Folkpartiets förfall

Bara så att ni vet är folkpartiet INTE ett liberalt parti. Man behöver inte tänka längre än till Johan Pehrson för att bli rädd och springa åt andra hållet. Var god sluta misshandla liberalismens namn och offra de grundläggande mänskliga rättigheterna till förmån för spökjakt innan ni vågar kalla er liberaler igen. Att vara liberal är att vara individens skyddare gentemot staten. Att vara liberal innebär inte att man kan göra vad som helst och skita i grundläggande principer för att bekämpa brottslighet. Hade ni menat allvar med brottsligheten hade ni inte hällt över mer låtsasbrott över polisen och inte skapat ännu fler verktyg som i praktiken är värdelösa för annat än att hota individen och demokratin. Se till att få bukt med organiseringen, med prioriteringen med reahabiliteringen med integriteten hos våra narkomaner och sedan kan vi snacka. Behandla oss med kärlek och inte misstänksamhet och se till att få bukt med statens medjälp till bluffaktureringarna. Det är självkritik som svensk rättspolitik behöver mest av just nu. Inte mer misstänksamhet mot inbillade terrorister och andra spöken som i verkligheten inte existerar och som är otroligt svåra att bekämpa. Se till att människor inte dras till extremismen från början i stället för att rikta repressiva verktyg mot hela befolkningen för att ni misstänker att det kan finnas någon enstaka terrorist gömd i folkmassan på nätet. Som vi vet från kalla krigets McCarthyism och Stalinism är staten inte alltid god utan ofta ett betydligt större hot än en enstaka terrorist. Även en sådan massmördare som Breivik saknar kapacitet att rubba samhället så länge samhället och statsapparaten vägrar bli påverkade. I USA och resten av världen valde vi att bli offer efter 9/11 och gav makt till terrorister som de inte förtjänade. Ovanpå detta slösade vi enorma ekonomiska resurser på spökjakt i ställt för att fortsätta det ihärdiga arbetet med att utveckla våra samhällen. Vi kan stå orubbliga inför nattens monster eller så kan vi få panik och stå med pistolen riktad under sängen. Liberala borde alltid stå upp mot statens ökade maktbefogenheter när vi drar lärdom från de statliga övergreppen som även den svenska staten med IB och tvångssteriliseringarna i bagaget utfört mot medborgarna. Liberaler bör prioritera frihet framför säkerhet.

http://www.sweclockers.com/nyhet/15208-folkpartisten-johan-pehrson-utesluter-inte-forbud-mot-kryptering

PS. Kul länkning till prisjakt :)

Ungerns förfall

Tack vare wikipedia förstår jag nu varför det är så illa ställt i Ungern. Deras parlament ser ut som följande om vi jämför med svenska förhållanden:
Socialdemokraterna 19%
Svenskarnas parti 16%
Allians mellan KD och SD 52%
Och C/MP har endast 7% och är alldeles för svagt för att hålla uppe frihetens fana, ens med sossarnas hjälp.

När högern och extremhögern har närmare 70% fördelat på 2 partilistor är det inte konstigt att det politiska systemet ballar ur. Dock är det inte mot politikerna vi ska rikta kritiken utan mot ungrarna som har gett sitt medgivande till den människofientliga politiken genom demokratiska val. Det bästa vi kan göra från omvärlden är att erbjuda asyl åt de grupper som håller på att bli mer och mer förföljda och rikta så skarp kritik vi bara kan mot den katastrofala människosyn som håller på att rota sig i den ungerska politiska kulturen.

Analys av DLD

Jag tycker det Alfred skriver är intressant

Dessutom vill jag tillägga några sker jag i min trötthet kom att tänka på. Jag tycker det är onödigt att fortsätta det krig som kommit att blåsa upp efter 9/11 och Napster, i stället för att fortsätta med det arbete som piratpartiet håller på med, dvs att hitta en långsiktig lösning som kompromissar mellan alla parter samt säkerställer de grundläggande rättigheterna på samma gång. Jag känner samma frustration i internetfrågorna/DLD som jag känner i narkotikapolitiken. Man väljer att fortsätta att trampa i samma bekväma spår i stället för att titta sig omkring och försöka hitta en mer optimal lösning, vilket det faktiskt finns bra förslag till, men som tyvärr inte kommer igenom bruset. Man blir så bedrövad varje gång man försöker argumentera och meddebattören ändå inte förstår ens argument, utan hänvisar till högre makter i stället och därmed avsäger sig det moralfilosofiska ansvaret. I detta fall är den högre makten EU. (I narkotikafallet är det som bekant "det narkotikafria samhället" & FNs konventioner som är den högre makten man inte kan ifrågasätta).

Men jag antar att rikspolitiker är som människor är som mest. Man är fast i sina rutiner och sina tankegångar och har en ovilja att utmana sina egna fördomar och definitioner. Man vill väl och har därför en bias för att göra "något", vilket vi ser med en aldrig sinande volym regleringar och lagar som ytterst sällan utsätts för minimalism och utrensning. Det är så behändigt att göra "något" och ack så svårt som stressad toppolitiker att ta ett steg tillbaka och göra en rejäl funderare över vad som egentligen är rätt och effektivt. Inbillningen att det politiska spektrat är endimensionellt och att man kan avvisa all kritik från andra sidan med att de är "fienden" gör det väldigt svårt att få med alla nödvändiga nyanser i det offentliga samtalet.

Jag kan varmt rekommendera dagens pub liberal där problematiken i polisens vardag är just detta. Man vill vara handlingskrafit och inför fler poliser och fler befogenheter, snarare än att titta utanför ramen av mätbarhet och logik och titta mer på känslorna. Hur mår kriminella och hur kan kärlek användas för att få ner återfallen. Hur kan polisen behöva stöd i sitt arbete för att inte känna sig rädd, stressad och utsatt. Vi glömmer hela tiden bort att esoteriska värden också är värden värda att bevara. Vi är trots allt inga datorer utan är evolutionära produkter med våra egenheter och inte minst ett känsloliv som måste hanteras och inte ignoreras. Vi behöver också värna abstrakta principer, för endast principerna kan dra tydliga gränser i samhällsbygget. Lagstyre förutsätter inta bara lagar utan att de olika lagarna är koherenta med varandra och då spelar principer hämtade från historiska erfarenheter och filosofiskt tänkande en stor roll.

Vi måste helt enkelt som homo politicus vara försiktiga i våran reformiver ibland. Ulitarianismen får inte kosta vad som helst och ofta är reformförlagen missriktade om man bara utvärderar dem och vi betalar ett långt högre pris i skada på principer och värden som den tänkta vinsten inte klarar av att kompensera. Vi ser det exempelvis i kriget mot drogerna och kriget mot terrorismen där kriget dödar mångdubbelt mer och slukar mångdubbelt mer resurser än det problem de var tänkta att lösa. En alldeles lysande TEDtalk finns på ämnet som jag varmt kan rekommendera alla som har en kvart över till djupare politisk analys fjärran från dagspolitikens eländiga skyttegravkrig mellan sakfrågorna.

Jag hoppas detta inlägg och nystart av min blogg inte är för flummigt för att förstås och att nya tankar väckts

Peter Schiff som intellektuell machocist

Ta fram skämskudden och räkna antalet argumentationsfel och känsloutbrott hans motdebattörer gör. Den ekonomiska kreationismen på vänsterflygeln är tragisk att se på. Som en flygkrash i ultrarapid ungefär.

Invandringspolitisk metodutveckling

http://m.svt.se/2.33919/1.2551582/personalen_hotas_i_jorn
Hur ska vi göra för att förhindra att incidenter som dessa slutar att återkomma?

Det är svårt... Jag har inte något bra svar. Men problemet måste lösas på något sätt. Vi har en enormt stor invandring och om nysvenskar inte klarar av att vara som gemene man har vi ett problem. Jag tycker att en stor invandring är bra, men att placera stora flyktingförläggningar på måfå och att människor med uppenbart dålig moral fuskar sig in i asylprocessen är förkastligt. Givetvis finns det sociala orsaker också, men jag tror inte att en vanlig migrant tänker det första han gör "att nu ska jag allt jävlas med min nya omgivning". Eftersom få intellektuella verkar komma på någon bra analys eller svar på problematiken som nyanlända möter både personligt men också den press som blir på samhället vid mottagandet är det inte konstigt att fler och fler helt enkelt tar till den enkla lösningen att vi inte sak ta emot lika stora mängder invandrare, vilket just oftare motiveras med "att vi ska ta hand om de vi har" och att bromsa upp för att utvärdera situationen, för att försöka utveckla något svar på orsakerna till situationen. 


Ett stort problem är hur man ska balansera mellan olika principer som uppenbarligen krockar i situationer som denna. Här finns dels de kosmopolitiska principerna om allas lika värde oavsett födelseplats. Här finns skyldigheten att skydda medborgarna från brottslighet. Här finns behovet att organisera allting på ett förutsägbart och rättsäkert sätt. Och så vidare. I den inledande postningen av Hanna Söderström på Facebook syns just rättsäkerheten som den stora utmaningen för mig i det aktuella fallet. Ett kanske tänkbart sätt att organisera immigrationen, men som kan vara svårt att få till på ett rättsäkert sätt är just att släppa in de som vill Sverige väl och håla ute de som vill bita den hand som föder dem i det nya landet. 


Denna vilja till moral uppryckning har formulerats på olika sätt från olika håll. I SD så vill man stämpla regioner som omoraliska då invandrare från dessa områden är oerhört överrepresenterade såväl mot infödda som mot övriga invandrare som problematiska. det kan handla om sekterism i form av hedersbrottslighet och det kan handla om vanlig brottslighet eller så kan det handla om en avsaknad av arbetsmoral. Från annat håll höjs krav om bättre utbildning i "Svenskhet" i form av grundläggande beskrivning av svensk tanketradition, historia och värderingar i ett paket som kallas "värdegrund". På ytterligare en annan kant av politiken finns det dem som är kollektivister och inte ser individen. De tittar snarare efter mönster som samhället skapar som försvårar integrationen. Då kan det vara frågor som diskriminering, klyftor, bristfällig närvaro av det offentliga och liknande som anses vara de drivande orsakerna till problematiken. Några andra pekar på strukturer på arbetsmarknad och övriga institutioner som stänger ute såväl invandrare och unga och oetablerade svenskar. En annan fråga som det pekas på är den bristande kommunikationen människor emellan och de som ser denna problematik höjer krav på språktest och liknande för att se till att invandrare åtminstone har de kommunikativa färdigheterna för att på egen hand tillgodogöra sig av det svenska samhället. Givetvis finns det många andra tankespår i invandringsfrågorna, men det som saknas är ett enda riktigt heltäckande svar eller någon rörelse som lyckas formulera den bästa kombinationen av alla smååtgärder för att få en bättre assimilationsprocess in i samhället. 


Själv har jag inga bra svar att ge som jag sa tidigare, men jag tror att vi skulle må bra av kvanifiering där vi klarar av att se båda sidorna av frågorna och exempelvis jämför storleken på gruppen invandrare i utanförskap som saknar svenska språket med gruppen invandrare på arbetsmarknaden som saknar svenska språket. För från det håll som vi tillhör riktas det exempelvis kritik mot språktest eftersom man inte behöver svenska i ALLA yrken. Men frågan är hur stor denna grupp som klarar sig utan svenska är jämfört med de som verkligen behöver svenska så kanske denna kritik är ihålig. Men för att veta detta behövs det siffror. Frågan är också hur stora möjligheter det finns i en slutgiltig lagstiftning att arbetsgivare som har konkreta anställningar att erbjuda där det inte krävs svenska helt enkelt kan få undantag från regeln att alla som siktar på permanent vistelse i landet också lär sig det dominerande språket. Sedan kan man också fråga sig om ett krav på nyanlända som innebär högre engagemang från deras (och från statens ) sida att lära sig språket verkligen orsakar en sådan stor skada. 


På samma sätt får man sedan gå igenom de olika problem- och lösningsformuleringarna för att på ett så objektivt sätt som möjligt utvärdera dem. 


För mig personligen har det stora problemet med de flesta förslagen varit att de är auktoritära till karaktären. Antingen vill man ha mer av juridik och poliser eller så ropas det på mer paternalism. Själv hopaps jag att det finns bättre lösningar, men pragmatiker som jag är är det inte upp till min egna åsikt att avgöra vad som kommer åt problemen, utan det är upp till empirisk data att avgöra. Det jag har försökt att formulera i inlägget är en tänkbar metod man kan använda för att se vad det är som fungerar och vad som inte fungerar. Givetvis måste detta sedan kompletteras med ideologisk granskning från alla håll så att inte det inte bara blir en teknokratisk lösning baserad på ett smalt urval av alla de principer som bör prägla en bra invandringspolitik. För om det går att komma tillrätta med problemen utan att inskränka rörelsefriheten är det givetvis en bättre lösning, men ingenting som syns i matematiken. 


Det man också måste tänka på om/när man kvantifierar de olika politiska åtgärderna är att man gärna försöker sätta upp trösklar för att kunna hindra åtgärder som inte är tillräckligt effektiva i förhållande till de risker och skador den kanske gör. Det är lätt att det uppstår avtagande avkastning (diminishing returns) och då är det inte lönt att bry sig från politiskt håll om kopplingen mellan åtgärden och det förväntade resultatet är för svagt. Tröskelidéen är någonting som jag anser vara bör vara vägledande i all politik. Är statens verktygslåda för kollektiviserande, klumpig etc så bör den undvikas. 


Vad som också borde prägla invandringsdebatten kunde jag önska att det vore minder av ett politiskt fokus. Det kan mycket väl vara så att det finns marknadslösnignar eller förslag från civilsamhällets olika föreningar och individer som besitter bra lösningar som desutom är mer finskänsliga och eftersom sådana lösningar inte är juridiska i sin natur är de också mer flexibla och möjliga att sätta under ett evolutionärt tryck som ständigt förbättrar metoderna. Kanske är svaren på problametiken kring invandringen någonting som gräsrötter har bäst möjligheter att lösa. Ett sådant exempel skulle vara att människor var medmäsnkliga och bjöd in nyanlända för att stötta dem med integration, språk och socialt liv. Från problematiska förorter rapporteras det ibland att kvinnorna inte vågar sig ut och detta behöver inte bara ha med patriarkala srukturer att göra utan det kan också vara något så enkelt som blyghet och då är det svårt att lasta individen för det utanförskap hon lever. 


Vi behöver mindre ideologisk låsning, samtidigt som inte för den skull gör som Danmark och blir styrda av främlingsfientligheten när ett öppet samtal inleds. Vi behöver också mindre känslor och känningar utan mer av fakta av olika form. Helst med mer djuplodade numeriska analyser av problemen och de tänkta lösningarna. Vi behöver också mer av initiativ från övriga samhällets instanser och en politik som möjliggör ett utrymme för privata initativ av olika slag. Det bästa vore om staten kunde ägna så mycket fokus som möjligt på asylprocessen och bostadsinrättnignar, SFi och andra funktioner som behövs i så stor grad som möjligt sköts av det "vanliga" samhället utanför statsapparaten.

När det ovanliga blir det vanliga...

...Eller att göra en höna av en fjäder. Thomas Lundqvist skriver en artikel tillsammans med Astrid Johansson i DN. Problemet med artikeln är inte sakinnehållet vilket många andra bloggare har stört sig på. Det stora problemet är vinklingen och då i flera bemärkelser. För det första är upplägget ett partist inlägg som det är missvisane att stämpla med "insidan" utan "DN debatt" hade varit den korrekta angivelsen. Det blir en falsk marknadsföring när innehållet i artikeln är sådant utformad att den passar bättre på debattsidan än på insidan. Dock så skulel en intervju som är korrekt utformad och en artikel av betydligt bättre kvalité platsa på insidan, men då krävs den att den är utförd som den som nyligen gjordes av SR förra veckan.

För det andra är framförandet i artikeln det stora problemet och huvudanledningen till att jag skriver detta inlägg. Artikeln är helt enkelt extremt otydlig med riskernas frekvens, vilket gör att läsaren får uppfattningen att riskerna är vanliga när det troligen inte alls är så det ligger till. Micke skrev en kort jämförelse på Liberaldemokraternas hemsida där han förklarar att riskerna som nämns i artikeln borde redovisats tydligt som bipacksedeln till legala droger i medicinen. Att risker existerar är ganska ointressant i sig. Jag kanske kan drabbas av cancer i morgon eller en stjärna kanske krockar med solen, men det som är intressant är hur sannolik risken är. Cannabis har givetvis risker men allvaret och frekvensen för riskerna/bieffekterna är förhållandevis små vilket tyvärr är en dimension som glöms bort hos drogbekämparna. Oftast låter det som om riskerna alltid träder i kraft och därmed upphöjs risken till en nivå som inte går att uppmäta statistiskt.

Jag ska här nedan försöka sammanfatta artikelns svagheter i otydlighet när det kommer till risker. Jag ska gå igenom stycke för stycke och kommentera det jag tycker kunde förklaras tydligare.

"Genom att röka hasch eller mari­juana under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Cannabis hindrar den neuro­logiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Thomas Lundqvist, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av cannabis. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ."

Ungdomar skadas exponentiellt värre vid tidigare debutår och detta är ingen nyhet. Vi vet samma sak från andra psykoaktiva droger som alkohol där skador och missbruk ökar exponentiellt med tidigarelagd debutålder. Vi har faktiskt olika inofficiella åldersgränser på alla mediciner av denna orsak och som varierar från preparat till preparat. Voxra som jag tar för nuvarande har en rekommenderad åldersgräns på 18 år och ipren har 12 års åldersgräns till exempel. Skadeeffekten avtar sedan kraftigt mellan 20-25 års ålder för att till slut hamna på en betydligt lägre nivå än under tonåren. När det kommer till cannabis så kan den om den brukas vid låg ålder bromsa upp nya nervkopplingar i hjärnan eftersom beslut om vilka nervceller som ska koppla till varandra görs när endocannabioider är inblandade. Dock bör man vara observant på att detta är en risk som avtar kraftigt om man berusar sig på cannabis i vuxen ålder. Åldersgränsen vid en eventuell reglering skulle hjälpa till att hålla uppe debutåldern och hålla ner denna specifika risk. Dock är extrapoleringen av forskningsresultaten som Thomas gör i slutet av citatet ytterst tveksam och spekulativ. Det framkommer inte i artikeln vilken stor riskfrekvens denna risk utgör eller vilken konkret skada en person kommer möta av att fått en personlighet framför en annan hypotetisk personlighet om individen varit drogfri.

"Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har testat hasch eller marijuana. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem som fortsatte.

– Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Thomas Lundqvist."


Ytterst lite är sagt, men mycket moraliserande undertoner präglar ändå detta stycke. Vad som sägs är att livstidsprevalensen (bland ungdomar) är 28% och att det av dem är 35% som röker minst en gång till i livet. Alltså är det 65% av ungdomarna som inte bemödar sig att röka igen eftersom de inte anser att det är kul nog. Det verkar inte vara en så värst farlig siffra, när man betänker att det för tobakens del är lika många som blir kroniska missbrukare som det för cannabis är individer som testar igen. För 10 år sedan var det 20% av (28%? eller vilken siffra det nu var då) som testade igen. Vardör detta är fallet är svårt att spekulera i men en anledning kan vara att langningsnätverken blivit finmaskigare och logistiken stabilare. Detta gör det lättare att testa igen för de som vill och inte bara testa en enda gång i livet. Det vi bör betänka på är att denna dubblering av stabiliteten av konsumption och distribution på 10år har skett i dagens politiska system. Det är med andra ord inte drogliberalismen som är orsaken till att ungdomar har en stabilare tillgång till cannabis utan det är politiken som har misslyckats och som måste bytas ut om man vill ändra detta. Lagstiftningen har aldrig varit så hård på området och ändå har cannabis förändrats från att vara en grej man testar till en reguljär del av drogkonsumptionen i klass med alkohol. Detta är en del av en internationell trend där man i synnerhet Nordamerika har en kultur på högskolorna av cannabiskonsumption som liknar den som tidigare präglat alkohol. Cannabis har blivit en del av vardagslivet där och håller med andra ord på att etablera sig likadant här. Det kommer bara bli svårare och svårare att låtsas om att nollvisionen är möjlig när det är unga människor i stor mängd i Sverige som håller på att förändra drogmönstren oavsett vad politiker, missbruksforskare och oroliga mammor skriker av käleksfylld rädsla. Ungdomars fria vilja är helt enkelt långt mycket starkare än lagstiftning och trygghetsnarkomani och det är till denna verklighet som lagstiftningen och samhället borde anpassa sig till. Pandoras ask öppnades för tusentals så sedan och droganden går aldrig att spärra in igen utan den går bara att förhålla sig till. Det utrymme vi har är att vi kan förhålla oss på bättre och sämre sätt till cannabis.

"– Att alkohol beskrivs som farligare beror på att det är fler som dricker. Om lika många rökte cannabis skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje drog bär sin egen farlighet. Unga som använder cannabis regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt."

Återigen är han orolig över skadan på associationsförmågan mellan nervcellerna som externa cannabioider kan skapa. Detta är berättigat och något som folk borde upplysas om oavsett attityd till cannabis och oavsett hur lagstiftningen ser ut. Det handlar också om regelbundenheten, vilket vi sett i tidigare stycke har ökat, men oklart på vilket sett då det inte framkommer i artikeln. sedan talas det om att den uppskattade farligheten båda kan bedömas individuellt och på samhällsnivå. Givetvis kommer skadorna orsakade av cannabis blir mer frekventa med ett ökat cannabisbruk. Hur mycket är dock osäkert eftersom cannabis mycket väl i ett sådant scenario kan börja konkurrera med alkohol och i den ändan minska skadorna från den drogen. Då cannabis på individnivå är mildare antar cannabispositiva debattörer att cannabis i en konkurrenssituation kommer minska den totala bördan på samhället och individer. Det finns för övrigt en väldigt bra bild som delar upp skadorna på individen och samhället, vilekt återfinns i David Nutt et al 2010:

Som vi ser här är samhällsskadan från alkohol enorm och individskadan likaså. För cannabis är båda faktorerna lägre, men givetvis kan samhällsskadan och de olika faktorerna som utgör denna skada förändras i takt med förändrade konsumptionsmönster, fler användare och förändrad lagstiftning. Vissa skadefaktorer kan hanteras bättre med en liberaliserad lagstiftning och andra faktorer kan försämras. Dock kommer försämringarna ändå ske i takt med att konsumtionen, utan det är upp till politiken att förhålla sig till den nya situationen och försöka göra det bästa av den. Vad jag förespråkar är att drogen regleras under statlig kontroll samt beskattas för att bekosta den ekonomiska skadan den orsakar, vilket ger oss åtminstone några fler verktyg att bekämpa skadeverkningarna med. Samtidigt blir folket friare när de tillåts att välja på en till drog (som i sin tur finns i många olika former med olika cannabioidbalans) om de så önskar. En reglering lyfter också ur cannabis ur den nuvarande kontexten som narkotikastämpeln skapar och den blir lättare att bearbeta enskilt. Jag vill bara anmärka på att anledningen till att cannabis är så pass långt ovanför (när det kommer till samhällsskada) andra droger med liknande farlighet på individnivå är för att den redan har en så omfattande totalkonsumption i UK, vilket höjer siffran.

"Cannabis gör att normala upp­levelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslo­mässig valör, förstärks."

Cannabis är psykedelisk. Dock på sitt egna speciella sätt som inte är samma som empatogener, dissociativa droger eller hallucinogener. Ingenting märkvärdigt att anmärka på, då den beskriver effekten utan någon färgning.

Ideologi och politikens begränsningar

Jag är socialliberal i kort sikt, men som strävar efter någon form av minarkism på lång sikt. Det är inte slutsatserna som är intressanta, för det är upp till senare generationer att bedöma på nytt då utan det är riktningen som är intressantast. Jag vill ha mindre stat ekonomiskt men framför allt större livsutrymme juridiskt. De skyddande institutionerna måste bevaras genom de förändringar som förflyttar ägandeskap och annat som behövs för att decentralisera makten och göra den mer demokratiskt genom bättre direkt makt hos medborgarna. Att bara avskaffa utan någon plan på ersättning fungerar inte, utom i vissa fall där rådande paradigm är rent skadligt (som med många bidrag och subventioner till särintressen).  Dock ska så mycket som möjligt ha olika makthavare med specialkompetens i någon slags meritokratisk, demokratisk teknokrati där de bäst lämpade styr och stor makt över styrning finns hos den enskilda medborgaren och granskande media.

Hur reformarbetet ska gå till har jag också några idéer på. Reformer för att öka friheten eller minska idiotin i statsapparaten bör börja där det finns bäst bevis på haveri och där det är enklast att börja. Staten ska försöka att undvika att lösa alla möjliga samhällsproblem där statens själva utformning och verktygslåda är olämplig. Detta beror på att staten har egenskaper som är kollektiv, trubbig, tvingande och planekonomisk. Statsapparaten har rent empiriskt en begränsad makt över samhället då makten är som starkast över de tre grenarna juridik, ekonomi och byråkrati som är direkt kopplade till riksdag och regering. Det man också bör fundera mer på i Sveriges politiska kultur är den högst realistiska möjligheten att staten gör skada, kanske beroende på dåligt genomtänkta lagar och system eller på grund av de tidigare nämnda begränsningarna hos statsapparaten.

Jag vill också försöka förändra den politiska kulturen från förutsägbar och destruktiv partisanship för att stället ha en mer ideologisk och prestigefri debatt där olika idéer får mötas och tillsammans med pragmatism i form av utredningar, opinion och forskning syntetiseras för att bilda den bästa politiken oavsett upphovsman. Jag vill också opinionsbilda för att få fler personer att inse de begränsningar staten har och dess brist på mirakel och magi och att försöka hitta lösningar utanför det vanliga tänket med pengar och juridik som lösningar på alla världens verkliga och inbillade problem. Dessutom vill jag upprätta en måttstock som sätter en tröskel på storleken på samhällsproblemet innan det blir statens uppgift att hantera. Ett exempel på det är lagar mot cancerframkallande ämnen vars farlighet knappt överstiger slumpen. Jag vill också vara med att försöka förenkla statsapparaten för att göra den mer överskådlig. Så mycket av lagboken ska vara lätt att härleda ur grundläggande principer och undantag bör vara tydligt beskrivna varför de går från denna princip. När principerna är redovisade går det lättare att mäta och uppfölja och de lagar och system som inte klarar granskningen ska förändras eller avskaffas. Helst bör vi också ha en lag som ser till att alla nya beslut följs upp efter lagom tidsperiod, för att se till att onödiga eller dåliga beslut fastnar i statsapparaten och där gör skada under lång tid, då det saknas opinion i riksdagen för att förändra felet, vilket ofta dessutom göms undan i oengagerade utredningar. Det finns mycket mer att berätta men här sätter jag punkt denna gång.

Grundläggande principer för alkoholpolitiken

Jag har alltid varit starkt emot missbruk. Denna attityd har jag haft enda sedan jag började lära mig om psykoaktiva drogers biverkningar när jag var runt 9 år gammal. Då visste jagi nte hur man skulle föhålla sig politiskt till missbruk och andra ksadeverkningar från alkohol och naktoikaklassade droger. Vad ajg dock konstaterade inte så långt efter var att den kroppsliga autonomin måste vara grundlkäggande. Som jag formulerade det var som ett dilemma som jag nu vet svaret på. Som jag skulle formuklera det idag blir det följande:”Kan man ha demokrati om medborgarna inte ens tillåtas styra sina egna liv och kroppar? Kan vi verkligen låta folk att välja hur de vill ha samhäållet ordnat om de inte ens är förmögna att ordna sina egna liv?” Ännu tydligare blir det när man stället följdfrågan ”Kan vi verkligen ha parlament där individer tyr över samhället om de redan anses oförmögna att ens styra sina egna liv?” Om vi ändå insiosterar på att riksdagsledamöterna är bättre lämpade än mig själv att kontrollera mina födointag och dryckesintag. Enligt vilken objektiv skala kan vi bedöma deta? Kan vi verkligen anse alla människor lijka värda om endast vissa har möjlighetr att kontrollera sitt alkoholbruk? Det känns nästan som om politiker av idag som försvarar moralistisk politik inte har läst djurfarmen. För om de hade de gjort det hade dem förstått varför det är oerhört problematiskt om vi har politik där somliga är mer lika än andra.

Kan inte medlemmarna i IOGTNTO ta och sluta handla på bolaget och lämna oss övriga kunder i fred så vi kan handla bekvämt utan att politiker och lobbyister ska hålla på att förstöra vår glädje och göra det allmänt besvärligt i onödan att handla lite jävla öl och cider till helgen. Allra helst kan ICA gärna få en licens så de också kan sälja cider, öl och vin likt det system som flera av USAs delstater har där endast starkspriten är monpoliserad. Sluta trakassera myndiga människor. Det är jävligt tröttsamt vid det här laget. Antingen så har man inga problem med alkohol och ska bli lämnad i fred eller så har man problem med alkohol och därmed ger blanka f-n i moralismen. Glädjedödande symbolpolitik är det alldeles för mycket av i Sverige och tydligen funkar övriga västländer bra utan alkoholförmynderi, så det verkar saknas empiriskt underlag för att lagarna och jävulskapet verkligen gör någon som helst positiv nytta utöver att ge nykteristerna hybris så de kan känna sig förmer (om nu det är att betrakta som positivt).

Dessutom är alkoholförmynderi per definition odemokratiskt. För man kan omöjligen försvara rätten att få rösta om samhällsordningen när den vuxna individen inte ens kan betros att hålla sitt eget liv och alkoholkonsumtion i skick. Dessutom är det besvär som alkohollagstiftningen medför en kollektiv bestraffning av alla alkoholdrickare på grundval av att några få inte kan sköta sig. Och de som inte sköter sig gör det ofta för att de har missbruksjukdom, inte för att de vill omgivningen illa. Vad som behövs är mindre jävulskap från statens sida som endast syftar till att stigmatisera och mer fokus på att lyfta stigmatiseringen så att de som har problem med alkohol vågar söka hjälp av det offentliga för besvären. Dessutom ska hjälpen finnas tillgänglig, vilket givetvis försvåras av att resurser och fokus läggs på att kollektivt bestraffa de som inte har några problem samtidigt som de som uttryckligen ber om hjälp nekas detta. Staten och politikerna borde börja lita på oss medborgare i högre grad och utnyttja vår möjlighet att säga ifrån när det går snett i stället för att springa runt och med kollektiv bestraffning försöka trolla bort alla samhällsproblem (vilket är oerhört ineffektivt och skapar politikerförakt). Antingen erkänner vi vuxna medborgare som myndiga och kapabla att både skörda frukterna och ta smällarna av vårat agerande eller så kan vi återinföra feodalsamhället där husbonden i adelsfamiljen tar hand om människorna och samhällsklasserna separeras i lag. För tänk om den anonyma helnykteristiska riksdagsledamoten jag aldrig träffat är sämre än mig på att avgöra hurdant jag sak ha min öl serverad på fredagskvällen? Vore det inte bättre om fokus lades på att hjälpa de som hamnar i en utsatt situation i stället för att moralisera över alla de som "riskerar" att råka ila ut. Om staten medelst detaljregleringar ska oja sig över alla världens risker som en neurotisk curlingmamma kommer det inte finans särskilt mycket frihet kvar till vare sig att göra fel eller att våga gå utanför normen och skapa morgondagens näringsliv.

Ett samhälle som ger upp lite frihet för att vinna lite säkerhet, förtjänar varken eller och kommer att förlora bägge. Ben Franklin 1759   

De kristkonservativa teokraterna förnekar sig icke

Jag är helt ointresserad om riksdagsledamöterna besöker vare sig kyrkan eller moskén på sin fritid. Däremot ska staten förbli sekulär och då betyder de t också att riksdagens öppnande ska vara frikopplat från religiösa tillställningar av alla dess slag. Så länge såväl kristendomen som islam fortsätter att sprida vetenskapsförakt och begå brott mot de mänskliga rättigheterna har de absolut ingenting att göra med statsapparatens formella funktioner att göra. Lika lite som riksdagen sak öppnas av Jehovas Vitttnen, Scientologerna eller av Kommunisterna ska själva staten vara fri från ideologi. Ideologier av alla dess slag är reserverade för medborgarna, inte för lagboken eller statens offentliga funktion. 


Detta vare sig "arv" eller ej. Arvet får föras vidare av engagerade medborgare för att det ska kallas ett levande kulturarv. Döda kulturarv kan däremot bevaras på museer precis som vi förvarar döda djurarter på naturhistoriska museer. Det 

är däremot inte statens uppgift att hålla halvdöda kulturyttringar vid liv till varje pris. Det är inte heller riksdagens uppgift att hålla tradititioner som kyrkobesöket vid liv när staten formellt ska vara sekulär och svenska kyrkan sedan 2000 är en privat organisation som helt saknar band till staten och därmed är att likställa med AIK eller Volvo som också är privata organsiationer som alla andra. När staten ideologiseras är demokratin det första att försvinna, eftersom all pluralism per definition rensas ut ur organisationen. Nog för att Gustav Vasa inkorporerade kyrkan som en del av sin diktatoriska maktapparat så behöver det inte betyda att den moderna liberala demokratin Sverige ska organiseras efter hans modell. 


Den absoluta monarkin har ersatts av den betydligt bättre modellen demokrati och teokratin har ersatts av religionsfriheten. Att fortfarande stå och underställa sig den kristna kyrkan som riksdagsledamot när det är och BARA ÄR folket man är underställd i sin yrkesroll är att håna alla de som kämpade för religionsfrihet och alla de som i mördades i religionens namn i vårat land under den kristna hegemonin. Inte minst alla de som miste livet i häxbrännningarna. Det är tragisk att politiker inte verkar ta principerna på allvar när det handlar om sekularism. Men all religion är inte lika "snäll" som Svenska Kyrkans och då är det alltid dumt att ha kvar ett öppet hål i kondomen som ska skydda oss för religiöst förtryck eftersom "det är tradition" eller "det är mysigt" med religion. Men som jag gång på¨gång påpekar i mitt inlägg: Staten ska ALDRIG låta religionen ha formell makt i statsapparaten utan ska alltid betraktas som en privat organisation i civilsamhället. De riksdagsledamöter som i samband med riksdagens öppnande vill besöka kyrkan ska givetvis även i fortsättningen få göra så, men riksdagens öppnande ska inte ske vare sig i Storkyrkan eller i Scientologikyrkan i kraft som officiell institution. Sekularisering behöver inte vara så krångligt bara om folk kunde fatta att det inte har med utplåning av vare sig traditioner eller religion att göra utan endast att statens officiella maktutövning helt skiljs från kyrkan, vilket vi tyvärr har långt kvar att göra innan det realiseras. 


Det är synd att Jimmie Åkesson sällar sig till Anders Behring Breivik om förespråkare av kristen enhetskultur, trots att en sådan inte är ett dugg bättre än islamisering.  Han får vara hur illa berörd han vill över islams del av riksdagens öppnande. Så länge han inte är kritisk mot bristen på sekularisering kommer han fortsätta att missa grundproblemet med religionen som del av statsapparaten och kritiken blir löst tyckande om att han föredrar en viss religion före en annan på känslomässiga grunder. Detta helt fritt från verkliga liberala demokratiska principer med 300år lång historia som beskriver lösningen enkelt: Sekularisera staten och lämna åt civilsamhället att vara religiöst. Han kan manifestera den kristna delen hur mycket han vill på sin fritid. Men i riksdagens maktutövning har vare sig gudar, spöken eller trollkarlar med att göra. Det är nästan man önskar att ghost busters fanns på riktigt så man kunde ringa för att få gudarna bortstädade och statsapparaten kunde vara fri från religiösa ceremonier i sin maktutövning. Särskilt viktigt blir det i ett ignostiskt och apateistiskt samhälle som Sverige där söndagsmatchen i fotboll är en viktigare spirituell institution än den forna statskyrkan och de flesta inte kunde bry sig mindre om teologiska frågeställningar.


Det är också synd att Jimmie saknar en korrekt bild av Sveriges historia. Ytterst lite av Sveriges lagstiftning klan härledas från de tusen olia buden i femte moseboken. Vi har inte lagar mot blandade tyger som enligt skriften är en synd, men däremot har vi lagar mot våldtäkt, något SD är ett parti som ständigt vill bekämpa trots att något budord mot handlingen inte går att hitta i bibelns femte mosebok. Kristendomen har ytterst lite med våra väreringar att göra. De känslomässiga värderingarna vi bär med oss är någonting evolutionen har skapat och de intellektuella värderingarna har mer kopplingar till politiska ideologier som liberalismen än kristendomen att bygga på. Mig veterligen har jag inte sätt någon citera femte moseboken på länge i Sverige när nya lagar ska instiftas och samhällets värderingar slås fast i lagen. Inte heller ser jag ens kristna som hämtar sin etik särskilt mycket från bibelns urkunder och hävdar att olydiga barn ska dödas och personer som blandar textiliter ska kastas i fängelse. Jimmie borde kanske läsa bibeln innan han uttalar påståenden om att samhället bygger på kristna värderingar. Så länge som staten inte har instiftat lagar om tvångsomskärning i enlighet av bibelns befallningar faller påpståendet om samhällets värderingar och dess koppling till kristendomen ganska platt. Den gyllene regeln är instinktiv och knappast exklusiv för kristendomen utan återfinns även i den sekulära etiken i form av skadeprincipen. Inte heller är mord någonting särskilt vanligt förekommande i ignosticismens Sverige och det har vare sig med bibeln eller lagstiftningen att göra. Jimmie och alla andra som fortfarande hävdar att våra värderingar går at spåra till kristendomen borde kanske ta en lektion av Sam Harris för att förstå hur etiken går att spåra tillbaka till evolutionens processer betydligt starkare än till några förvirrade och psykiskt sjuka män i öknen. Bibeln finns gratis på internet och det är bara att läsa femte moseboken och jämföra själv hur lite påståendet håller: http://sv.wikisource.org/wiki/Bibeln_1917/Femte_Moseboken


Jimmie Åkesson ska inte komma och gnälla över poltitisering så länge han inte kämpar för sekularisering och avskaffande av kyrkans roll i öppnandet av riksmötet. Inte heller ska han gnälla över politisering när han själv försöker ta politiska poäng på en handling som per se är apolitisk. Sluta ta på dig offertröjan så fort du finner någonting att gnälla på där samhället inte håller med dig i dina subjektiva åsikter. Vill kyrkan ha imamer och rabbiner i ceremonierna ska dem som fristående organisation ha all rätt att göra detta. Ställer du inte upp på jippot kanske du skulle göra någonting åt Svenska Kyrkans officiella ställning iom invigningen i stället för att gnälla över hur en fri organisation organiserar sina ceremonier. Det är bristen på sekularisering som är problemet, inte att kyrkan förespråkar mångkultur i enighet med medlemmarnas önskemål och mot ditt eget, SDs och ABBs önskan om stagnerande enhetskultur. Du ska också veta att du inte har någon plats att gömma dig från protester inom Sveriges gränser så länge du är folkvald Jimmie. Du får lov att stå upp för dina åsikter och sluta vara en sån gnällkärring över att resten av samhället tycker att dia åsikter är värdelösa. Martyrskapet är inte attraktivt på vare sig islamistiska terrorister eller gnällspikar till sverigedemokrater. Dumma åsikter ska bekämpas oavsett varifrån de kommer och dumheten begränsar sig knappast till vare sig hudfärg eller religion. Vill du inte bli kritiserad för dina åsikter ska du inte gå ut med dem offentligt och därefter gnälla över att vi har yttrandefrihet. Göm dig i så fall under den sten du kom i från i stället.

Svar till Aron Modig

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nolltolerans-mot-cannabis-ska-galla_6462568.svd

När vetenskap går i klinch med politisk tro kommer givetvis en person tillhörande ett kritset parti med kristna värderingar att luta sig på tro snarare än vbetande. Då det är ljusår mellan forskningen och politiken på narkotikaområdet är en katastrof att vänta.  Jag beundrar Arons mod att utmana verkligheten. Har det inte hjälpt med drygt 20 år av intensivt förtryck av drogbrukare kanske lite mer propaganda och hårdare tag gör situationen bättre. Att politikens existensberättigande bygger på att politiken reducerar skadorna ignoreras bekvämt nog i artikeln. Det är ju klart så att statligt förtryck inte skadar människor, bara droger kan ju skada. Givetvis blir ingens framtid förstörd av narkotikadom. Ola Lindholm har självklart tagit ett steg uppåt i karriärstegen efter att ha dömts för drogbruk, det vet ju alla som blivit indoktrinerade i drogmoralismen. /end sarkasm

Det kommer aldrig gå att stoppa tillbaka den låga narkotikakonsumptionen in i pandoras box längre. Nu när teknik för småskalig inomhusodling av cannabis har etablerat sig så kommer inga polisresurser i världen stoppa ökningen. Dessutom skulle en sådan insats från statens sida bryta mot grundlagens "all makt utgår från folket". Om folket genom sitt beteende agerar som om cannabis vore en naturlig del av Sveriges drogkultur ska inte staten påtvinga någon slags kulturrevolution på folket utan ska anpassa sig till verkligheten och försöka göra det bästa av situationen FÖR ALLA PARTER.

Skademinimering som den formulerats av sociala och medicinska forskare är den bäst fungerande modellen för detta. Reglering där staten får kontroll över situationen och stoppar den kriminella anarkin är ett exempel på en kontroversiell åtgärd, som dock är en nödvändig del för att få en heltäckande politik för att hantera drogproblemen, utan att gå in och gå bärsärkagång på drogkonsumenterna. Brutalitetsmodellen har havererat och ytterst få argument håller mot att tillåta att relativt milda droger ska få säljas öppet. Inga argument håller mot att bestraffa människor på grundvalen att de varit på ett visst humör och har en viss hormonbalans i kroppen. Konsumptionsförbudet är för mig analogt med förbud mot PMS. Men droger av olika former är för alltid en del av mänsklig kultur med andra indirekta underhållningsformer som musik och annan finkultur. Drogkulturen är precis som all annan levande kultur förändelig och inga landsgränser eller lagar kan stoppa mänsklig kulturell aktivitet. I vissa stater som Nordkorea och Myanmar där man har överdimensionerat våldsapparaten har man kulturell kontroll som målsättning, men givetvis lyckas man inte med det ens där. Att tro att man ska kunna utöva fullständig kontroll över drogkulturens existens i en demokrati är mer än lovligt naivt. Särskilt om vi betraktar det fira informationsflödet via Internet och svårigheten att motivera ett handelsförbud av droger vars effekter inte på långa motiverat ett sådant förbud. Staten har därmed rent empiriskt begränsad makt över drogproblematiken och då borde man rimligt ägna fokus på de delar man gör bra, vilket är saklig information, vård och övrig skadereducering, samt granskning av drogmarknaden. Cannabis finns i samhället och kommer också göra det i allt stigande grad i och med att transportavstånden som hållit ner tillgången numera löser upp sig när produktionen blir lokal och marknaden lättare kan tillgodose det behov som konsumenterna bevisligen har. Staten har ingen binär makt över cannabis existens i samhället och svag makt över spridningen av cannabis. Det staten däremot har en nästan binär makt över är var cannabis säljs och vilka (rimliga) regleringar som kontrollerar verksamheten. Kriminella kan inte längre konkurrera på marknaden och kräva samma enorma riskpremier som idag om staten skulle tillåta licensförsäljning (likt tobak) eller försäljning av cannabis på systembolaget (likt alkohol). Staten skulle till och med göra knock out i denna situation då staten alltid kan med storlek och planekonomisk prissättning skapa sig ett monopol ingen klarar av att konkurrera med. Särskilt om handelsförbud utanför den av staten kontrollerade verksamheten tillämpas strikt.

När staten väl tagit kontroll av cannabis kan den sätta en lämplig skattenivå som fortfarande ligger under den illegala sektorns prissättning men samtidigt dämpar konsumtion och finansierar vård samt andra offentliga insatser som cannabis belastar samhället med. Har vi tur kanske skatten till och med skapar ett överskott tillsammans med omprioriteringar i polisens organisation till följd av lagändringen att välfärden förbättras, trots en stigande cannabiskonsumption. 

Dollarns övervärdering

Jag kollade runt på gapminder idag. Passade på att kika på handelsbalanser och export. Bilden slår till som ett slag i ansiktet. Dollarn är extremt övervärderad, pga dess användning som valutareserv. Resultatet har blivit att USA har enorma problem att få exporten att fungera, något som förekommer flitigt i den inhemska debatten, men då i helt annan form av protektionism. Detta eftersom dollarn är för dyr för att användas till export utan tvingar amerikanarna att importera sin konsumption. Kina är likaledes undervärderad som valuta. Sverige har mycket export med 53% av ekonomin bestående av export, medan USA är i världens bottenliga med 12%. De må ha en stark inhemsk marknad, men arbetsmarknaden är inte i balans i förhållande till resten av världen och det är både dollarns värde och produktiviteten att skylla på. Även fast syftet med den senaste tidens valutapolitik från FED inte har som syfte att sänka dollarn är det nu den intensiva inflationspolitiken som förs därifrån faktiskt av godo om man tittar på denna statistik. När vi nu får stagflation i USA så kommer balansen lättare att uppnås när amerikanarnas löner pressas ner ytterligare i förhållande till övriga världen och handelsobalansen kan fyllas med luftpengar, vilket ytterligare få ner spänningen och leder USA åt rätt håll igen. Det hade varit att föredra att USA kunde exportera och komma i handelsbalans på annat sätt, men så länge dollarn tyvärr används som reservvaluta kommer detta inte ske. Valutan får aldrig riktigt flyta i förhållande till övriga valutor och då uppstår cancerogena effekter som är omärkbara innan det är för sent. Förvisso kan amerikanarna köpa billiga saker från exempelvis Kina, men när mer och mer produktion flyttar utomlands är det inte konstigt att det uppstår problem. När konsumtion är så extremt billig i förhållande till investeringar i företag pga obalans i handel och valuta är det inte konstigt att det hela kollapsar tillslut. Alla människor vandrar runt i en bubbla där de inbillar sig att de har en god köpkraft, men där köpkraften kommer från en övervärderad valuta och inte från reell produktion som ger tyngd åt konsumtionen. Produktivitetskrisen har således skjutits upp i åratal, samt har konsumtionen hållits uppe av ett ohälsosamt lånande hos staten och hushållen. När det sedan visar sig att det inte är produktivitetshöjningar som skapat den ekonomiska tillväxten i tillräckligt omfång, samt att fattiga människor i stor skala visar sig vara oförmögna att vara tillräckligt produktiva för att försörja villa och konsumtion så kollapsar bygget och ser ut att ta lång tid att bygga upp med reell tillväxt byggd på innovation och produktivitet. Exeptionalismen måste tillbaka och vetenskapsföraktet pressas tillbaka för att USA ska ha någon framtid. USA måste dessutom i denna kris bygga om hela sitt energisystem till hållbarhet, annars kommer ekonomin kollapsa ytterligare när miljökonsekvenserna och prishöjningarna börjar äta sig in på reallöneökningarnas bekostnad. Redan i dag med bland världens lägsta bränslepriser har många fattiga amerikaner svårt att klara sig vid prishöjningar. Populisternas utspel om utbyggd kol och gas kommer bara att skjuta upp problemet samt förvärra det när det väl kommer och kan på intet sätt mildra den hårda väg som ligger framför.

Vad som väntar är det postindustriella samhället där tillväxt inte längre kommer gratis, så som vi har vant oss de senaste 50 åren. Nu är det inte utbyggnad utan ombyggnad som kommer prägla infrastrukturen. Urbaniseringen kommer ta ett nytt kliv och förhoppningsvis klarar sig den mänskliga civilisationen sig igenom den tuffa färd som väntar under min och nästa generation. De senaste årens kriser i västvärlden har visat att vi nått taket på utbyggnaden av samhället. Vi har helt enkelt mognat och nått fram till det postmoderna samhället, som ställer krav på helt nya samhällsstrukturer än de vi vant oss vid, samt att tiden rinner iväg för att säkerställa att basvaror som mat och energi ska säkerställas på lång sikt för mänskligheten. Vi har tur i Sverige som har en stark ekonomi som vi kan använda som hävstång för omställningen till den nya världsordning som nu håller på att etablera sig. I de felkonstruerade västerländska staterna och de utfattigaste afrikanska staterna är det desto tuffare framtid som väntar.

Dessa förbannade subventioner

Denna artikel kom som svar till Rosanna Dinamarcas från igår: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vanstern-saknar-forstaelse-for-foretagande_6453910.svd


Där kommer verkligen svar på hur verkligheten fungerar. Vad som dock slår mig enormt är det som Freidrich Hayek säger i Road of serfdom som jag håller på att lyssna på: Nämligen att socialister till stora delar är bakåtsträvande reaktionärer. Det är verkligen intressant att hans utsago från 40-talet gäller än idag. I synnerhet om man kollar på politiken efter finanskrisenkrisen och hur överbudspolitik ofta överanvänds av populistiska krafter de senaste decennierna. De tramsiga och marknadsförstörande subventionerna som regeringen föreslår i statsbudgeten är också ett tydligt exempel på hur man inte klarar av att förstå sig på marknadsekonomi trots att kunskapen om den marknadens funktionssätt varit känd sedan 1700-talet då Adam smith slog fast att handelshinder alltid kostar mer än vad det smakar. Inte ett dugg bättre blir det av att regeringen i sin subventionsiver subventionerar dålig verksamhet som köttproduktion, som vi snarare skulle behöva mindre av om vi på allvar vill att mat ska räcka till alla, vara hållbar och nyttig. Många av våra sjukdomar kommer just från en överkonsumption av subventionerade matvaror som kött och raffinerade kolhydrater. Till detta tillkommer andra effekter som att fattiga länder blir indirekt förtryckta av att skattemedel ödslas på omoderna näringar i industriländer.


Det är sannerligen synd att en enskild person köps av subventioner till kostnaden av 10% av tio produktiva personers inkomst, bara för att politikern anser just detta särintresse vara så fint att den ska få sin inkomst via skattemedel och inte via handel på den fria markanden. Det är inte statens uppgift att säkerställa inkomsten för arbetande människor och därigenom omfördela kapital från tillväxtsektorer till döende sektorer av näringslivet.  Den enda omfördelningen staten ska ägna sig åt är att ge till de som inget har. Övriga hjälps mer av platta skattesänkningar än av nollsummeomflyttning där förluster sker i varje led. Producerar man tillräckligt mycket för att generera skatteintäkter se jag inte det logiska med att man ska få inkomster av skatt. Då är det snarare ett tecken på att vi tagit för mycket skatt från första början än att just denna sektor behöver få sina intäkter från staten i stället för från kunder. Men det blir bara som att ge amfetamin till en anorektiker. Hungern dämpas men grundproblemet (att det är för lite verkligt näringsintag/kunder) löser sig inte. Detta är ju samma problem som vi har med SAAB.


Desutom bblir det ännu mer perverst att vi hela tiden subventionerar dålig verksamhet som bilar och köttproduktion som vi vet har skadliga effekter, som vi sedan måste lösa. Staten skulle ha det så mycket enklare om den inte ägnade så mycket tid åt att subventionera problem som den sedan ska lösa. Det enda det skapar är att förstöra individens kontroll över marknadsutvecklingen och bränna pengar. Men det går inte att bygga en ekonomi på subventioner och det går inte att andas utandningsluft särskilt länge innan man dör. Att cirkulera pengar skadar endast samhället och då är det att föredra att pengarna läggs på någonting vettigt, eller om sådana mål saknas, skattesänkningar.


Som Mattias Svensson och Maria Wetterstrand slog fast i våras finns det gott om pengar att spara på att sluta subventionera förstörelse av miljön och ekonomin och många människoliv kan räddas när västerländska stater slutar förtrycka utvecklingsländer med paternalistisk protektionism. Denna "mjuka" nationalsocialism måste få ett slut. Jag citerar wikipedias artikel om nazism: "Bland nyckelelementen för nazismen fanns antiparlamentarism, etnisk nationalism, rasism, korporativism, kollektivism[7] antisemitism, opposition gentemot ekonomisk och politisk liberalism,[8] en rasdefinierad och konspiratorisk syn på finanskapitalism,[9] antikommunism och totalitarism."(mina förtydliganden). Om man faktiskt betraktar konsekvenserna av politiken och huir den drabbar de oetablerade i världen som saknar lobbyistkapacitet, dvs unga och människor i och från utvecklingsländer så kan även isolationistiska/rasistiska dragen i ideologin tillämpas på de konsekvenser subventionspolitiken leder till. Det finns givetvis mer ekonomisk förstörelse som staten tyvärr skapar utöver subventioner som exempelvis höga tariffer, men dessa isolationistiska och utvecklingshämmande system får jag återkomma till en annan gång.


I stället för att ha världens näst högsta skattetryck och sedan gnälla över att det går trögt för näringslivet. Vore det inte betydligt enklare ändå att lösa grundproblemet (skattetrycket) i stället för att ödsla energi på att laga systymet med riktade subventioner till sina favoritkompisar i äkta korporativistisk anda. Då slipper vi också detta eländiga system med omvänd korruption, där politiker köper individer för gemensamma resurser och vi får en ärlig marknad där kunden verkligen betalar det pris som bjuds på varan utan att staten skickar in (för kunden) oredovisade skattepengar in i verksamheten bakvägen.
________
EDIT:
Jag började furnera kring det utökade stödet till religiösa samfund på Christer Sturmarks faceboksida och kopierar över min reflektion hit:

På vilket sätt ökas den religiösa mångfalden av att pengar delas ut till de etablerade samfunden, samtidigt som mindre samfund lämnas utanför? 

Mer pengar till de som redan har det gott ställt kommer knappast öka varken religiös mångfald eller förbättrad själslig tillfredsställelse för folket. Tyvärr blir effekten som med de flesta andra subventioner att den blir konkurrenshämmande där den lilla organisationen/individen som saknar lobbyister och kontakter ställs i kylan medan de som redan har det bra får det bättre. Och detta sker med allmänna medel. Jag ser liksom inte meningen med att statsskatt hämtas in för att sedan pytsas ut till vissa utvalda särintressen som har kontakt med politiker, i stället för att organisationerna gör som alla andra och får sina inkomster på hederlig väg genom avgifter, donationer, försäljning etc. Det kan omöjligen vara statens uppgift att agera inkomstkälla för särintressen, pressa upp skattenivån och försvåra för de oetablerade att få fäste.

När det handlar om trossamfund är det bara att titta på hur just humanisterna har behandlats av SST, eftersom det tydligen behövs spökhistorier för att få bidrag för att en livsåskådning ska bli "godkänd" av staten. Jag förstår inte på vilket sätt mångkulturen gynnas av att bidragssystem byggs ut för att skapa enfald bland livsåskådningar. Nej, avskaffa systemet och lägg ansvaret på organisationerna att sköta sig ekonomi och staten att sköta sin. Staten ska inte hålla på att täcka upp ekonomin hos alla tänkbara särintressen. då blir det inte mycket tid över för politikerna och byråkraterna att sköta kärnverksamheten och styra landet.

Knarket fortsätter att flöda i media och debatt

SVT dokumenterar kokainets flöden i de 2 amerikanska kontinenterna: http://svtplay.se/v/2526908/korrespondenterna/del_1_av_10_kokainets_vag Och Ted Goldberg släpper en ny bok

Äta popcorn

S är dumma i hela huvudet

Jag vet att det är en provocerande titel, men idag är det rättfärdigad. På DN-debatt skriver Tommy och Håkan från socialdemokraterna om höstbudgeten. De vill stärka Sverige säger de. Hur då? Genom stimulanser så klart. Samma typ av stimulanser som håller på att rasera världsekonomin från USA i väst till Grekland i öst. Hur pass illa ställt är det egentligen med förståndet om man förordar att man ska slicka toasitsen för att stärka immunförsvaret, trots att omgivningen redan gjort det och nu ligger i sängen med E.coli-infektioner. Sossarna är verkligen inte något pragmatiskt parti, för är det någonting de inte verkar behärska så är det den empiriska metoden. Att ha stor marginal i budgeten är precis det som Anders och kompani från regeringen föreslagit och som vi vet att vi kommer behöva under turbulensen de närmsta åren.

Roligare blir det om man läser vidare i debattinlägget. Där står det att man vill satsa på utbildning. Men vi har redan tagit emot rekordmånga till våra högskolor, så jag tror inte att det är där som skon klämmer. Infrastrukturen känns inte heller särskilt eftersatt utöver underhållet och utbyggnaden av vårat järnvägsnät. Dock är detta är långsiktig åtgärd och ingenting man slänger ihop på två år. Kvar står få bostäder. Där är det ett flertal åtgärder som krävs på lång sikt, men det handlar då inte om de åtgärder som Sossarna föreslagit, utan helt andra som L har identifierat flera stycken av. Kortsiktigt är det dock en akut birst på studentbostäder eftersom man har underlåtit sig att bygga dessa pga avsaknad av korrekta reformer och uteblivna riktade åtgärrde. När det kommer till studentbostäder tycker jag att vi borde ha panik och se till att bygga 10 000 innan nästa års slut med kommunala och statliga medel. Då kan vi lugna ner situationen tillfälligt, vilket leder till att vi minskar stressen och ökar studieresultaten hos oss studerande ungdomar. Då kan vi också lösa missmatchningen betydligt bättre och snabbare. Själv råkade jag illa ut av bostadsbrisen förra hösten, så jag vet hur det känna att hamna i denna typ av knipa. Att göra det lättare med andrahandsuthyrning och andra krystade åtgärder är ickelösningar för att komma runt det huvudsakliga problemet; att det är för dåligt utbud eftersom marknaden inte klarar av att bygga trots att efterfrågan finns och inga kortsiktiga stimulanser för att komma runt detta har kommit från politiskt håll.

Drogpolitikens påverkan på de budgetmässiga prioriteringarna och hur detta kan förändras

Har man stiftat lagar måste man avsätta polisresurser för att beivra dem om inte folk slutar bryta mot lagen på egen hand. När det handlar om narkotika krävs det ständiga nysatsningar för att det ska ge någon effekt överhuvudtaget. Ändå så stiger konsumtionen ständigt trots lagstiftning och polisära åtgärder. Det är just därför nya humana tag behövs på området som inte behöver ständiga tillslag för att ge effekt. Medan förespråkarna för den repressiva linjen försöker stånka och säga att snart är vi framme, trots att målet bara försvinner längre och längre bort i fjärran, måste vi kämpa för att inse att den repressiva strategin har misslyckats och att det är dags för ett paradigmskifte i drogfrågan.

Det är helt enkelt dags att börja om från början, ge upp dogmerna (droger är farliga=förbud ska införas, narkotikafritt samhälle) och utgå från grundläggande principer och vad som verkligen fungerar när vi ska skapa ett nytt förhållningssätt till droger från staten sida. I stället för att diskutera vilka straffskärpningar och budgetökningar som ska införas borde vi i stället diskutera hur vi ska förmå missbrukare att på egen hand söka vård, hur vården ska bli mer tillgänglig och hur den kroppsliga autonomin ska bevaras. Berusande droger har i grunden lyckohöjande effekter som är önskvärda och som vi inte borde anmärka på om folk tog del av. Problemet uppstår först när de destruktiva krafterna tar över (vilka är olika beroende på drogtyp) och börjar skada brukarna, deras omgivning och kanske till och med förslavar brukaren i långvarigt beroende. Det är inte mot drogerna och brukarna vårat fokus borde ligga utan det är mot skadorna som kommer utav drogerna vi ska fokusera på. Visst kan man tänka sig den enkla vägen att om folk aldrig tog droger så skulle situationen aldrig uppstå att vi skulle behöva ta hand om skadorna. Men på grund av att narkotikaklassade droger är så attraktiva hittar dem vägar runt och staten och samhället står handfallna för att hantera skadorna då de uppstår. Därmed inte sagt att vi ska släppa drogerna fritt, men vad vi behöver är nya tillvägagångssätt för att få bukt med problemen och som bättre respekterar brukarnas autonomi och mänskliga rättigheter.

Vad som behövs är två delar: Skadereducering ersätter det narkotikafria samhället som övergripande målbild för allt statligt agerande gentemot droger. Detta inkluderar att vi utformar mindre och riktade åtgärder mot varje enskilt drogproblem i stället för att ge svaret drogfrihet på alla frågeställningar. Det andra är en avkriminalisering som innebär att staten respekterar drogbrukarens kropp och som i praktiken innebär att polisen slutar jaga brukare och i stället lägger fokus på smugglingen och försäljningen vilket Sverige är bland de sämsta på att göra i hela Europa i dagsläget.

En tredje förändring som sedan tillkommer och som jag skrivit mycket om tidigare är att staten måste begränsa vilka droger den då ska jaga när avkriminaliseringen av det personliga bruket genomförs. Framför allt handlar det om att staten börjar reglera försäljningen av cannabis till allmänhete. Bland annat för att strypa de ekonomiska flödena hos den organiserade brottsligheten och bryta inkörsporteffekten som idag finns mellan cannabis och tyngre droger på den illegala marknaden. Eftersom cannabis orsakar relativt små skador på brukare och samhälle samtidigt som den är den överlägset populäraste drogen på den illegala marknaden så skulle en reglering av drogen möjliggöra att ett narkotikafritt samhälle blir lättare att uppnå när nyrekryteringen stryps till de tunga drogerna.

Samtidigt får tunga missbrukare bättre vård tack vare skadereduceringen och då bromsar samhället upp de stabila inkomsterna som den organiserade brottsligheten i dagsläget åtnjuter från de kroniska missbrukarnas misär. Paradigmskiftet kommer också innebära att stölder, ofrivillig sexhandel och liknande kriminalitet som i dag begås för att finansiera narkotikamissbruk minskar i takt med att staten bättre kan hantera missbruket och missbrukarna till varje pris hålls från gatan med "bostad först" och motsvarande program. Vad som också bör ingå i ett skadereducerande åtgärdspaket är olika nya strategier för staten att ta kontroll över drogflödena som missbrukarna behöver (exempelvis heroinförskrivning, injektionsrum) för att på enkelt sätt få bättre hälsa bland de utsatta, öka dialogen mellan samhälle och missbrukare, få missbrukaren från gatan och minska den kollaterala skadan på 3e part från missbruket. Paradigmskiftet innebär att vi får bättre möjligheter att bekämpa allvarliga sjukdomar som HIV och Hepatit bland brukarna och därmed bättre skydda allmänheten från allvarlig smittspridning.

Medicinsk cannabis i P1 och mina reflektioner på ämnet

Bra program. Både intervjun och den efterföljande diskussionen med professorn. Lite kul är det att professorn till och med underströk tydligt att cannabis inte på långa vägar är lika farligt som alkohol. Men han framhöll också att man ska hålla en viss kritisk distans till drogen och närmas sig den med ytterst försiktighet. Han nämnde också argumentet "behöver vi verkligen fler droger?" vilket verkar vara det enda som egentligen håller reformdiskussionerna tillbaka numera och som vi skulle behöva formulera några bra svar på. Även fast det kan dröja innan vetenskapen har förstått cannabioiderna och börjar använda dem i större skala som läkemedel så kan det finnas många goda skäl att börja sälja naturprodukten som rusmedel. Särskilt om det kanske visar sig att den inte skulle läggas ovanpå den nuvarande drogkonsumptionen utan också kan konkurrera och minska de farligare drogernas andel av den legala drogmarknaden. Det finns vissa risker, vilket han nämner, men så länge det finns god information så att alla vet om riskerna så ser jag inte särskilt mycket anledning till att stoppa vuxna människor från att börja använda bättre alternativ när de ska fira helgen.

Det är ju knappast så att lagen stoppar konsumptionen av cannabis, utan på sin höjd begränsar den. Samtidigt som ickeproblematiska brukare förhindras testa den drogen som på allvar skulle ha potential att minska alkoholproblemen och som garanterat skulle göra livet roligare för tusentals personer om den bara fick chansen. Det verkar snart bara vara kvar det tidigare argumentet om "inga fler droger på en redan (subjektivt uppfattad) överbefolkad marknad", en viss risk för mental stagnation vid stor konsumtion, en viss risk för psykisk ohälsa vis stor konsumption och visa lungproblem (som kan elimineras med förångning eller oralt intag). Jag tycker helt enkelt inte att ekvationen är bra som den är idag med uppskattningsvis 100 000- 300 000 årliga cannabisbrukare som tvingas in i den svarta sektorn, de polisresurser som krävs för att upprätthålla dagens lagstiftning, de inkomster som organiserad brottslighet får och den stigmatisering brukarna får är värd att betala för att hålla nere totalförbrukningen och de följdrisker det skulle ha och som om man kollar på riskerna och deras frekvens verkar bli mer och mer osannolika att de verkligen är värda att bekämpa till det pris som dagens politik har socialt och ekonomiskt. Då har jag inte blandat in de positiva effekterna i min bedömning eftersom dessa är svårbedömda. Gör man det och dessutom tar de principiella frågorna på allvar som exempelvis att man ska få lov att leva det liv man vill så länge man inte skadar någon annan så svänger vågskålen ytterligare i reformvänlig riktning. Drogen cannabis tillför helt enkelt många människor ökad livskvalité utan att den för den skull ska behöva nästla in personerna i djupa missbruk vilket kan vara nog så viktigt. Men denna aspekt ignoreras helt av kostnadsberäknande gammelpolitiker som stämplar alla som tar upp argumentet som liberala (och därmed onda) drogromantiker. Ty endast skadorna kan ju vägas in i totalanalysen, för hur skulle det gå om alla aspekter vägdes in oavsett karaktär? ;).

Jag ser helt enkelt inte utifrån den fakta jag har tagit del av att det finns skäl att ägna resurser åt att förbjuda människor att berusa sig på cannabis. riskerna per brukare är helt enkelt för låga att motivera en kollektiv bestraffning där gemene mans frihet (och de nuvarande illegala brukarnas i synnerhet) inskränks för att skydda potentiella drabbade av ett ökat cannabisbruk. Reformens effekter kan mycket väl om cannabis ersätter andra droger minska den totala skadan på individer och samhälle samtidigt som den ökar livskvalitén och friheten hos brukarna. Dessutom innebär en legalisering (eg. reglering) möjligheter för staten att gå in i marknaden och få kontroll på olika sätt. Staten kan beskatta, vilket inte är möjligt idag och på så vis kompensera den belastning som blir på statsapparaten i form av vårdbehov och polisväsende bland annat. Staten kan också kontrollera kvalitén för att minska halten av de cannabioider som har den starkaste kopplingen till exempelvis schizofreni. Med trender av ökad totalkonsumption trots lagstiftningen samt ökad inomhusodling där THC premieras på bekostnad av CBD och andra balanserande cannabioider så kommer knappast dagens lagstiftning och strategi erbjuda samma möjligheter att skydda befolkningen mot cannabisens psykiska risker.

Visst kan man tänka sig att en avkriminalisering kanske skulle räcka när man talar om cannabis. Vad som dock är problemet med cannabis är just som jag nämnt tidigare:
Kriminella har en extremt stor marknad för drogen, som rimligen borde vara vit just för att den är så enormt stor. Kvalitén är inte kontrollerad med en avkriminalisering och därmed har inte staten möjlighet att i den fysiska produkten kontrollera den för att göra den så säker som möjligt. En relgering skapar också en bättre ingång till vård än vad en avkriminalisering gör, eftersom man kan annonsera och varna om riskerna i samband med köptillfället och så är ett erkännande om missbruk inte lika stigmatiserat som om försäljningen vore fortsatt illegal. En reglering gör så att staten bestämmer priset och tillgången, vilket också kan vara verktyg för att minska skadorna och maximera nöjet för medborgarna. En reglering på en gång utan mellanled med avkriminalisering gör också så att staten kan få kontroll över den rdirekta produktionen och också eleminera vinstintresset om så önskas. Åldersgränser införs, vilket mycket väl kan öka debutåldern mot idag, vilket ytterligare minskar riskerna och skadorna med en reglering, vilket varken en avkriminalisering eller dagens repression klarar av att kontrollera. Öppettiderna kan också kontrolleras, vilket ett nummer på mobilen till langaren inte har.

Helt enkelt. En reglering möjliggör för staten att minska de negativa sidorna av drogbruk av cannabis så mycket som möjligt samtidigt som de positiva effekterna finns kvar för medborgarna att bruka i lagom mängd efter behag och utan att bli utsatta för polisräder. Vi kan bättre fokusera polisens resurser på de tunga drogerna som har betydligt allvarligare negativa effekter än cannabis. Vi kan också en gång för alla ta itu med inkörsporten och separera olika droger och drogtyper från varandra så att makten ligger hos samhälle och individ och inte hos langare och kartell över drogmarknaden. När hundratusentals människor inte längre behöver ha kriminelal kontakter minskas rekryteringsbasen för tyngre drogbruk radikalt. Dessutom minskar lockelsen att övergå till ett tygre drogbruk när man kan tillfredstälal sina behov bättre ed ett större legalt urval. Andra bonusar är att lagstiftningen blir mer logisk när den utgår från reella faktorer och inte en rädsla över narkomanihotet där alla droger klumpas ihop. Det blir också lättare att verkligen skrämma om narkotikans fördärv när droger (likt cannabis) som uppenbart är osannolika att fördärva inte längre ses som samma sak som dygnsrytmens förstörare amfetamin och överdosens mästare heroin och alla de andra som vi med rätta kallar tunga droger.

Expressen har en bra ledare om SD

LÄS DEN!

Ny politisk karta. Nu med hänvisning till hela världens politik och inte endast USA

Kärnkraften vara eller icke vara

Sydkorea och Kina visar att det går om man vill bygga kärnkraft snabbt (ca 5 år). Problemet är att vi i Europa har knasiga regler härstammande från rädsla snarare än verkligheten och som ökar byggtiderna extremt mycket (till bortåt 15 år) utan att tillföra särskilt mycket. Mordern kärnkraft idag 3e generationen är långt bättre på alla områden än den kärnkraft vi har i bruk i dag. Samtidigt forskas det lite kring alternativa lösningar med radikalt förbättrad prestanda och säkerhet för det som kallas 4e generationens kärnkraft. Ett första experiment med detta har precis börjat köras i Indien där man i några reaktorer ska börja blanda in en del torium i bränslet. Lyckas man få någon av de föreslagna teknikerna i 4e generationen uppskalad till kommersiell nivå så anser jag inte att det längre finns fog för att vara kärnkrafsmotståndare. Detta ligger dock i framtiden mellan 2020 och 2030 innan vi vet svaret på och är till stora delar beroende av statligt finanserad grundforskning. Till exempel finns det olika varianter av breedreaktorer föreslagna, varav flera har körts på experimentiell nivå (till exempel en reaktor med flytande saltbränsle). Hittills har det forskats mest på U238-breeders men Th232 börjar få fler och fler anhängare eftersom den är extremt svår att extrahera kärnvapenmaterial ur och är mycket mer lättillgänglig än uran. Men jag är övertygad om att det finns betydligt större genombrott att göra inom kärntekniken än vad det finns i exempelvis vindkraften i vilken det främst handlar om att bygga mer av, men där revolutionära tekniska genombrott är svåra att göra. Nya reaktortyper behöver också ha mer forskning kring kylningen där gaskylning och metallkylning har föreslagits, för att kunna köra bränslet i högre temperaturer som krävs för breedning och högre effektivitet. I Sverige har jag för mig att vi forskar mest på metallkylning i form av bly och natrium. Metallerna måste dock kylas externt genom någon form av värmeväxlare och då finns risken att haverier eskalerar om man använder vatten i den externa kretsen och natrium i den inre. Gaser som koldioxid har den fördelen att de kan köras extremt effektivt genom turbinerna och kan leverera mer energi utan onödiga förluster, men kan vara svåra att fås absorbera all energi i härden. Ett föreslaget koncept är att man lägger upp kärnmaterialet på en platt bädd där man för över koldioxid som kyler och används i turbiner.

Kort sagt finns det många möjligheter till förbättringar inom kärnkraftsindustrin och framför allt att börja använda avfall som bränsle. Men detta kräver kyla från makthavarnas sida och inte att bli fobisk för att man på allvar tror att kärnkraften är farlig vilket den inte är, jämfört med alternativ som vattenkraft och kolkraft. Vad man också måste komma ihåg att det enligt termodynamikens lagar inte finns någon förnybar energikälla utan endast mer eller mindre långlivade energilösningar. Lösningar baserade på solen är i princip eviga då vi behöver solen för att ens kunna leva på jorden. Om vi skulle kunna öka effektiviteten i kärnkraftverken från dagens ett par procent till närmare 95% genom teknisk utveckling, samt att reaktorerna kan börja hantera fler typer av bränsle så kommer det alltså finans bränsle för längre tidsperioder än vad (går)dagens reaktortyper klarar av och kärnkraften har därmed stor möjlighet att bli "förnybar" om man mäter i hur länge energikällan räcker. Att satsa stort på kärnkraft vet vi fungerar för att få stor energiproduktion och är ett beprövat sätt vi kan få bort kolkraften från marknaden relativt fort. Särskilt om vi har bättre reaktorer utvecklade, vilket ständigt pågår. Då kan vi köpa oss den tid som krävs för att bygga den enorma mängd vindkraftverk, solkraftverk osv som krävs för att skapa en helt solbaserad energimarknad. Har vi tur kanske vi kan få fusionstekniken att funka bortåt 2050, vilket ger oss möjlighet att komplettera energimixen med ytterligare en energikälla.

Den stora frågan är inte huruvida vi ska ha kärnkraft eller inte, för så länge som kolkraften dominerar så som den gör är kärnkraften ett betydligt bättre alternativ. Den stora frågan för energipolitiken är hur vi ska ge eenergi till våra transsporter. Till viss del kan vi köra mer på järnväg för att driva det med energi direkt från elnätet. Men flytande bränslen kommer bli svåra att ersätta och här borde vi ha ett större fokus på att hitta en bra lösning. En enkel lösning men mindre praktisk är att ha överproduktion av billig el och med den ta och elektrolysera väte ur havsvatten för att sedan driva den i bränsleceller. Det går också att göra det till flytande kolväte genom att kombinera med extraherad koldioxid som också den kräver billig elenergi. Ett annat spår som fått stor uppmärksamhet senaste åren är bioteknikten som gör det möjligt att använda alger som får sin energi från solen tack vare klorofyllet. Sedan kan vi använda algerna för att antingen samla energirika molekyler i cellen eller för att producera dessa ämnen på ett sätt som gör den enkel att utvinna utan att förbruka algen. Trots att biotekniken är lockande för att den inte kräver tillsatt energi så är den desto svårare att få att fungera. Exempelvis är det svårt att skala upp produktionen i tillräckligt stor skala. Det vi från politisk sida kan göra är att underlätta bioteknisk forskning genom att lägga ner GMO-skepticismen och att kämpa med att öka antalet studenter på biotekniska och närliggande program som behövs för forskningen och utvecklingen av nästa generations biobränslen.

Vi måste ha stor energiproduktion för att lyfta världen ur fattigdom och skapa välstånd vilket kräver stora mängder elenergi, få med alla länder i globaliseringen med alla transporter det innebär och dessutom göra det samtidigt som vi kämpar för att begränsa klimatförändringarna. Det går inte att vara för eller emot kärnkraft i detta läge för det har vi inte råd med. Det vi måste göra är att snabbavveckla kolkraften och då kommer inte oförutsägbara vindsnurror och solkraftverk på långa vägar utan kan behöva hjälp av kärnkraften och då helst 4e generationens kärnkraft vilken behöver mer forskare som arbetar med bättre ekonomiskt stöd. Vindkraft och solkraft börjar bli allt mer lönsam att producera i liten skala och MP vill exempelvis täcka Sveriges tak med solpaneler. Men för basproduktionen krävs det centralsierad elproduktion och med tanke på att vattenkraften globalt nästan är fullständigt utvecklad är det bara kärnkraften som har den potential som krävs inom den angivna tidsperioden (innan 2050) att få bort kolkraften. Som tidigare nämnt så har 4e generationens kärnkraft närmare 100gånger högre effekt ur samma bränsle som den kärnkraft vi har idag i Sverige (2a generationen) och det vore heldumt att inte försöka att få kommersiella kraftverk på marknaden så fort som möjligt. Att kärnkraften kan vara riskfylld är det ingen tvekan om, men när tiden rinner i väg för klimatförändringarna och därmed kraftigt ökad risk för massvält är det ett betydligt mindre farligt alternativ med kärnkraft. Greenpeace är rädda för att satsningar på kärnkraft skulle bromsa utvecklingen av det förnybara. Vad som inte syns i deras beräkningar är att kärnkraften står inför ett generationsskifte av enorm skala eftersom vi håller på att lära oss att utnyttja allt bränsle och inte bara det som är lätttillgängligt (u235). Självklart ska målsättningen fortsatt vara att vi ska ersätta så mycket av det fossila av förnybart, men i ett läge där det vanligaste biobränslet är alkohol som slukar extremt stora odllingsarealer är det inte riktigt miljövänligt att tro att diskriminering mot den mest skalbara och beprövade koldioxidneutrala energikällan är en bra politik. Vist kan man hävda att kärnkraften inte är konkurrenskraftig, men då får väl kapaciteten i vindkraft och solpanelsfabrikerna maximeras om och tills kärnkraften börjar bli konkurrenskraftig igen. Vad som också kan minska kostnaderna för kärnkraften är att sätta rimligare regler från statens sida eftersom industrin är mycket bättre på säkerhetsystem och riskvärdering än vad politiker är. Vad vi vet är att kolkraften och den gamla kärnmrkaften måste ersättas på något sätt och jag tror inte att osäker vind och solkraft har tillräcklig potential för detta utan att kärnkraft, helst av 4e generationen när den väl kommer, är den huvudsakliga källan för denna energi.