar avsändare som många av våra miljöhot. Miljöhoten kan vi faktiskt delvis åtgärda med skattepengar, genom investeringar i bättre avfallshantering. Då kan vi minska övergödningen eller öka produktionen av biogas. I många fall går det också att arbeta mer effektivt genom förebyggande arbete än att försöka lösa problemet när det uppstår. Eller för att ta en analogi, bättre att ta p-piller med regelbundna mellanrum än att bunkra upp med dagen efter piller som man i panik tar för att man inte arbetat förebyggande. Diplomater är långt billigare än militärer och stridsvagnar. Då kvarstår bara det oväntade. Där vi kan förbättra krishantering och rikta ljuset mot riskgrupper. Såväl med kartläggning av utländska terrorister som bättre stöd för utsatta barn i skolan och bättre missbruksvård. Då kan vi göra större nytta över tid än att börja förbereda oss mentalt för en farlig värld, när vi har säkrat den till så stor del och den egentligen inte alls är så farlig som våran överdimensionerade amygdala säger oss att den är. En överdimensionerad armé är inte heller särskilt bra att ha, när andra sektorer av samhället troligen kan göra större nytta av resurserna, även för moderna säkerhetshot där stridsvagnar inte längre är lika användbara, trots att militärens kärnverksamhet är säkerhet, men där verktygen inte längre är praktiska.

Militärens verktyg är inte längre praktiska. Det räcker med att titta på 1900-talet för att förstå varför. Vietnamkriget höll på i decennier utan att militärmakt gjorde resultat och budgeten för USAs del urholkades samtidigt som tusentals och åter tusentals människor invalidiserades eller dog i osäkert syfte. Liknande situation har det varit i USAs krig mot terrorn där budgeten springer i väg och lämnar efter sig frågan om inte resurserna hade gjort världen bättre genom investeringar i andra verktyg av mindre destruktiv karaktär. Liknande erfarenheter har vi också från det polisiära området där kriget mot knarket har pågått med våldsfokuserade åtgärder i 40 år utan några egentliga resultat och där andra verktyg i verktygslådan verkar ge betydligt snabbare och mer långvarigt resultat. Våld kan behövas, men ofta är det andra verktyg med större sofistikering som ger bäst resultat. Vi ersatte fältskären med kirurgen och snart är det kanske dags för samma skifte i säkerhetspolitiken i stort, men då måste vi våga utmana intuitionen och börja förlita oss på nya och effektivare metoder för att nå våra mål. Det visar sig allt mer på område efter område att råstyrka är inte längre den bästa vägen fram, när bättre alternativ ges. Det räcker med att titta till råstyrkans hemland USA för att se hur dåligt metoden fungerar. Detta gäller oavsett om det är säkerhetspolitik, bränslesnåla bilar, monokulturellt odlingslandskap eller extrastora hamburgare. Råstyrka och våld är helt enkelt metoder som vi borde förkasta som omoderna och ineffektiva.

Hur kan det implementeras då?
Ett bra exempel har jag i kärnan av våldsmonopolet- hos polisen. Det som har varit dominerande de senaste åren från politiskt håll har varit att vi ska skärpa straffen, införa mer övervakning och mer poliser på gatan. Råstyrka helt enkelt. Vad som saknats har varit de sofistikerade verktygen. Till exempel det alldeles för höga frekvensen av nedlagda polisutredningar. Det hjälper inte med all övervakning i världen för att upptäcka brott om de som uttryckligen anmäler och ofta har bevis inte får stöd hos den civila delen av polisen. Inte heller har råstyrkan hjälpt internerna på våra fängelser på benen. Inlåst och isolerad från social kontakt i ett fängelse är nog den sämsta platsen som finns för att förebygga återfall på och att återanpassas till ett samhälle man kanske aldrig lärt sig vara en del av från första början. Det vi inte behöver är en utbyggnad av kumlabunkern. Det vi behöver är mer humanism och mer finkänsliga och skarpa verktyg med trygg bas i vetenskapen som på allvar skär ner återfallskriminaliteten och andra problem ute i samhället. Ett annat exempel från rättspolitiken är frågan om repressiv kontra skadereducerande drogpolitik, där tvånget har dominerat trots att den redan är bevisat ineffektiv och osofistikerad metod. Den kanske är lättare att förstå och lättare att tillämpa basala insikter som moralism och straffpopulism på, men för att nå resultat behövs andra verktyg, baserade på humanism och på empiri. Givetvis blir det svåröverblickat med en sådan lösning. Vilket det också blir på andra områden där tvång och råstyrka ska ersättas med politiska lösningar baserade på sofistikering. I många fall kan det krävas en maktöverflyttning till civilsamhälle och individ för att verkligen få överblick över alla verktyg och för att selektera

Det finns kanske inte en enda lösning i grandios stil, utan det kanske behövs en mycket större verktygslåda med många fler verktyg i. Staten må göra infrastrukturprojekt bra, men när det handlar om att rita broar är det bara det privata näringslivet som har tillräckligt bra finmotorik. Staten vet om att den är för klumpig på detaljer och ägnar sig mest åt att agera beställare i detta fall. Detta skrev jag lite om för några dagar sedan när jag föreslog att välfärdens komplexitet var för komplex för planekonomiskt skolade politiker att sköta och att staten/politikerna i stället ska växla över att bli finansiärer genom exempelvis en modell med välfärdskonto. Detta för att alla medborgare ska ha garanterad tillgång till välfärden, men att makten flyttas över till kontoinnehavaren. Samtidigt så kan man börja tillåta kompletteringar av finansieringen precis som för andra sektorer. I stället för att politiker ska springa får detaljreglering till detaljreglering och överösa stackars byråkratiska planerare att implementera detta (exempelvis på skolverket) så kan man slappna av och låta evolution, yrkeskår och entrepenörer i samarbete med konsument/medborgare skapa framtidens välfärd. Kan Ica sälja bra och säker mat borde även samma möjligheter finans i skola och övrig välfärd.

Sedan vill jag ta upp en närliggande problematik med råstyrkan. Nämligen illusionen att det handlar om ekonomisk råstyrka för att lösa problem och att nå resultat. Vi har sett det i de ämnen jag behandlat ovan med polis och militär, men också på områden som skolan är drabbade av råstyrkeretorik. Det är ofta så att pincetten är ett mycket bättre verktyg även i dessa fall än hammaren. Det kanske inte handlar om resurser i skolan. Det kanske handlar av vad man gör med resurserna och och hur effektivt skolsystemet arbetar. McKinsey verkar peka att så kan vara fallet och att det i många fall är billigare (och effektivare) skolsystem som den i Finland som inte bara når högst resultat men också har en bra effektivitet. Våra historiska erfarenheter från kalla kriget med planekonomisk råstyrka i öst och frihetlig mångfald och sofistiskering i väst ger indikationer om skillnaden i resultat dessa två tillvägagångssätt ger.

Jag kan verkligen inte släppa ämnet så jag fortsätter...
Det är så att vi vet bortom varje rimligt tvivel att ett fritt ekonomiskt system ger bättre resultat än en styrd ekonomi. Delvis är det pga den Osynliga Handen som egentligen består av olika evolutionära krafter som verkar i ekonomin. Vad som vi också vet är att den kraft som jag har valt att kalla sofistikering i detta blogginlägg är svårobserverbar och främst syns när man utvärderar olika arbetsmetoder och då finner att vissa ger bättre resultat än andra. Detta åstadkoms utan att man dikterar vad resultaten ska vara och avsätter medel och tvång för att detta ska uppnås. Sofistikerad är kanske vad jag skulle kalla pragmatisk liberalism för att vara. Men den tydligt definerade ideologin är bara en mindre delmängd av det för mig fortfarande luddiga begreppet sofistikering som jag har kommit att försöka definera under gången med att skriva inlägget.

Det kan nog vara därför att verkligheten är så abstrakt som den är svår att ta till sig. Detta är givetvis något som lågutbildade främst lider av och därför är det som "underklasspartier" ofta får problem med effekterna av sin egen politik. Vi ser det i svensk kontext i kontrasten mellan V och SD på ena sidan och M på andra där M som överklassparti lättare kan tänka abstrakt och närmare forma sig till verkligheten som den kan observeras i statistik och vetenskap (synnerhet nationalekonomi :P). Att verkligheten är ointuitiv ser vi nu när resten av västvärlden har kört på intuitiv keyneseansk politik, medan Anders Borg håller hårt vid österrikisk ekonomisk politik. Det visar sig helt enkelt att liberala tänkare bättre klarar av att förutse hur ekonomin fungerar. När V och SD ramlar in i fällan att samhället är statiskt och jämnt delbart blir råkraft en fungerande metod. V tror på allvar att Sverige blir starkare av en kraftigt utbyggd offentlig sektor och med medföljande maktförflyttning av vardagsbeslut i form av bland annat ekonomiska val till politiken. Men som liberala tänkare säger så är evolutionen mycket bättre på att ta dessa beslut än enskilda politikers långtidsplaner. Ett exempel är den statliga, regionala och kommunala regleringen av (fin)kulturlivet, som sätter den osynliga handen ur spel. Jag kan komma till mer om detta senare i samband med att jag även kollar på frågan om mångkultur/pluralism.

I och med att vänstersossen Juholt tog plats som partiledare i S såg vi råkraftens retorik ta över med förslag på att reglera finansmarknaden trots att ekonomin som evolutionär kraft är långt mäktigare och svårförstådd än vad man kan tro med en kort titt utifrån. Ekonomin visar mer och mer att den inte är en social konstruktion som man kan dekonstruera hur som helst. För att inte nämna illusionen av kontroll man får av att sätta protektionistiska handelshinder för att kontrollera handelsbalansen. Detta trots att det var över 300 år sedan Adam Smith lade fram empiriska bevis om att det enda som skapas är obalans och försämrad utveckling.

Eftersom ekonomin består av enskilda små beslut som vi tar i olika form många gånger om dagen, framkommer bilden ganska fort att den är konstruerad i alltför små, sofistikerade och svårfångade delar för att kunna centralstyras. Numera är finansmarknaderna dessutom till stor del automatiserade eftersom många av de beslut som ska tas går att basera på vetenskap och då kan man lämna över jobbet till datorer. Den är närmast, precis som den darwinistiska evolutionen självgående. Ekonomin framstår mer och mer som obeveklig vetenskap, som upptäcks och inte konstrueras, men tyvärr är det alltför många medborgare och makthavare som ignorerar kunskapen, likt vad man kan kalla ekonomikreationister.

Verkligheten är till och med svår för vetenskapsmän att förstå eftersom den är så abstrakt. nästan 3000 av Europas smartaste forskare jobbar heltid i jätteanläggningen vid CERN bara för att försöka pussla ihop alla olika teorier och observationer till en helhetsbild.

Nu har jag verkligen inte hållit mallen eller ämnet och det hela börjar lika ett manifest.

TL;DR: Vi bör vara försiktiga med politiken, ty den är ett otroligt klumpigt verktyg.

Mitt svar på reddit angående sk badsalt

The market is here to stay. We should take control of it instead of just hiding our faces and hope it goes away when we open our eyelids. Keep up the good work guys, since we need every little bit of control we can get hold of before more people get killed or harmed by the rat posions of today. I tried a research chemical once and will never do it again. I wish we had more regulated drugs to choose from so the cartels and the RCs could go away when everyone knows where to get safe drugs instead. Pure MDMA is basically gone, just look in the reports from EMCDDA for example. Then we get hasardous shit instead of pure MDMA, which in itself is amongs the least dangerous drugs. It starts and end with policy: Good policy takes control of the market, protecst consumers and reduces the damages. Bad Policy on the other hand becomes like water on burning oil; it just makes it explode beyond all control. First when policy makers realise that the market is here to stay, we can get rid of these new substances. Only then we can also cut off the various mechanisms that is bunched together in the term " gateway drug theory" that is fueling the heavy drugs with new users.

This would take a lot of courage, because it would mean the end of the war on (light) drugs, which would have to be regulated and introduced into the marketplace. "Trees" and coca leaves is probably the best examples of drugs that should be available on the legal market. Only with a diverse drug market that is satisfying most peoples need can replace the current illegal one. I know politicans really want to only have to worry about alcohol, but the globalised world is much more pluralistic in its taste and alcohol just is not enough to satisfy every person.

Varför PP (och därmed också L) har den bästa informationspolitiken

Jag hittade följande länk på reddit: http://www.reddit.com/r/technology/comments/iwe8v/33gb_of_jstor_articles_and_a_manifesto/
Den länkar i sin tur till TPB: http://thepiratebay.org/torrent/6554331/Papers_from_Philosophical_Transactions_of_the_Royal_Society__fro
Texten på TPB är verkligen värd att läsa om hur statligt finansierade organisationer försvårar tillgången till kunskap, delvis pga haveriet i immateriellrätten, men också av andra orsaker. Därför släppte personen kunskapen fri genom att publicera över 18000 vetenskapliga dokument där vissa härstammar från 1600-talet i stället för att låsa in vår gemensamma kunskap för 19dollar per dokument(pappersform) när vi har digital teknik.

Att galenskaper sanktioneras av staten måste få ett stopp. När lagar försvårar tillgången till kunskap måste lagarna reformeras. Det enda riktigt starka argumentet för immaterialrätten är det pragmatiska att skydd för skaparen och distributörer gör att tillgången ökar. När lagarna och distributörerna minskar tillgången lever det inte upp till sitt syfte och måste antingen avskaffas eller kraftigt reformeras. Det senare är vad PP och L har föreslagit och fler och fler inom näringsliv, tankesmedjor och andra områden börjar också inse detta. Rick Falkvinge var exempelvis överlycklig i Almedalen över att det inte längre är något substantiellt motstånd mot att patentsystemet måste skrotas och börja om från början. Tyvärr lever lobbyisterna för branscherna kvar i tron om att lagen lever upp till sitt syfte, vilket snarare innebär att de lobbar för hårdare tag, när branscherna och samhället behöver göra en nystart, vilket är motsatsen.

Privatisera!

Läser kommentarsfältet på SvD
Jag slås av tanken att vi måste banta välfärdsstaten och det fort! Vi borde inte ha kommunal taxiservice utan detta är ett perfekt exempel på någonting folk klarar långt bättre själva. Privatisera färdtjänsten helt, utan några subventioner, för det nuvarande systemet funkar inte när planekonomer ska försöka sköta verksamheten.

Vi har många onödiga verksamheter som subventioneras av det offentliga i onödan och som blockerar kapitalismens evolution och därmed förhindrar en god utveckling. Tack och lov kan vi köpa vissa läkemedel på Ica, men otroligt mycket finns kvar att göra för att begränsa politikens makt över vardagen och flytta makten till alla andra maktcentra som finns. Framför allt är det individens makt över sin vardag som stärkts när valdemokratins uppdrag beskärs till en vassare kärna. Staten är i dagsläget oöverskådlig. Men min förhoppning är att individer kan ha en fullständig överblick över staten för att den har blivit enklare konstruerad med en röd tråd genom verksamheten och för att den offentliga sektorn är smalare i framtiden. Som jag redan nämnt kan vi avskaffa tvånget för kommuner att anordna färdtjänst och låta det bli en sak mellan företag och kund som det borde vara.

Vad kan vi göra för att öka friheten för individ och näringsliv och ta bort onödig arbetsbörda från planekonomerna och byråkraterna?

2:
Konkurrensutsätt Systembolaget. Systembolaget kan skötas exakt som idag, men vi ges möjligheten att via licenssystem handla vin, öl och andra lätta drycker (under 22%) på Ica och andra affärer. Sedan kan väl då de som anser att monopolet är den perfekta modellen stödköpa där för att hålla den vid liv. Men vi andra kan få lov att köpa kall starköl på Statoil om vi vill utan att statens tvångsmakt ska agera glädjedödare. Sedan får våra val avgöra hur marknaden se ut, snarare än att det blir givet ovanifrån av planekonomer. (Som ofta råkar vara moralistiska nykterister med särskilt intresse för planekonomi och som inte har någon som helst aning om alkoholens positiva effekter eller marknaders funktionssätt.) Klarar Frankrike av att halvera vinkonsumptionen på ett par decennier utan monpolsystem så ska vi också klara av att låta folk vara fria.

3:Välfärdens kärna. Vården, skolan och omsorgen ska skötas så bra som möjligt och medborgarna ska få möjlighet att bojkotta dåligt fungerande verksamheter. Välfärdskontron skulle kunna vara en bra modell för att säkerställa att alla har tillgång till välfärden med ekonomiska medel, men att vi samtidigt kan få en fungerande marknad för tjänsterna. När makten över vården och skolan mer ligger hos individen än hos planekonomen då kommer vi se stora förändringar i positiv riktning. Välfärdskontot kan också ersätta färdtjänsten och andra privatiseringar under en tid innan dom helt lyfts ur den skattefinansierade sektorn till förmån för skattesänkningar och normal marknadsekonomi. Milton Friedman och hans fru Rose skissade upp en bra modell för skolan i deras bok Frihet att välja med det dom kallade skolkupong. Denna modell är enkel att implementera för att ersätta dagens havererade planekonomiska system.

4: subventioner, riktade avdrag och mycket mera plockas bort till förmån för platta skatteänkningar rakt av. Staten har viktigare saker för sig än att detaljstyra folks liv med populsism, ökad byråkratisk börda och beskärningar i kärnverksamheten.

5: Statliga försäkringar för exempelvis a-kassa och sjukersättning avskaffas till förmån för en mix av tre komponenter: Grundinkomst, skattesänknignar och välfärdskonton. I stället för att försäkringen bakas in i skattesedeln så flyttar vi in den i privata sektorn. Grundinkomsten kommer alltid finnas oavsett situation när inkomsterna sjunker för lågt. Återigen har Milton och Rose Friedman en bra modell för detta som dom valt att kalla negativ inkomstskatt. Välfärdskontot garanterar att valmöjligheten finns för alla personer att välja försäkring. Slutligen så kapas en del av budgeten till förmån för skattesänkningar som ytterligare ökar valmöjligheterna för medborgaren. En hårt arbetande ensamstående mor kanske använder pengarna till att skicka barnet på skolresan dom tidigare inte haft råd med och en ensamföretagare kanske använder pengarna till att skaffa sig en så bra inkomstförsäkring som möjligt för att skydda sig i sin utsatthet. Reallönerna ökar och den relativa fattigdomen bekämpas.

Listan kommer fortsätta vid tillfälle

Drogpolitikens grunder

Jag har funderat en del kring drogpolitiken och har insett mångs saker med åren. En sak är att Svenska politiker och debattörer inte förmår att ta in dess globala dimensioner utan tror blint på isolationism och nationalism som om begreppen verkligen hade kraft i det globaliserade 2000-talet. Men vad som framför allt saknas i Svensk debatt är försök till omstart. Att inte diskutera sakfrågor utan principer, nämligen vilka principer som politiken ska ligga på. Som det är nu och som David Nutt i Storbritannien visat ett flertal gånger så bygger politiken på godtycklighet och principer verkar saknas annat än "det är ju farligt = vi måste förbjuda". Vi måste ha ett större fokus både internt i den reformförespråkande rörelsen men också externt i debatter våga ställa frågan som journalisterna tyvärr glömmer bort: I vilka principer och statistiska mått ska vi ha vår politiska bas och utforma politiken av.

Exempel kan vara "kroppslig autonomi"; drogens beroendeframkallande styrka; om drogen är syntetisk, raffinerad ur växtmaterial eller rå växtbaserad; drogens toxicitetsfaktor; rusents karaktär och vilka allvarliga risker som är kopplade till ruset; drogens aktuella utbredning och därmed hur 'traditionell' den är i den svenska kulturen (har använts som argument för alkoholens bevarande).

Många andra statistiska faktorer och filosofiska principer går givetvis att hitta, men det som jag anser vara viktigast under 2010-talet är att få bort godtyckligheten och att snabbt åtgärda de akuta problem som finns med politiken. på längre sikt (efter 2020) hoppas jag att vi har reformerat drogpolitiken så att den utgår från principerna och vidhåller dem oavsett vad som kanske 'känns' för oroliga moralister och deras syn på drogerna. Vad vi måste släppa är tanken på att allting som är berusande (utom tobak och alkohol) per automatik ska vara förbjudet, tabubelagt och belagt med straff. Vi kan omöjligen vara ett fritt land och samtidigt försvara den konstiga och religiöst inspirerade glädjedödarattityden att allting som är kul är farligt och ska förbjudas för alla att uppleva. Då är det mycket bättre att genom det fria valet ha rätt att välja bort det man inte gillar och att ha politiska principer som exempelvis utgår från att de berusningsmedel som säljs i butik är hyfsat ofarliga och har låg risk att drabba tredje part. Helt enkelt att olika friheter inte kommer i krock med varandra är en bra princip för att avgöra vad som ska vara legalt eller inte. Är en drog starkt försämrade av omdömet och agressionshöjande ska den vara mer svåråtkomlig än en drogtyp som ökar sympatin exemeplvis.

Vad vi också måste förstå är att missbruk och berusning är två olika fenomen som förvisso är starkt korrelerade till varandra men inte är kausala. Att vara full och spy är något helt annat än att vara full och slåss och det kan mycket väl ara så att det är helt andra faktorer än drogen som är problemet och att vi idag överskattar drogens roll i missbruksproblematiken. Vad vi till exempel mer och mer börjar förstå är att kroniskt beroende oftare än inte beror på existerande faktorer som genetik, trauma, socialt arv, med mera. Då börjar bilden uppstå att missbruket mer är ett symptom på en annan och djupare orsak än vad det är orsaken till utanförskapet. Vad som sällan nämns är exempelvis att huvuddelen av överrepresentationen av schizofreni bland cannabisrökare är av orsaken att schizofreni orsakar utanförskap och att personer i utanförskap i sin tur är överrepresenterade bland tunga missbrukare. Då är det inte alls konstigt att undersökningar för cannabispsykoser visar en större överrepresentation än vad som är orsakat av cannabisens farmakologiska egenskaper.

Oavsett är drogernas problematik från internationella konflikter till individuella tragedier långt mer komplext än vad som politiken är avsedd att hantera. Vi måste se bortom drogerna och fokusera på problemen i sig, för ytterst lite är ensamt orsakat av drogen i sig. skadereducering är en av de principer som borde vara vägledande mot problemen och den kroppsliga autonomin måste vara vägledande när det kommer till de problemfria delarna av drogerna. Jag bjuder också in fler debattörer och reformaktivister att börja fundera kring vilken mall som ska användas för att i framtiden hantera nya droger och nya former av drogproblematik. Godtycket måste ersättas med förutsägbarhet baserad på filosofiska principer och vetenskap.

Svar till Magnus Callmyr

Angående att hash i sig inte dödar så är det sant. Att spårämnen kan uppmätas i dödsfall är någonting helt annat. Spårämnena finns kvar en månad efter bruk och staten säger tydligt i statistiken att det inte är cannabis i sig som är farligt utan ruset kan försämra omdömet (sidan 32) och då kan olyckor uppstå precis som olyckor kan uppstå av trötthet. Vad som är rimligt att anta är att dödsfall av cannabis kan uppstå i och med trafikolyckor och liknande, men att givet den långa tiden som cannabis är uppmätbart så kommer det innebära en överrepresentation i statistiken jämfört med exemeplvis kokain som inte går att spåra redan efter några få dygn. Det Johan menar är överdoser, vilket Cannabis troligen är den enda droger som det inte går att överdosera på eftersom överdosen ligger på över 10 000 ggr normaldosen, vilket kan jämföras med heroin som ligger på ca 5ggr normaldosen för överdos. Därför är det allmän kunskap att cannabis inte dödar, mer än i extrema fall där den kan vara en bidragande orsak i exempelvis trafikolyckor och liknande.

Hur man än vrider och vänder på drogfrågan så är den ett enda haveri. 3 ggr fler personer dör varje år i Sverige än Holland och Tjeckien eftersom vi har fullt upp att jaga folk med polis för moralbrott snarare än att ge advekat hjälp till de som frågar efter den. Medan Holländarna fokuserar på smugglingen och på skadereduktion och vårdinsatser fokuserar Sverige på småbrukare och att kasta ut patienter så fort de får minsta lilla återfall.

Att staten kastar folk i fängelse sedan 1991 pga att de har varit berusade är bara knasigt. Särskilt eftersom många droger som MDMA, Khat och Cannabis rent medicinskt är långt mindre allvarliga droger än tobak och alkohol. http://www.modelmayhem.com/po.php?thread_id=645867 Att staten fullkomligt skiter i den kroppsliga autonomin och tvingar sin in i människors kroppar för att bestämma över kroppen och utkräva vätskor gör knappast saken bättre.

Under de decennier som vi har fört en ständigt mer repressiv strategi med målen "kriget mot drogerna" och "det narkotikafria samhället" har konsumptionene stadigt ökat, missbruket ökat, dödsfallen ökat och allting blivit sämre snarare än bättre. Portugal som gjorde en liten förändring i lagstiftningen 2001 hat haverat det tunga missbruket och Schweiz fick bort nästan alla småstölder när de införde heroinsföreskrivning som sista utväg för dem som misslyckats med subutex och metadon.

Jag tror du underskattar frågans vikt i den internationella politiken. Illegala droger uppskattas utgöra runt 1% av ALL handel i världen och är motorn i många konflikter, inte minst som ekonomisk motor för talibanerna och FARC. Förbudet funkar helt enkelt inte att minska totaltillgången eller höja priset vilket var den grundläggande målsättningen för att via strypt tillgång bli av med konsumptionen. Marknaden har bara flyttat in i den illegala sektorn där den kan leva helt utan statlig kontroll och gärna kliver över lik för att expandera sin marknad. Bara de sista 5 åren har 40 000 dött i Mexico sedan regeringen försökt ta till repressiva medel mot smugglingen och tusentals har också dött i andra länder i olika drogkrig. Att Sverige har låg drogkonsumption har inte så mycket med lagstiftningen att göra som att det är för långt bort från odlingarna i Sydamerika och Marocko att det ska löna sig att exportera hit i förhållande till de mer befolkade länderna i Sydeuropa.

Om ett krig inte är vunnet efter 40 år borde man nog fundera över dess rimlighet men politikerna har inte vågat erkänna förlusten utan hävdar bestämt att framgången ligger kring hörnet bara lite mer resurser tillförs och lite mer straff utkrävs. Delstatspolitiker i USA har redan börjat förändra färdriktingen, när de inser att det inte är hållbart med världens största fängelsepopulation för budgeten och att internerna till största delen är vanliga drogbrukare som inte har gjort direkt skada på någon person eller egendom. Medan höga politiker har låst sig fast i en ytlig signalpolitik så förändras läget snabbt och då särskilt rörande cannabis som är den drog som det är viktigast för samhället att få kontroll över, förslagsvis genom en reglering likt alkohol och tobak.

Den nuvarande strategin funkar i alla fall inte. Bara mellan 2000 och 2005 ökade den uppskattade kokainkonsumptionen i Sverige med ca 30% per år. Liknande siffror ar vi också sett för andra droger. Vad som inte avgör drogernas tillgång är staten utan det avgörs av andra faktorer. Exemeplvis så har Extacykonsumptionen gått mot noll, då kvalitén (bland annat halten MDMA) stadigt sjunkit och olika nätdroger tagit över. Det är trender snarare än lagar och straff som reglerar villkoren på narkotikamarknaden. Visst kan staten göra tafatta försök att förändra attityden, men i och med Internet kommer det bli ett slag i luften eftersom staten inte längre kan ljuga ungdomar i ansiktet på samma sätt som för tidigare generationer. Framförallt blir propagandakampanjer verkningslösa av det enkla faktum att vi kan köpa en av de tyngsta drogerna som finns direkt ifrån staten och majoriteten av folket också gör detta. Det enda som de då kan komma med är "vi behöver inte fler droger". Men detta bygger på en rad felslut, varav ett av de värsta är att repressiva kriminaliseringslagar reglerar tillgången, vilket inte är fallet. När det handlar om cannabis så har drogen all framtid framför sig. Närmare halva befolkningen i länder som USA, Canada och Frankrike har testat cannabis och vi i Sverige närmar oss samma nivåer snabb takt. Likaså har odlingen av droggen blivit mer sofistiskerad och numera krävs det bara en tom plats i skogen eller en lampa i garderoben för att producera tillräckligt för att tjäna tusentals kronor på marknanden. Med en allt större diskrepans mellan lagen och befolkningen så kommer detta argument förlora allt mer kraft. Drogerna kommer att existera i samhället och frågan handlar inte om vilken möjlighet politikerna har att tillåta eller blockera dem utan mer om bättre eller sämre strategier för att handera bruk och eventuella drogproblem. Detta håller på att bli ett faktum, men som inte förstås av många politiker eftersom de befinner sig i tron att politikern har kontroll över drogerna och att Sveriges politik fungerar relativt bra, trots många indikatorer i statistiken på att politiken har havererat. Då i synnerhet när det kommer till de tyngsta missbrukarna som inte får den vård de behöver eftersom lagarna förvägrar dem det.

"när man tar droger bestämmer man inte längre över sin kropp" Om du anser detta vara sant så föreslår jag att du i stället för att kritisera reformförespråkare kritiserar förespråkarna för den repressiva linjen. Man gör knappast livet bättre för utsatta genom att fängsla/bötfälla dem. Inte heller blir situationen bättre av att kollektivisera gruppen narkotikaanvändare eftersom de flesta har kontroll över bruket och på intet sätt avsäger sig sin frihet. Däremot kan det behövas ett större fokus på smugglingen och bort från det enskilda bruket enligt modellen om sk. avkriminalisering och att staten i stället för aktivt letar upp missbrukare ser till att ha fungerande vård för dem som ber om det. Det finns nog mer än tillräckligt med problem för staten att ta i tu med utan att den ska behöva leta upp och skapa problem genom att stigmatisera människor som inte bett om det. Jag hoppas verkligen att du inte menar allvar när du tror att ALLA drogbrukare FULLSTÄNDIGT tappar sin frihet och att det påkallar statligt ingripande och överförmynderi. Som det går att påpeka så är nikotin, kaffe och alvedon också droger, men jag ser ingen anledning att förmynda över kaffedrickare. Vad vi måste skilja på är bruk ochb missbruk och det staten ska göra är att hjälpa de missbruakre som uppsöker hjälp och dessutom inte stänga av dem från vården bara för att dem inte sköter sig helt exempelariskt. Att kräva att en person som befinner sig i samhällets botten med allt vad det innebär ska uppföra sig exemplariskt för att få vård är omänskligt och någonting som http://www.globalcommissionondrugs.org/ har tagit fasta på med stark kritik mot denna syn. Vården ska inte vara villkorad och vården ska inte vara i konflikt med polisen, vilekt vi måste ändra på genom en skyndsam skadereducerande nationell strategi där avkriminalisering för eget bruk ingår.

Sedan vill jag kommentera din brist på historisk kunskap när du nämner Kina. I Kina så var det britterna som aktivt smugglade och närmast tvingade i befolkningen opium och det var alltså så långt från en reglerad marknad som det går att komma och det var den reglerade marknaden som var ämnet för seminariet. Dessutom skedde det för över 100 år sedan och vi har idag långt bättre och vetenskapligt bättre kvalité på andra erfarenheter som är bättre att basera politik på. Ursprungligen kommer till exempel cannabis' illegala status från rasisten Harry Anslinger som ansåg att cannabis degenererade de lägre raserna och i sin kamp körde han över bland annat läkarkåren i USA som använda cannabis som medicin. Cannabis som medicin håller dock på att göra comeback numera och allt fler länder och delstater släpper på lagarna för att låta vetenskapsmän och inte politiker bestämma vad som är medicin och vad som inte är det.

Hur ska vi då avgöra vilka droger som ska konsumeras i samhället? I stället för att jaga brukare borde vi rimligen utgå från någon princip och/eller mätbar vetenskaplig faktor för at avgöra vad som ska vara legalt att sälja och vad som ska vara illegalt att sälja. Det skulle betyda en fullständig avkriminalisering av eget bruk och en överflyttning av polisresurser till bekämpning av smugglingen. Vad som sedan ska ingå i en legalisering med försäljning i tobaksaffärer/systembolag får sedan avgöras utifrån den överenskomna principen och mätvärdena i de relevanta faktorerna. exempelvis så kan vi sätta alkohol som den övre ribban och låta alla droger som är mindre toxiska och berendeframkallande att bli legala att sälja. Dert skulle till exempel innebära att cannabis blir legalt att sälja. Till detta kommer det trevliga bonusar som att inkomstkällorna för den organiserade brottsligheten minskar och ersätts med skatteintäkter hos staten. skatten måste dock sättas på en klok nivå för att denna balans sa uppstå, för som vi idag ser med tobaken så skapar skattenivåer som är för höga ett utrymme för brottsligheten att växa i.

Hur man startar en rörelse

Några citat från Harry Anslinger. Mannen som gjorde cannabis illegalt i USA och i FN

"There are 100,000 total marijuana smokers in the US, and most are Negroes, Hispanics, Filipinos and entertainers. Their Satanic music, jazz and swing, result from marijuana usage. This marijuana causes white women to seek sexual relations with Negroes, entertainers and any others."

"Marihuana leads to pacifism and communist brainwashing."

"Reefer makes darkies think they're as good as white men."

"...the primary reason to outlaw marijuana is its effect on the degenerate races."

"Marijuana is the most violence-causing drug in the history of mankind."

"Marijuana is an addictive drug which produces in its users insanity, criminality, and death."

"You smoke a joint and you're likely to kill your brother."

-

Anledningen till att cannabis är illegalt är inte för att det är farligt. Anledningen är att inflytelserika personer ljög ihop historier för att förtrycka de minoriteter som då var de huvudsakliga konsumenterna av drogen. Sedan kan man ha vilka åsikter som helst om drogen, men man ska komma ihåg att dess farlighet är överdriven och att konsumtionen stiger i alla västländer oavsett straffskalans hårdhet. Det rimligaste är att få kontroll över distributionen vare sig man anser sig erkänna den kroppsliga autonomin eller vill få statlig kontroll över distributionen i skademinimerande syfte. Men att fortsätta på den nuvarande linjen som har sin ursprungliga grund i lögner är inte försvarbart. Börja bekämpa missbruket med dialog och sjukvård i stället för kollektiv bestraffning av samtliga brukare med verktyg som polis och fängelse. Den repressiva linjen har varken stöd i forskningen (för sin obefintliga effektivitet, drogskalans godtycklighet och mängder av andra faktorer) eller funkar med ständigt stigande nivåer av konsumtion och missbruk. Att Sverige också har bland Europas högsta dödlighet bland narkomanen borde rimligen också vara en ringsignal om att politiken måste omvärderas och en 180 graders sväng örligt övervägas.

PS. Jag kommer inom kort skriva om en lika knäpp upphovsman till drogpolitiken som vi har här i Sverige, Nils Bejerot och hur vi inte kan ta grunderna för politiken på allvar utan att vi måste ompröva politiken och ha en utgångspunkt i dagens vetande och i tydligare principer.

Maria Larsson strikes again

Jag är också rädd för Maria Larsson! Nu har hon tydligen sjösatt en propagandakampanj som ska säkerställa att ungdomarna får "rätt" åsikter (Vilket är någonting HELT annat än vetenskapsgrundade åsikter). Givetvis är det ökanda FHI som ska implementera politiken. Tydligen har regeringen problem med att internet lär ungdomar att cannabis enligt det samlade vetenskapliga vetandet är en relativt mild drog. Det går ju inte att upprätthålla målet om det narkotikafria samhället om ungdomar lär sig vetenskap och därför ska staten lobba mot ungdomar för att den av staten sanktionerade kartan stämmer och att det är verkligheten det är fel på.

Feynman vänder sig i sin grav


EDIT:
12 miljoner ska tydligen kalaset gå på. 1,25 kr per person i Sverige. 2,7kr per svensk löntagare. Eller för att ta en klassiker: 400 000 chipspåsar!

Citat
"
Skälen för beslutet
Målsättningen är att ungdomar i åldern 16–18 år ska reflektera över
sina attityder till cannabis så att de aktivt och av egen vilja bestämmer
sig för att avstå cannabis. Målen för insatsen är att färre ungdomar i
åldern 16–18 år ska testa cannabis, att öka kunskapen om de negativa
konsekvenserna av cannabismissbruk bland ungdomar i åldern 16–18 år
och hos föräldrar till tonåringar samt personal i gymnasieskolan.
Det är angeläget att involvera idéburna organisationer och den ideella
sektorn i genomförandet av åtgärderna, så att den kompetens dessa
organisationer besitter kan tas tillvara.
På regeringens vägnar
Maria Larsson
"

Jag är inte ett dugg förvånad över att Maria Larsson ohämmat säger att skattemedel ska gå till de kristna helnykteristorgansiationerna. En muta till kärnväljarna är vad man också kan kalla det. Tydligen befinner sig Håkan Juholt i gott sällskap med andra politiker som med gemensamma medel vill gynna den egna kretsen på det allmännas bekostnad. Juholt vill skänka pengar till Kalmar och Larsson vill skänka pengar till sina religiösa och stolliga vänner.

Tänk vad bra det vore om vi hade politiker som vågade sitta på läktaren och se på när folk gör sina livsval i fred och utan att behöva gå in och pilla. Politiker som tog signaler från folket som tecken på att politiken borde ändras och inte att man ska satsa nya medel på att lobba mot befolkningen med nya kampanjer, lagar och tvång. Politiker som försdot vitsen av en långsiktig politik som är principiellt försvarbar och inte populistiskt/godtyckligt/desperat röstköpande som likt maktmissbruk endast ger tillfredställelse för stunden. Maktmissbruk är lika allvarligt som andra former av missbruk. Ironiskt nog verkar det vara just nykterister som är mest plågade av detta kortsiktiga kicksökande och då i form av politisk moralism.

Connecticut avkriminaliserar cannabis

Sedan valet i höstas har en mängd olika delstater ändrat sina narkotikalagar. Senast i raden är Connecticut som avkriminaliserar cannabisinnehav. Är det någon som på allvar tror att skeppat går att vända nu när sansad drogpolitik börjar få fäste i västvärlden. Det är nog bara svenska helnykterister som på allvar tror att vi kan nå det narkotikafria samhället. Övriga börjar allt mer basera politiken på verkligheten. Ron Paul mfl har nyligen introducerat den första lagen om lättande av droglastiftnigen på närmare 80år i USA och opinionen stödjer en mildring. Det kommer med andra ord inte dröja särskilt länge innan den federala staten bara bryr sig om cannabis när den smugglas men inte om bruk och försäljning, vilket blir delstaternas uppgift. KD och andra reaktionrer komemr givetvis hålla emot här hemma men humanismen och pragmatismen kommer att vinna är jag helt övertygad om.

Edit:
Portugals avkriminalisering har varit en oerhörd framgång